Sydafrika 2008 Resedagbok del 1 Johannesburg - Hermanus

 

 

 

Vi har kommit till Afrika

 

Söndag den 21 september

Nelspruit

 

Det är söndag eftermiddag på Nelspruit Backpackers. Hiltrud lagar middag medan jag skriver. Några ungdomar spelar biljard och en kvinna som just kommit tillbaka från Krugerparken berättar om elefanten som stod med viftande öron framfor bilen.

Efter en okomplicerad flygning over London landade vi i Johannesburg i fredags morse. Virgin Atlantic som tog hand om oss under natten till fredagen var en positiv erfarenhet. Det var god mat och trevligt bemötande.

Det gick snabbt att få ut var Honda Civic på flygplatsen och direkt rullade vi ut i en motorvägskorsning och var snart på väg österut.

Efter femton mil var vi i Middelburg, där vi stannade i två nätter. Pillars Accomodation var riktigt lyxigt med bilen vid dörren till var lilla lägenhet. Flott inredning med allt vi kunde behöva. Middelburg var en mycket bra liten stad for att bunkra upp inför den fortsatta resan.

Idag hade vi återigen en lätt körning. Vägstandarden ligger högtöover vad som motsvaras av antalet bilar, alltså tvärtom mot vad vi varit med om tidigare.

Först körde vi genom den torra och flacka högvelden, men snart kom vi fram till Drakensbergen och allt blev vackrare, grönare och mer kuperat. Det var först iskallt i morse, men nu, på tusen meters lägre höjd, är det betydligt varmare. Vi är nere på lågvelden.

 

 

Moonlight in the Tropics

Tisdag den 30 september

Pretoria

 

Nu har vi Krugerparken bakom oss. I söndags lämnade vi det stora reservatet efter en oerhört upplevelserik vecka. Varje morgon stod väckarklockan på fem och när grindarna öppnades klockan sex rullade vi ut från campen mot nya upplevelser. Hela förmiddagen, tills solen börjar bränna alltför hett, körde vi i cirka 20 kilometer i timman och spanade in mellan träd och buskar pa savannen efter nya djur. Sedan drog vi oss mot nästa camp for lunch. Eftermiddagen blev vi mestadals kvar inom det inhägnade lägret. Ofta var där promenadvägar och fina utsiktspunkter ut mot savannen eller någon flod.

Det är alltid fascinerande med de stora växtätarna, elefanter, giraffer, noshörningar och bufflar. Vi stannade många gånger länge och iakttog dem från nära håll i säkerhet i bilen. Man får inte gå ur bilen eller sträcka sig ut genom fönstren. Det är intressant hur väl anpassade djuren är till sin miljö, hur smidigt de stora elefanterna och girafferna rör sig i terrängen och hur varje djur har sin hylla för mat från bufflarnas gräsbetande till giraffernas tuggande i i trädtopparna.

Antiloper finns i olika storlekar och var och en har sin nisch för att finna föda, så de konkurrerar inte med varandra. Vanligast är de smäckra impalaantiloperna som det finns över 100 000 av. Alla antiloper är speciella på något sätt och lätta att skilja från varandra. Inte minst intressanta var de stora wildbeest, gnuer, som gärna går tillsammans med zebrorna. Gnuerna ser ut som en blandning mellan bisonoxe och älg.

Det alla i första hand letar efter är de stora rovdjuren. Vi såg lejon vid några tillfällen. Det närmaste vi kom var när vi mötte en lejoninna på vägen som vi kunde fotografera från ett par meters håll. Nar många bilar hade stannat vid vägen visste man nästan säkert att där fanns lejon.

En episod som vi inte glömmer var när vi stannat för att studera en vit stork i kikaren. Hiltrud hade just gjort en förbjuden snabbtur ur bilen for att hämta en fågelbok i baksätet. Direkt efter kom en bil fran andra hållet och de berättade att ett lejon, dolt for oss, låg och vilade under ett träd vid vägen precis nedanför vår bil. Det blev ingen läcker snabblunch for det stackars lejonet den gången. Det fick hålla till godo med den vanliga dieten av impalaantiloper.

Parken är som sagt jättestor och man rör sig över stora sträckor. Stenbockens vändkrets passerade vi på vägen. Vi startade längst i söder med campen Berg-en-Dal. Sedan fortsatte vi norrut med övernattningar pa Skukuza, Orpen, Olifant och till sist Punda Maria, där vi stannade två nätter. Ytan ar cirka 20 000 kvadratkilometer och den sträcker sig ungefär 60 mil fran norr till söder. Alla bungalower är av hög klass. De allra bästa och nyaste är på Berg-en-Dal och Orpen. Det var med vemod vi lämnade Kruger National Park i söndags och körde västerut.

Vi färdades genom Vendafolkets område nära gränsen till Zimbawe. Har möts modern och traditionell kultur. Husen i byarna ser ut som hyddor. De är runda och har spetsigt halmtak. Kvinnorna är mycket färggrannt klädda och bär allt från vedknippen till madrasser pa huvudet. Vi stannade vid en stor marknad med mängder av fruktstånd längs vägen och köpte bananer och avocado.

I Makhado, före detta Louis Trichert, handlade vi på Pick n Pay och åt en läcker lunch, en lokal specialitet på bakad potatis. På highway kom vi sedan snart till Polokwane, före detta Petersburg, där vi bodde på guest house en mil norr om staden. Där var mycket god standard och stor säkerhet innanfor höga murar. Vi stannade i två nätter för att ladda upp inför den fortsatta resan.

Nu har vi kommit i gång bra med var resa. Det är alltid mycket som skall skaffas i början efter en flygresa med bagaget begränsat till tjugo kilo och när man skall vara på väg länge. Man måste också lära sig en massa praktiska detaljer. Språket är också speciellt och vi har stött på de första nya orden. Det är inte svårt att gissa att bensinstation heter "filling station", men värre att räkna ut att grill heter "braai" och ljussignal "robot". Sydafrikanska simkort har vi skaffat till våra mobiler så vi kan boka uppehälle, ringa varandra och ha kontroll över samtalskostnaden hem. Om någon skulle vilja prata bort en stund eller skicka ett SMS är numren för Hiltrud +27 71 53 36 537 och för Lars +27 72 92 69 157 .

Vi har också fått lära oss att Pick n Pay är mycket bra att handla livsmedel på. Det mesta är mycket billigt här. Det finns en uppsjö av undersysselsatta människor som är villiga att arbeta för låga löner. Frukt och mat ligger på ungefär halva kostnaden mot hemma. Vi har skaffat oss en bas för matlagningen i form av kryddor, mjöl, olja, smör, margarin etcetera.

Det allra billigaste var en biltvätt för att bli av med Krugerdamm. Tre personer putsade och polerade bilen i 40 minuter pa ett sätt som vi aldrig någonsin gjort själva. Det kostade 15 rand, alltsa ungefär 13 kronor.

Däremot har vi funnit att böcker är både sällsynta och dyra. Efter mycket sökande hittade vi igår två bokhandlar. Båda hade ett oerhört torftigt urval av litteratur. Där fanns ingen sydafrikansk litteratur, och detta i ett land med flera nobelpris i litteratur! Vi hittade i stort sett bara det vanliga utbudet av amerikanska bestsellerforfattare, böcker som på sin höjd ger förströelse för stunden men ingenting att reflektera över som man kan bära med sig vidare i livet. Det slutade i alla fall med att vi fick med oss en självbiografi i tegelstensformat av Nelson Mandela och fyra acceptabla böcker. Vi hoppas på bättre lycka i Cape Town så småningom.

I förmiddags kom vi hit till Moonlight Backpackers som ligger i bushen väster om Pretoria, Sydafrikas huvudstad. Hon som driver anläggningen är stor djurvän och har nio genomsnälla hundar, två schakaler, två dvärgapor, tre ödlor, guldfiskar och ett antal undulater och nymfparakiter.

Vi har just firat var 41-åriga bröllopsdag vid poolen med kycklingfilé och ett smakligt vitt vin. Som gäst hade vi en boerbull-tik, en sydafrikansk hundras som kan beskrivs som en grovt byggd boxer utan underbett. Hon får aldrig nog med att bli omklappad och har adopterat mig, Lars, som sin tillfälliga husse. Det är härligt att vara tillbaka i tropikerna och få uppleva den ljumma kvällen med den kryddstarka doften från växtligheten och cikadornas sång ur bushen.

 

 

Från savann till öken

 

Lördag den 4 oktober

Upington

 

Efter två kördagar över den afrikanska kontinenten har vi hamnat i en oas i öknen. I torsdags morse startade vi välplanerat klockan sex på morgonen från Brits väster om Pretoria. Frukost- och lunchpackar låg klara sedan kvällen innan och en enkel och rak väg fanns inplanerad på kartan. Allt gick som smort i en halvtimma, sedan utbröt tre timmars kaos. Tidigare hade vi tyckt att vägskyltningen var exemplarisk, men nu blev det tvärtom. Det som på kartan var en bred huvudväg förvandlade verkligheten till en biväg. Den fyrfiliga väg vi körde på kunde vi inte ens hitta på kartan. Vägarna bar nummer och förde till orter som vi inte ens med förstoringsglas kunde finna i våra två vägatlaser. Räddningen kom till slut i form av vägens ängel, en ung dam som körde före oss ända fram till huvudleden. Eftersom varken hon eller någon annan kände till vägarnas nummer eller skyltning insåg hon det omöjliga i att försöka förklara.

Kvart över nio kunde vi äntligen stanna vid väg N14 och koppla av med en försenad frukost. Sedan hade vi ungefär 90 mil på mestadels spikraka vägar som försvann i intet borta vid horisonten. Landskapet har växlat mellan platt savann och stepp och enstaka kullar och bergsområden. Vid floder och slättsjöar frodades grönskan. Vi tycker mycket om landskapet med fri sikt till horisonten under ett fullt himlavalv. Det påminner oss mycket om oceanens eller präriens vidder.

I Kuruman övernattade vi i en chalet på en camping mitt i stan. Vi bodde granne med den vattenkälla som är stadens upphov, the Eye. Därifrån kommer miljontals liter vatten varje dygn och leds ut i rör och kanaler till omgivningen.

Under sista etappen genom stepp och halvöken stannade vi ofta för att titta på växter och fåglar längs vägen. I öknen är det precis som i fjällen eller på stranden. Varje blomma framträder tydligt mot den karga bakgrunden. De intressantaste fåglarna var vävarna som flätar bon av gräs på trädgrenar eller ledningsstolpar. De största bona var mer än metertjocka höbalar i toppen av stolparna. Mängder av vävarfåglar flög till och från sina respektive bohål på undersidan.

Här i Upington hade vi bokat in oss på ett guest house, men blivit "uppgraderade" till hotellets femstjärniga residence. Enligt uppgift skall vi betala samma som på guest house. Vi får se om det stämmer när notan kommer. I vilket fall bor vi mycket fint i ett hotell fyllt av antikviteter och där man gör allt för att vi skall känna oss hemma. Trädgårdarna framför och bakom huset är enastående vackra. Här finns en pool som är som ett konstverk och en trappa leder ner till floden.

I förmiddags blev det långpromenad till en dadelpalmsalle på andra sidan floden och en inköpsrunda genom folkvimlet i stan. Som resultat kom vi hem med en T-shirt till Hiltrud och ett par shorts till mig. Det är fascinerande med en så grön stad med stora vinodlingar mitt i öknen. Det är Oranjefloden som skapar grönskan. Den rinner upp i bergen i Lesotho och flyter genom stepp och öken innan den når Atlanten.

 

 

 

En palett av färger

 

Onsdag den 8 oktober

Springbok

 

Springbok på västkusten är en liten stad mitt i Namaqualand. Under våren kommer folk hit från hela världen när alla växter som vilat under sommartorkan blommar upp i vinter/vårregnen. Vi är egentligen en månad för sena men har ändå fått väldigt fina upplevelser. Från Upington gick vägen först i timmar spikrakt genom platt förtorkat slättland. Sedan blev det alltmer kuperat och ständigt färgrikare. Till slut var vi mitt i en palett av färger. Det var som om en impressionistisk målare fyllt sin duk i alla kulörer. Ur sanden växte tuvor i lila, gula, blå oranga och andra färger och bildade stora fält. De omgivande bergens taggiga toppar bildar bakgrund i målningen. Vi var helt fascinerade.

Vi bor nu på Cat Nap Accomodation i fyra nätter och gör utflykter i omgivningarna. Vi har bland annat gjort en tre timmars vandring i ett naturreservat strax intill. Vi träffar många intressanta människor som ger oss trevligt umgänge och lär oss mycket om det här spännande landet som är i stor förändring och har många utmaningar framför sig.

Ett brev från Krugerparken har seglat bort i etern. Där fanns bland annat svaret på frågan om hur man klarar naturbehoven när man inte får lämna bilen. Faktum är att rastplatserna eller lägren ligger två till fyra timmars körning från varandra så det gäller att ladda med bästa högtidsblåsan eller bryta mot bestämmelserna och smyga sig ur bilen där det tycks vara lejon- och bilfritt.

I det försvunna brevet stod också att första dagen förde vi anteckningar om varje djur som vi sett och hur många de var, men redan nästa dag fann vi att det var så många att det var omöjligt att räkna dem. Det fick räcka med att bocka av dem vi mött.

I brevet stod vidare att aporna kunde vara ett problem. Det är små markattor och ibland stora babianer som söker sig till läger och rastplatser. I Skukoza stal en markatta en banan från oss och hos grannarna öppnade de kylskåpet på terrassen och snodde ägg som de sedan kalasade på. På Orpen fick vi vakta maten för en jättestor babian som strök omkring på dagen och en honungsgrävling som rotade igenom vår skräpspann på natten.

 

 

 

Berg och klippmålningar

 

Fredag den 10 oktober

Cederburg Mountains

 

Sista dagen i Springbok blev det planering och en del samtal med Babs och barnbarnet Esmeralda. Kvällen innan hade vi bjudit värdinnan på hakefilet med vitsås, vilket var mycket uppskattat. Hon är helt klart understimulerad och söker sällskap. Det är påfallande hur rasismen lever kvar. En svart kvinna sköter allt hushållsarbete och hennes man allt underhåll ute och inne. De båda är med all sannolikhet betydligt arbetsammare och mer kompetenta inom sina områden än "härskarinnan" är. Det är ett uppenbart fall av kompetent mörkhyad och inkompetent vit som ingenting har om hon inte kan briljera med sin hudfärg. Sjuåriga Esmeralda ville aldrig sluta krama oss när vi åkte. Vi hade varit ett spännande inslag i hennes tillvaro. Särskilt hade hon fäst sig vid Hiltrud, som hon kallade "the Aunt", tanten.

Hit kom vi igår efter en snabb och smidig körning. Det var imponerande att se Cederburg Mountains torna upp sig framför oss. Vi blev mycket förtjusta i Gekko Backpackers, där vi har "egen" stuga och trädgård. Tyvärr har ett liknade syndrom som på förra stället visat sig. Även här sköts allt av "svart" arbetskraft. Den unge mannen som har hand om stället sitter i stort sett dygnet runt totalt passiv framför teven och ser en ändlös rad av meningslösa såpor. Han hämtar till och med sängkläderna till soffan så han kan titta på teve tills han somnar. Det känns lite oroande, som om han skulle kunna drabbas av en mental rubbning.

Idag hade vi enastående upplevelser när vi körde genom bergen från Clanwilliam och österut. Sådana klippor har vi aldrig tidigare sett, enorma klippblock balanserande på varandra och runtom bergstoppar på över 1000 meter.

En mycket intressant vandring på drygt tre timmar gjorde vi på Sevilla Rock Art Trail. Det var bushmän ur Sanfolket som målat figurer på väderskyddade ställen bland klipporna. Många bilder var mycket tydliga. De är cirka 2000 år gamla och avbildar människor och djur.

Vi har just avslutat dagen med en sista promenad genom citrusodlingarna och plockat med oss apelsiner och citroner.

 

 

 

Hav och husdjur

 

Tisdag den 14 oktober

Kapstaden

 

Tidigt på lördagsmorgonen lämnade vi Gekko BP. Det var otroligt vackert i gryningen vid sextiden. I dalen ringlade sig floden med morgondimman stigande ur vattnet. Ibland sänkte sig vägen närmare dalbottnen och slingor av mjölkvita dimmoln la sig över vägen. I öster reste sig Cederburg Mountains i taggig siluett.

Efter tankning i Citrusdal vände vi kosan västerut över ett pass och sedan i långa slingor ner mot kustslätten. Här produceras tjugo procent av Sydafrikas vete och fälten sträckte sig guldgula mot horisonten. På några ställen såg vi flockar av stora svarta strutsar.

Det var fortfarande morgon när vi kom ner till Atlanten i Veldrift. Vi körde ut till marinan och det lyxiga fritidsområdet i Port Owen och tog en lång promenad genom ett våtmarksområde. Vi beundrade både de fina husen och båtarna och hägrar, ibisar och egretter nedanför vackra trädgårdar.

På Windstone BP & Riding Trails fick vi ett rum inne i boningshuset eftersom de hade haft brand i BP-anläggningen. Det var stort och fint med separat TV-rum och egen ingång, men utan kök.

När vi lämnade Windstone bar vi med oss ett av våra allra bästa minnen som vi kommer att bevara. Brenda och Andy, som driver stället, är helt underbara människor och vi fann snart att vi var helt på samma våglängd i åsikter och intressen. De har ridskola med 28 hästar och ett pensionat för sällskapsdjur där de tar emot alla lagliga djur från möss till hundar. Dessutom fanns i huset deras egna fyra hundar, två katter, en papegoja och en undulat. Träden utanför var fulla av kapvävarfågelns bon. Det var ett fasligt pipande och kvittrande hela tiden när hundratals vävare hade fullt sjå med att hängande under sina bon mata ungarna. Då och då skar ett skarpt skri genom luften från någon av påfåglarna som fanns lite var stans. En av tupparna stod hela dagen utanför vår dörr och friade till sin höna, som var mycket fjär och avvisande hur mycket han än prålade med sin solfjäder och sina kulörta stjärtfjädrar. Under veckoslutet kom även himmelsk sång med bland alla ljuden. Det var en frikyrka som hyrt in sig i en lokal bredvid och deras 60-tal deltagare sjöng från morgon till kväll.

Vi hade mycket trevligt umgänge med Brenda och Andy. Vi lagade mat tillsammans och åt gemensamt i deras stora kök. På kvällarna satt vi länge och pratade med en hund i knät och viner som smörja för munlädret. De berättade hur de kommit från England för 27 år sedan med två tomma händer och hur de byggt upp det här stället från ingenting under 25 år. Det fanns inte ens elektricitet när de köpte det. Det var för övrigt det första stället vi sett där ägarna jobbade med sina egna händer under fulla arbetsdagar. På söndagen åkte vi tillsammans i vår bil till Paternoster och var med på invigningen av keramikverkstad. Det blev en stunds minglande med trevliga människor och en massa god plockmat med tillhörande dryckjom.

 

 

 

Beach, struts och fossil

 

Tisdag den 14 oktober

Kapstaden

 

I Fossil Park gjorde vi en tidsresa och förflyttade oss tillbaka i tiden. Vi fick se utgrävningsplatsen för 5 - 10 miljoner år gamla fossil. Förstenade benknotor låg tätt packade i marken och visade bland annat att här hade funnits den enda björnen söder om Sahara och en släkting till giraffen med kort hals och tjocka ben.

Under en heldagstur till Elands Bay i norr körde vi genom ett mycket vackert kustlandskap med blommande ängar inåt landet och vita stränder och sanddyner mot havet. Det blev ytterligare några snäckor till samlingarna under ett par vandringar på beachen. Vi såg också ett par av de berömda malmtågen passera. Det kortare av tågen kunde vi konstatera hade sex draglok och 150 vagnar. Det är fascinerande att se ett tåg som går från horisont till horisont utan slut. Det längsta tåget som gått här lär finnas med i Guiness rekordbok och var 7,5 kilometer långt.

Vi avslutade Northern Cape med två nätter på BP i Saldanha för att besöka West Coast National Park under mellandagen. Den sträcker sig några mil längs kusten runt en grund vik vars botten till stor del blottläggs under ebb. Landskapet har skulpterats av drivande havssand och blivit mycket kuperat. Det mesta är täckt av låg vegetation, bushveld. Vissa sanddyner är kala och lyser vita, även långt inåt landet. Här är ett oerhört rikt fågelliv och många vackra blomsterfält. Utifrån Atlanten kommer den långa dyningen och rullar som brytande sjöar in över sandstränderna eller dundrar in mot blankslipade klippor i kaskader av skum.

Förutom mängder av småfåglar bland buskarna och egretter i vattnet fanns det ett stort antal vilda strutsar. De ser lustiga ut när de skumpar iväg med gungande plymer när de blir skrämda av bilen. Vi såg bland annat en "höna" med gåsstora "kycklingar" som ängsligt följde henne på en stig.

Man fick köra försiktigt för det var fullt med sköldpaddor på vägarna. Vi såg till och med två som parade sig på vägkanten. En gång var vi nära att köra över en tjock, gulbrun, spräcklig orm. Det var en puffadder som är grovt byggd, kan bli upp till 1,7 meter lång och är mycket giftig.

Strax innan vi lämnade parken fick vi se en stor örn alldeles intill vägen. Vi kunde studera den länge med kikaren och kom fram till att det måste vara Verreauxs eagle.

 

 

 

Mellan Taffelberget och Atlanten

 

Söndag den 19 oktober

Kapstaden

 

Cape Town är den vackraste storstaden vi varit i sedan Rio de Janeiro. Vi kom hit i torsdags och känner oss redan riktigt hemma här. Det är en vänlig stad. Till skillnad från andra storstäder möts man här av ett leende och en hälsningsfras på trottoaren. Stannar man och tittar i kartan kommer någon fram och frågar om de kan hjälpa till. Vi har också lärt oss att åka med de små minibussarna som man stoppar på gatan. De tar oss för fem rand per person snabbt och smidigt till och från stan.

Men här kan vara farligt också. Kriminaliteten är hög med 56.000 mord om året, varav 44.000 ouppklarade. Man arbetar intensivt för att få ner brottsligheten och överallt ser man "security". I morse fick vi själva hjälp av dem. Hiltrud skulle gå i mässan och vi var en timma för tidiga, så vi gick ner mot Waterfront. Det kändes lugnt på gatorna ner mot hamnen, men rätt som det var körde en security car upp vid sidan av oss och sa att vi fick absolut inte gå ensamma i de här kvarteren, för rånrisken var mycket stor och de kriminella var både brutala och hänsynslösa. Han bad oss hoppa in i bilen och körde oss ner till Waterfront. På vägen fick vi rapport om några skumma typer som tagit sig in i en skola som vi just promenerat förbi.

I fredags var vi uppe i bergen som bildar fond bakom storstaden. Vi körde bil och var först på Signal Hill som ligger närmast. Det var som att köra upp på Ramberget, fast några hundra meter högre och med subtropisk växtlighet. Vi promenerade runt tills de skjutit av kanonen klockan tolv prick. Det är tradition sedan tiden före GPS, när man måste ställa kronometrarna exakt på alla fartyg för att kunna bestämma longituden.

Efter lunch på Kloof Street körde vi till Table Mountains station för kabinbanan. Det drygt tusen meter höga Taffelberget dominerar staden. När vi kom norrifrån i torsdags kunde vi se det redan på flera mils avstånd. Då var taffeln dukad, det vill säga vita moln låg över berget och hängde ner över sidorna som en bordsduk. Då är det starka, fuktiga ostliga vindar och om kabinbanan över huvud taget går är det både meningslöst och farligt att åka upp till molnen på toppen. I fredags var det perfekt, totalt molnfritt och vi hade en fantastisk eftermiddag där uppe. Vi gick runt bland ödlor, blommor och vackra klippor i ett par timmar. Utsikten över hav, berg och dalar och ner mot staden är enastående.

Igår var vi nere på havsnivå. På förmiddagen åkte vi en tur i minibuss till townships på slättlandet i norr. Det är de områden som de svarta hänvisades till under apartheidtiden och de finns fortfarande kvar. Överallt i Sydafrika byggs så kallade Mandelahus, små tegelhus i storlek som egnahemmen i Fräntorp eller Bräcke, men det förslår inte långt. Av Cape Towns 3,6 miljoner invånare bor fortfarande 2,7 miljoner i townships. Det är ändlösa områden av små skjul i korrugerad plåt som står tätt intill varandra. Det är inte bara fattigdomen som håller kvar människorna här utan också rena bostadsbristen. Innanför husen ser man ofta kyl, frys, micro och teve. Eftersom socialt skyddsnät saknas och arbetslösheten ligger mellan 40 och 60 procent tvingas människor bo kvar hemma långt upp i medelåldern, vilket innebär att familjerna blir mycket stora.

Som kontrast till fattigdomen och trångboddheten såg vi bara glada och vänliga människor. Överallt hängde tvätt på tork och alla vi såg hade hela och rena kläder.

Vi gick omkring i områdena och var inne i en affär, på en pub med hembryggt öl och hos en medicinman. Överallt bemöttes vi vänligt och glatt. En man lämnade över sin ettårige son i mina armar en stund, men den lille såg mycket konfunderad ut och undrade nog vad det var för en underlig figur han hamnat hos.

Efter turen lämnades vi i Waterfront. Det är en jätteanläggning vid hamnen med en uppsjö av affärer och restauranter. Uppträdanden avlöser varandra på olika ställen med bland annat musik- och dansgrupper. Vi intog vår medhavda måltid på en bänk och åkte sedan med färjan till Robben Island. Den gamla leprakolonin och fängelseön har blivit en nationalklenod. Här satt den man som står som symbol för det demokratiska Sydafrika och som närmast blivit helgonförklarad, Nelson Mandela, i fängelse i arton år. Vi fick en mycket professionell och engagerad visning av ön. Först åkte vi runt i buss med en guide som var mycket auktoritär på ytan, men med mycket humor som bröt igenom då och då.

Det var en stark upplevelse att komma in i själva fängelset. Vi blev visade runt av en man som suttit där själv som politisk fånge i fem år från det han var sexton. Han var medfånge och kamrat till både Nelson Mandela och Jacob Zuma, den nuvarande presidenten. De politiska fångarna var alla bildade, intelligenta och empatiska människor och behandlades arrogant och oerhört förnedrande av en fängelseledning som intellektuellt och moraliskt stod långt under dem själva. Det är i högsta grad beundransvärt hur dessa fångar, när de sedan tog ledningen i landet, helt avstod från vedergällning och i stället inbjöd till samarbete och försoning.

Vi fick se Mandelas cell och där gick alla kameror varma. Efter fängelset gick vi och tittade på ett tusental frackklädda små herrar som hade mingelparty på stranden. Det var pingvinerna som också hade sällskap av några sälar som sam utanför. En val hade vi sett från färjan på vägen ut.

 

 

 

Valar och pingviner

 

Måndag den 27 oktober

Hermanus

 

I morse vandrade vi längs bergssidorna i Fernkloof naturreservat. Den dominerande växtligheten kallas för fynbos, en låg, städsegrön buskvegetation. Vi gick i två och en halv timma med utsikt över berg och hav. Ständigt ser vi nya blommor som vi inte stött på tidigare. Bara av ljung finns ett trettiotal arter här med blommor i varierande kulörer och storlekar. Hiltrud vill helst fotografera varje ny blomma så det tar sin lilla tid med tanke på att det finns 8 600 växter i Västra Kapprovinsen, den största artrikedomen i världen.

Efter Kapstaden bodde vi två nätter i Simon's Town på Kaphalvön och nu bor vi sedan några dagar i Hermanus, ett tiotal mil österut. I Simon's Town ligger Boulders Beach, alltså stranden med stenbumlingarna. Mellan de stora stenblocken går det in små vikar som är hemvist för 3 000 afrikanska pingviner. Här ruggar de och förökar sig. De är orädda för människor och på brädgången kommer man helt intill dem. I en av vikarna tog jag första doppet i Indiska Oceanen i 18-gradigt vatten. Ljuvligt!

En heldag ägnade vi åt Godahoppsudden. Naturen är där mycket dramatisk med höga klippor som stupar brant ner i havet. Från Cape Point, sydligaste udden, gick vi genom fynbos till Cape of Good Hope. Det är suggestivt med storskarvar som elegant glider ut från klipphyllorna och en stor val som samtidigt rundar udden i övervattensläge.

Både Boulders Beach och Godahoppsudden är nationalparker där man får betala avgift. Vi köpte ett så kallat Wild Card som ger oss fritt inträde till alla nationalparker i landet för drygt 1200 kronor innan vi åkte hemifrån. Det tjänade vi in redan i Krugerparken.

Här i Hermanus är valarna det centrala. Från juni till november kommer rätvalarna hit för att kalva och ta hand om sina "små", om man kan använda det uttrycket. De påstås väga lika mycket som fem elefanter vid födseln! De vuxna valarna är i storlek ungefär som jag minns malmska valen på Naturhistoriska museet. Den första såg vi redan i Simon's Town, en ko som låg hundra meter från stranden och kelade med sin kalv.

Varje dag går vi ner till havet i Hermanus och går på "Cliff Path Walking Trail" och spanar efter val. Antalet varierar från inga till valar i alla riktningar. Det mest fascinerande är när de skjuter upp ur djupet och dunsar ner på vattenytan med något hundratal ton. Några gånger på dagen kommer en "whale-crier" till Old Harbour och blåser i sitt horn. Det är en gammal tradition sedan valfångartiden för att kalla folket till jakt när valen kommer in.

 

Till resedagbok del 2

 

 

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell