Nya Zeeland 2012 Resdagbok del 1 Sydön

 

 

Antipoderna nästa

Söndag den 5 februari kl 10:36 fm

Christchurch, Nya Zeeland

 

Det var småkyligt när vi gick tillbaka från niomässan i St Mary´s kyrka som ligger några minuters promenad från Foley Towers där vi bor. Kyrkan ersätter den stora katedralen i centrum som står i ruiner efter jordbävningen i februari förra året. Det var intressant att besöka mässan. Hälften av besökarna var polynesier medan de bara utgör några få procent av befolkningen här på South Island. En kör från Samoa sjöng mycket vackert med kraftfulla röster.

I morse, när vi som vanligt åt frukost i trädgården, fick vi ta på oss en fleece för att inte frysa. Vi är inne i en kallvädersperiod och det är som normal svensk sommar. Vi trivs mycket bra här på vårt backpackers. Både personal och övriga gäster är mycket trevliga. De flesta är minst en generation under oss, men här finns också några i vår ålder. Vi bor i en liten jordbävningssäker enhet med egen dusch och toalett till rummet. Här är hemlikt när man står tillsammans med andra och lagar mat, diskar och växlar några ord i motsats till hotell där man lätt blir isolerad utan kontakt med övriga gäster.

Vi flög från Landvetter på måndag förmiddag och landade i Christchurch på onsdag eftermiddag. Då hade vi "tappat" tolv timmar på grund av tidsskillnaden. Vi var glada att vi hade hunnit få en veckas vinter innan vi åkte. Lars tog en skidtur på Delsjöns golfbana varje morgon under den veckan. Resan gick mycket bra och tröttheten kom inte förrän efter framkomsten när jetlegen satte in rejält. Vi fick vänta fyra timmar på Heathrow i London innan vi flög natten till Hongkong. Där var det svettigt att ta sig till nästa terminal, delvis per intern metro, och direkt gå ombord på nästa plan. Nu blev det återigen nattflygning till Auckland. Dit kom vi redan åtta på morgonen och fick vänta till eftermiddagen innan vårt plan gick till Christchurch. Där blev vi hämtade med shuttle till biluthyrningen. De erbjöd oss först en ganska schabbig kombi men den ville vi inte ha och då fick vi en riktig trevlig vit Nissan Sunny (!). Det var lite nervöst att ge sig ut i vänstertrafiken i en storstad, trötta efter resan, men det gick bra att ta sig till vårt boende där vi var väntade och blev väl mottagna.

Vi var mycket nöjda med de flygbolag vi for med. Cathay Pacific, ett stort Hongkongbaserat bolag, tog oss från London till Auckland. De har bättre benutrymme än vi haft tidigare, mycket god mat och trevlig, serviceinriktad kinesisk personal. JetStar från Auckland till Christchurch är ett lågprisbolag typ RyanAir. De höll god standard men allt kostar extra. Vi fick betala drygt tusen kronor för våra två väskor.

 

Det var riktigt roligt att komma tillbaka till Nya Zeeland efter fem år. Vi kände oss genast hemma igen och har redan vant oss vid att återigen gå och handla på Countdown, Pak´nSave eller Warehouse. Vi har ordnat det nödvändigaste som SIM-kort till mobilerna och baslivsmedel. På Whitcoulls, Nya Zeeland stor bokhandelskedja, fick vi sex goda böcker med hjälp av den trevliga personalen. De blev glada att det kom turister som var intresserade av nyzeeländsk litteratur och letade fram mycket lockande böcker med rabatterade priser. Nu har vi mat, böcker, transportmedel och ett helt spännande land att upptäcka. Bättre kan man knappast ha det.

 

Med stort vemod har vi gått runt och sett på förödelsen efter jordbävningen för ett år sedan. I stort sett hela centrum ser ut som om rivningsfirman Göta Lejon hade härjat där. Höga staket runtom markerar att det är förbjudet område för alla som inte arbetar med röjningsarbetet. Alla bostäder och arbetsplatser är igenbommade. På några ställen finns redan stommen rest för nya hus, på andra är hela kvarter jämnade med marken och på återigen andra platser står husen kvar till synes hela eller i ruiner. Delar av staden har man ännu inte börjat åtgärda och där ser det ut som om tiden stannat för ett år sedan. Där det var livliga affärsgator står butikerna precis som de lämnats med varor på hyllorna och erbjudanden om extrapriser för dagen på affischer utanför. Vi kunde se in i kontor där allt står kvar som när de anställda flydde för ett år sedan.

Repoint är en intressant plats. Det ligger vid kanten av det avspärrade området. Där har man byggt ett affärscentrum av containrar med glasväggar ut mot gator och torg och målade i olika färger. Det såg riktigt fint ut och har blivit en ny turistattraktion.

Kostnaden för att återställa allt efter förödelsen är astronomisk, men ännu värre är det som inte kan ersättas med pengar. Christchurch byggdes medvetet som en typiskt anglikansk stad och är som ett Cambridge på Nya Zeeland. De har till och med floden Avon som flyter genom staden och på den har de "punting", precis som förebilden. De finaste historiska husen fanns i centrum och var byggda av sten, så det är de som fallit i ruiner.Det allra värsta är naturligtvis ändå att 180 människor omkom när hus och broar rasade.

 

Det har nu hunnit bli eftermiddag och vi har varit på en teaterföreställning på Daffodil Lawn i stadsparken. Där fanns inga påskliljor som namnet antyder men det var roligt att se föreställningen bland en entusiastisk publik på gräsmattan. De skildrade Nya Zeelands, och framför allt Christchurch historia på ett mycket lustigt sätt. Årtalen fick de fram genom att ha aktion med publiken och olika företeelser signalerades med enkla symboler som detaljer i klädseln. I kväll skall vi tillbaka till parken. Då är det friluftskonsert med avslutande fyrverkeri till musik av Wagner.

 

 

Akaroa, Mount Cook och Pingviner

 

Waianakarua

Söndag den 12 februari 2012 kl 8:14 fm.

 

Natten var kylig. Vindstilla och klart väder gjorde att mycket av dagens värme försvann ut i den stjärnklara rymden. Vi är tacksamma att Kim, vår värd, kom med ett element igår kväll. Vi hade nog kunnat hålla oss varma under de tjocka, tunga täckena men det hade varit kallt att kliva ur sängen. Här som på alla ställen där vi bott hittills har det varit enkla fönsterskivor och oisolerade väggar. Vi förstår att det ibland kan finnas behov av de tygklädda värmeflaskor som också finns i varje rum vi bott i.

Olive Grove BP, där vi bor nu, är lika trevligt som alla hostels vi bott på tidigare. Kim och Lyn som driver stället har gjort det mycket personligt och trivsamt. I uppehållsrummet finns ett överflöd av böcker och tidskrifter och kaffe och te står framme så det är bara att förse sig och slå sig ner i en bekväm soffa eller fåtölj. När det känns kyligt tänder Kim en brasa i kaminen. Överallt, även i rummen, hänger intressanta målningar i starka färger som skapats av Lyn. Hon har också stort intresse för blommor och runt huset finns något som närmast kan liknas vid en botanisk trädgård.

Intressanta människor har vi också träffat här, precis som på de flesta ställen där vi bott. I en husvagn på campingen som tillhör stället bor ett par från Oamaru som har en son som bor i Göteborgsområdet. Sonen spelar valthorn i operaorkestern, är gift med en svenska och bor i Jonsered med sina två barn. Vid en flaska vin samtalade vi en stund och konstaterade återigen att världen har krympt.

På vårt backpackers bor flera som har samlat lika många år av klokskap och visdom som vi själva. Ett par från England är mycket kunniga när det gäller djurlivet och har gett oss goda råd när det gäller att titta på pingviner och sälar. Han har varit filmare för BBC och har jobbat runtom i världen. Jan, en kvinna från Yorkshire i England, reser ensam. Hon är en riktig naturmänniska och går långa vandringar och studerar fågellivet. En kväll spelade Lars "banana scrabble", en variant på alfapet, med de tre. Han kämpade väl men lyckades ändå inte slå dem som tävlade på sitt modersmål. Jan var med oss i skymningen på kvällen och tittade på pingviner och pälssälar. Vi kom alldeles intill dem och fick se hur pingvinerna spatserade upp på stranden och sedan hur de stötte upp innehållet i krävan till de hungriga ungarna.

 

På söndagen var Hiltrud i den anglikanska kyrkan i Oamaru och under tid gick Lars runt och tog kort på alla fina byggnader. Denna del av kusten hade en blomstringstid från mitten av 1800-talet med guldrush och stor export av kött och ull. Här fanns den ljusa oamarustenen som användes både här och på många andra ställen för att bygga monumentala byggnader. Stenbrotten låg nära stranden så det var lätt att transportera byggnadsmaterialet. Banker, rådhus, opera och mycket annat byggdes i olika stilarter. Det var italiensk renässans och victoriansk och edwardiansk stil. Mycket flott.

 

Nu förflyttar vi oss bakåt i tiden till Christchurch. Därifrån körde vi ut på Banks Peninsula till Akaroa, en turistort i en vik som skär långt in i landet och omges av cirka 600 meter höga kullar. Vi bodde i ett historiskt hus. Alla hus som är äldre än hundra år är historiska på Nya Zeeland. Det är mycket snyggt inrett i en personlig design. Vandrarhemmet drivs sedan 2004 av ett par som lämnat karriären i New York tillsammans med sina tvillingar för att förverkliga en livsdröm och finna ett sätt att leva närmare natur och människor. Vi minns många fina promenader längs havet och uppför kullarna i Akaroa. Vi gjorde också en bilutflykt på en "scenic drive" på himlasträvande berg- och dalbanevägar. I Okains Bay besökte vi ett av Nya Zeeland bästa maorimuséer. De trevliga maorierna visade oss på intressanta detaljer.

 

Från Akaroa begav vi oss över Canterburyslätten till Southern Alps. Det kuperade landskapet vid foten av höga bergskedjor är alltid lika vackert. Vi kom till ett par stora sjöar som sträcker sig långt in mellan fjällen. Vid Lake Tekapu bodde vi med egen utgång till trädgården där vi åt alla mål ute i solskenet. Glaciärsjön låg blank och hade den starkt turkosa färg som utlovats. Färgen kommer av det stenmjöl som följer med smältvattnet ut i sjön. Medan Hiltrud gick längs sjön och inspekterade utbudet i affärerna vandrade Lars upp till toppen av Mount John där det ligger ett rymdobservatorium. Det var väl värt 45 minuters vandring uppför en ganska brant sluttning. 360 graders utsikt över fjällvärlden i klar luft var magnifik.

 

På vägen hit till Waianakarua gjorde vi en avstickare upp mot Mount Cook, Nya Zeelands högsta berg. Vädret var mulet men vi hade turen att plötsligt öppnade sig ett fönster i molntäcket och vi kände oss övertygade att det var toppen på det 3754 höga Mount Cook vi såg solbelyst.

 

Dunedin

Tisdag den 14 februari 2012 kl 8:33 em

 

Igår kom vi hit till Dunedin (uttalas med betoning på stavelsen i mitten). Det är den mest kuperade staden vi någonsin varit i. Varje promenad är som en alpvandring. De skryter med att de har världens brantaste gata. Där samlas man en gång om året och låter runda saker rulla nerför gatan. Ett år var det tennisbollar, ett annat år någon sorts runda bakverk.

När vi väl tagit oss ner till innerstaden finns det många imponerande byggnadsverk att titta på. Mest känd är den stora järnvägsstationen som är som ett slott. Här finns också många stora kyrkor eftersom religionen spelat stor roll i stadens utveckling. De första nybyggarna var presbyterianer från Skottland som var förföljda i sitt hemland. Därför finns det många säckpipblåsare här än idag. Av Sydöns två storstäder anses Christchurch vara mest anglikanskt präglad och Dunedin skotskt.

Förutom att kämpa med branta uppförsbackar har vi besökt Chinese Garden, den enda äkta kinesiska trädgården på södra halvklotet. Den är i princip tillverkad i Shanghai och sedan delad i mindre bitar och skickad i containrar till Dunedin. Där fanns mycket att se och många tankar och idéer att till sig. Den gav inspiration till vad man kan göra av vatten och sten i en trädgård.

 

Alper och fjordar

fredag 24 februari 2012 Invercargill, Nya Zeeland

Queenstown, den 23 februari kl 10:24 fm

Det regnar och vi har tills vidare vilo-, läs- och skrivdag. Sedan Dunedin har vi rundat de sydligaste delarna av South Island. Vi har fina naturupplevelser i det vackra landskapet varje dag och möter ständigt nya människor på olika hostels och ibland även sådana som vi träffat tidigare. Här kommer några spontant uppdykande minnesfragment.

 

I Catlins stannade vi ett par dagar och gick mycket nere vid havet. Där fanns den gulnäbbade pingvinen som vi sett tidigare. Vi såg också det sällsynta nyzeeländska sjölejonet i några exemplar som låg och vältrade sig på stranden.

 

I Invercargill, den större staden längst i söder, var vi på ett mycket intressant muséum. Där fanns tuataran, en ödla som är den enda nu levande släktingen till dinosaurierna. Arten är minst 65 miljoner år gammal och har bevarats sedan Nya Zeeland skiljdes från den stora Gondwanakontinenten. Den finns bara på några muséer och på ett antal öar utanför kusten där det inte finns några hot i form av inplanterade djur. Den största vi såg var ungefär en halv meter lång. De tycks må väl där de finns nu och förökar sig.

Samma muséum har också fina konstsamlingar och en stor utställning om de sydatlantiska öarna i "the roaring forties". Nyzeeländarna är mycket duktiga på att skapa intressanta muséer och de drar också många besökare.

Vi bodde intill Queens Park i Invercargill och där fick vi några fina promenader i duggregn. Det är en stor grön lunga mitt i stan där man satsat stort på växter, vattenanläggningar och promenadvägar.

 

Längs kusten, över slättlandet och upp i bergen körde vi sedan till två stora sjöar i Fjordland National Park. Från havet rullade väldiga vågor in över stranden. De hade byggts upp i "the roaring forties" och "the screeming fifties" nere i Södra Ishavet och bröts nu ner i bränningar mot beachen. Slättlandets höga, mjuka kullar bildar en fortsättning på havets vågor och de är täckta av ett oändligt antal fläckar. Det är fåren som finns i miljoner över hela landet. De är basen för näringarna här nere i söder vid sidan av fisket. Fouveaux Strait, sundet mellan huvudön och Steward Island, är känt för ostronfångst.

Först kom vi till Lake Manapouri. När vi till slut hittade en ledig parkeringslucka på en långsträckt äng kunde vi lindra hungern med vår medhavda lunch stående vid bilen. Vi gick sedan ner till bryggan där båtarna som går över sjön lägger till. Lake Manapouri sträcker sig långt in i fjällvärlden och längst bort kan man gå i land och fortsätta med buss ner till fjorden Doubtful Sound.

En svensk mil längre fram utefter vägen, halvvägs till Te Anau, fann vi Barnyard Backpackers, där vi skulle bo. Vår parstuga låg högt upp på en sluttning med utsikt över ett vidsträckt landskap. Nedanför låg skogar och betesmarker och runt horisonten tornade ett alplandskap upp sig. Det var vackra solnedgångar med mångfärgade molnstrimmor längs fjällsidorna. Huvudbyggnaden med stort kök och fina sällskapsutrymmen låg ett femtiotal meter längre upp längs sluttningen och gav oss välbehövlig motion några gånger om dagen. Bakom huset låg ett par stora hjorthagar med ett hundratal djur som var mycket skygga och reagerade direkt när i närmade oss. Lars tog flera promenader från vandrarhemmet längs en grusad landsväg. Där var ett kuperat landskap och beteshagarna sträckte sig upp längs branta slänter.Vi var i ett distrikt med hjorthagar. Här produceras mycket vilt som exporteras till världens kök.

 

Nya Zeeland har fantastiskt fina vandringsleder och trygga "boardwalks" men det är sällan man kan leta sig egna vägar. Det är inte som i allemansrättens Sverige där man fritt kan gå över en äng eller ströva längs en skogstig. Allt är inhägnat med taggtråd och det anses inte ens acceptabelt att gå in på de vägar som går mellan fälten till olika gårdar och beteshagar. Vill man ta en promenad får man normalt traska längs en landsväg. Nu har man dessutom en kampanj där man bötfäller alla som tältar fritt under vandringar i naturreservaten. De får ett vitesföreläggande på 200 dollar, men det är bara 20 procent av flera tusen personer som betalar böterna.

 

Vi gjorde en heldagsutflykt till Milford Sound. Det var tretton mils bilfärd vardera vägen med många kurvor och flera stopp vid små "boardwalks" och "lookouts" så det tog ungefär tre timmar. Forst korde vi langs Te Anau Lake som ar Sydons storsta sjo innan vi kom in i det maktiga fjallandskapet. Vid tiotiden var vi nere vid fjorden och hamnen. Vi hade förutbeställt en tur på fjorden och blivit rekommenderade att välja en mindre båt så vi var bara ett trettiotal personer på den två timmar långa sandsväg. Vädret var fint så vi kunde vara på övre däck hela tiden. Fjorden har bildats på samma sätt som de norska men blir ändå annorlunda. Det är många fler bergarter som bildar mönster och bryts sönder i olika strukturer än i Norge. Vattenströmmarna som sicksackar sig ner från glaciärerna är ännu fler. Växtligheten är givetvis också speciell helt utan våra arter och med många trädormbunkar och blommande buskar. På ett par ställen kom vi bara några meter ifrån klipphällar med många lekande sälungar. Från fjorden med 1500 till 2700 meter höga fjäll på sidorna gick vi ut i Tasmansjön innan vi vände tillbaka till fjordbotten.

 

Kl 5:00 em

Nu väntar vi på att regnet skall sluta här i Queenstown. Vi gick ut i blötan före lunch och tog en runda. På återvägen hämtade vi våra paraplyer i bilen som står en kilometer bort. Vårt hostel ligger mitt i stan och här finns inga parkeringar. Staden är ett centrum för äventyrsturism både vinter och sommar och här finns framför allt ungdomar från hela världen. Utbudet är enormt av spännande saker som går att göra i forsar, på bergssidor och i luften. Igår kväll såg vi en svärm fallskärmshoppare i luften ovanför stan som snurrade och gjorde volter på vägen ner mot terra firma. Det såg helt livsfarligt ut. Nu skall vi ut och leta efter ett ställe som passar vår kassa för att äta middag. Här finns nog flera hundra utspisningsställen, men normalt är de alldeles för dyra för att ingå i vår budget. Igår beställde vi en fiskrätt som lät mycket läcker på beskrivningen och kunde vara värd priset. Det visade sig att det var fish and chips som vi fick betala 55 dollar för inklusive ett halvt glas vin var. Vi hoppas på bättre tur idag.

 

Från kolguvans mörker till Edens lustgård

Tisdag 6 mars 2012 Greymouth, Nya Zeeland

Abel Tasman National Park, tisdag den 6 mars

Vi har varit på en fem timmars vandring längs kusten genom Abel Tasman National Park. Det är fantastiskt vad Hiltrud klarar av ibland med sina dåliga ben, men vi tog det i etapper och stannade ofta och beundrade de vackra vyerna. Vi gick på en walkway uthuggen ur den nästan lodräta sluttningen genom tät bush. Fågelsång utan likheter med vad vi hör hemma hörs hela tiden och vi såg bland annat kalifornisk vaktel med kycklingar, där hannen stoltserade med en styv plym på huvudet, en revhäger och en liten randig rall som annars är en mycket ovanlig syn. Målet var en bred sandstrand på Appletree Beach där vi lättade på vikten på ryggsäckarna genom att intaga dagens lunch.

 

Före detta ställe var vi ännu längre mot Sydöns nordligaste hörn, vid Golden Bay. Därifrån tog vi bilen några minuters färd till den allra yttersta udden, Cape Farewell. Vi vandrade bland fåren på ängarna upp mot yttersta kanten där klipporna stupar lodrätt ner mot vattenytan mellan femtio och hundra meter nedanför. Här som på så många andra platser är det hisnande vackert. Andra människor vi mött säger precis som vi om och om igen att just detta där vi är nu är det vackraste eller mest intressanta vi sett.

 

Sedan förra resebrevet åkte vi från Queenstown till Wanaka som vi tyckte var betydligt trivsammare och med vackrare omgivningar än det mer kända Queenstown. Det ligger också, som så många andra orter här i Lake District, vid en sjö som flikar sig in mellan branta alper. Här är det nästan så man ser hur landet förändras. Vid jordbävningen i Christchurch gled jordskopan isär två meter vi epicentrum och här i väster pressas i stället bergen upp cirka två centimeter varje år, vilket är oerhört snabbt ur ett geologiskt perpektiv. Det resulterar i förkastningar och vi har sett exempel på stora klippformationer som vid en jordbävning för några år sedan rest sig fyra och en halv meter ur marken.

 

Franz Joseph var nästa mål. Där ägnade vi en dag åt glaciären med samma namn. På grund av rasrisken fick vi bara gå fram till ett staket hundra meter från glaciärkanten. Det gick också att göra glaciärvandringar med guide men det hade knappast fungerat med Hiltruds ben. Det speciella med glaciärerna här är att de nästan går ner till havsnivån och det blir väldigt vackert med skog och vattenfall runt omkring.

 

Från nästa ställe, Greymouth, körde vi en dag upp till Panncake Rocks och vandrade runt bland de overkliga klippformationerna medan havsdyningen bröts mot bergen och skummade in i grottor och håligheter. Vi var också en dag i Shantytown, en museiby från kolgruvornas och guldrushens tid. Där fick vi åka tåg med koleldat ånglok och se hur man vaskade guld och fick fram en rad guldkorn ur sanden.

 

Från Greymouth körde vi inåt landet och stannade först i Blackball, en före detta kolgruveby som står som symbol för skapandet av den nyzeeländska fackföreningrörelsen, bildandet av Labour Party och utvecklingen av värlfärdstaten. När arbetarna runt sekelskiftet 1900 begärde att lunchrasten skulle förlängas från 15 minuter till den halvtimma som man hade vid de andra kolgruvorna vägrade ledningen att gå med på detta. Då gick man i strejk och vann striden efter ett par månader eftersom de andra gruvorna hade vattenfyllts och inte kunde leverera. Konflikten fick stor uppmärksamhet både i landet och i världen i övrigt.

 

När vi vaknade i Glenhope som ligger bland bergen mitt i landet hade årets första snö lagt sig på bergskammarna runtomkring. Det var rekordtidigt. Vi körde ner mot kustslätten väster om Nelson och det var en härlig upplevelse att åka mellan vinfälten och odlingarna med mogen frukt och samtidigt se solen gnistra i snön på bergstopparna.

 

Vi har det så bra att vi nästan inte vågar tro att det är sant. När vi startar dagen efter frukost för att uppleva platsen där vi bor eller för att bege oss ut på vägarna är det som att börja på en ny bok. Det är en härlig känsla att veta att ny värld skall öppna sig för oss. Vi vet inte vad som skall hända, bara att vi får nya upplevelser. Vi möter och samtalar med nya, intressanta och trevliga människor.

Rent fysiskt mår vi också gott. Vi sover bra och länge och vi har tid och ro att läsa de mycket bra böcker vi fått tag i. Vi äter och dricker gott. Precis som hemma lagar vi middag var sin dag och vi försöker alltid göra det lite festligt med goda råvaror och ofta med ett högkvalitativt nyzeeländskt vin till.

Alla ställen vi bott på har varit bra på olika sätt. Vid Golden Bay, för att ta ett exempel, bodde vi i en trädgård. Vi hade ett eget litet hus med pentry och badrum och uteplats framför. I trädgården stod framför allt dahliorna i full blom. Längs vägen hängde vindruvor i klasar. I ett växthus fanns fullt med körsbärstomater. Lite längre ner fanns en halvt igenvuxen fruktträdgård med äpplen, päron, citroner och apelsiner. Det var härligt att bara ta för sig en klase vindruvor eller ett äpple när man gick förbi. Trädgården låg mitt i bushen med palmer, ormbunksträd och allt som hör till. Därtill fågelsång och en porlande bäck längs gräsmattan gjorde att platsen närmast kändes paridisk. Det var också vad en av värdinnorna sa när hon bjöd på nybakad kaka: "Här kommer en äpplekaka från Paradiset."

Så bra kan man ha det ibland och vi hoppas det skall fortsätta på samma sätt. Vi har beställt backpackers för resten av tiden på Nya Zeeland och värdarna på alla hostels var mycket trevliga i telefon så det verkar lovande. På fredag tar vi färjan till Wellington och sedan blir det nya och gamla vägar på Nordön i tio dagar.

 

Till resedagbok del 2

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell