Nya Zeeland 2012 Resdagbok del 2 Nordön och Rarotonga

 

 

 

Kyla och värme, höga berg och långa sandstränder

Lördag 17 mars, Tauranga, Nya Zeeland

Tairua lördag den 17 mars kl 3:48 em

Från Abel Tasman National Park i Sydöns nordvästra hörn har vi förflyttat oss till Coromandel strax öster om Auckland. På måndag skall vi lämna bilen och ta flyget till Rarotonga, så idag sorterar vi ut allt vi samlat på oss under sju veckor och som inte går att få med i flygbagaget. Det är framför allt lästa böcker, förbrukade broschyrer och grejor för hushåll och matlagning. Vi vill också få iväg ett sista resebrev innan vi lämnar Aotearoa, Landet med det långa vita molnet. Det blir först en översikt över de sista etapperna och sedan skriver vi var sin dagbok från en speciell dag när vi gjorde olika saker.

 

Picton med färjeläget var sista anhalten på Sydön. Där var kallt och blåsigt höstväder. Vi rörde oss mest med bilen och gick kortare turer, dels på en bergsrygg, dels till ett "pa", en maorisk befästnings¬anläggning som låg på en udde.

 

Färjturen till Wellington var ungefär lika lång som till Danmark, cirka tre och en halv timma. Det var mycket vackert hela vägen. Första tredjedelen gick genom fjordarna mellan bergen i Queen Charlotte Sound. Nästa tredjedel var över Cook´s Strait som var riktigt lugnt när de tidigare dagarnas blåst avtagit. Till sist gled vi in i Port Nicholson med husen i Wellingtons förorter klängande efter bergssidorna.

Wellington hade vi "gjort" tidigare så huvudstaden fick bara ett kort besök. Vi kom fram ganska sent och gick ut och åt "dinner" på stan. Efteråt strosade vi en stund genom de lugna citygatorna i kvällsmörkret.

 

Wanganui ligger vid mynningen av den breda Whanganuifloden som är segelbar trettio mil inåt landet. Det som finns kvar av den tidigare livliga trafiken på floden är en ångdriven hjulångare som stolt tutar och puffar ut svart rök när den två gånger om dagen gör sin tur på floden. Dalgången är en rik kulturbygd sedan tusen år och det manifesteras inte minst genom Wanganuis fina historiska museum. Där finns framför allt artefakter från den maoriska kulturen. Inte minst imponerade träsniderier och smycken formade i greenstone.

 

Turangi mellan Lake Taupo och Tongariro National Park återkommer vi till.

 

Mount Manganui är en ganska stor stad som fått sitt namn efter det drygt 200 meter höga berg som står som en vaktpost längst ut på udden och skyddar inloppet till ett innanhav och den betydligt större staden Tauranga. Berget har en omkrets av tre kilometer vid foten och bildar ett eget litet ekosystem med ängar, skog och klippor. Vi ägnade en förmiddag åt att bestiga berget. Nedanför ligger en sandstrand som sträcker sig miltals österut. Den fick också några timmar av vår tid.

 

Tairua, där vi befinner oss nu, är en liten ort i ett paradisiskt område. Det är ett kustavsnitt på östra sidan av Coromandel med många öar och flikar. På utsidan är beacher med skummande surf och innanför ligger lugna vikar. Två gånger om dygnet är vikarna fyllda med vatten och däremellan torrläggs bottnarna när tidvattnet går ut. Vi bor några tiotal meter från stranden på ett mycket trivsamt ställe med vacker trädgård och flera uteplatser. I eftermiddag gick vi upp på det 180 meter höga Mount Paku med utsikt ut alla håll.

 

Turangi tisdagen den 13 mars

Lars skriver

Det är mörkt klockan sex på morgonen och vi är ett tjugofemtal personer utanför vandrarhemmet. Bussen anländer snart och fylls till sista plats av morgontrötta människor med ryggsäck. Vi rullar några mil på snabba asfaltväger upp mot bergen och tar sedan av in på smalare grusvägar. Vi kliver av bussen på 1100 meters höjd över havet och i det första gryningsljuset startar vi vår vandring. Här finns inga träd, bara tuvor och låga växter. Solens första strålar lyser på den delvis snötäckta toppen av Mount Ruapehu. Med sina 2 797 meter är det Nordöns högsta berg.

Jag går bland de första uppför sluttningen. Det är måttlig stigning och jag kan hålla bra tempo. Snart kommer jag upp på ett plant lavafält. Här är allt vulkaniskt. Runtom är koniska toppar, gult svavelfärgade längst upp vid kraterkanten. Slätten är täckt med grus och stenar i lava. Här finns inte ett grönt strå.

Efter någon timmas vandring har jag nått bortre delen av slätten. Här bär det brant uppför. Vi skall upp på en bergskam mellan Mount Tongariro på 1967 meter och Mount Ngauruhoe på 2291 meter. Det tar ungefär en och en halv timma att ta sig upp på den 1886 meter höga kammen. Jag får ta det lugnt och stanna ofta när jag märker att pulsen skenar iväg för mycket.

Väl uppe på de höga höjderna är det slut med det vackra vädret. Som så ofta bildas moln runt bergstopparna och det blåser en stark, fuktig isvind. Vid South Crater samlas vi några stycken för en sen frukost.

Jag följer bergskammen, först i plan och sedan allt brantare neråt. Det känns tryggt för det är minst fem meter plan yta och stupen på sidorna ser man inte genom molnen vi befinner oss i. Efter ett tag skymtar Emerald Lake genom diset under oss. Den är gul och starkt svavelhaltig. Strax därefter syns Blue Lake, med klart vatten, lika dimmigt under oss.

Så småningom kommer vi ur molnen och landskapet öppnar sig och jag ser sluttningen som jag skall arbeta mig nerför i många slyng. I Ketehahi på 1450 meter ligger en stuga. Där blir det återigen några av oss som tar rast. Solen skiner och vi kan ta av oss skorna och äta lunch.

Den sista biten ner till parkeringen på 600 meters höjd tar ytterligare två timmar trots att det bär nerför hela tiden. Jag är bland de första vid parkeringen och jag är ganska mör i benen efter den 19 kilometer långa vandringen. Det tog sex och en halv timma och jag kunde sitta och vila mig i en timma innan den första bussen kom för att hämta oss. En marknadsundersökare som samlade in våra synpunkter på vandringen gratulerade mig till att vara årets första vandrare i åldersgruppen över sjuttio år.

 

När vi var här för fem år sedan var det för dåligt väder för denna vandring och jag har hela tiden sedan dess haft den i tankarna. Tongariro Alpine Crossing är Nya Zeelands mest kända vandring. Den räknas till världens tio bästa dagsvandringar, hur man nu mäter det. Jag är mycket nöjd med att ha gjort den. Det var en rik upplevelse.

 

Hiltrud skriver

Klockan är 15:30. Nu sitter vi ute och dricker kaffe under parasollet. Lars kom hem före tre precis när jag hade tänkt mig att lägga mig och läsa. Han ringde när jag var i affären och sa att han inte skulle komma förrän 15:30.

Han hade väckning i morse på 5:15 för bussen skulle gå kl 6:oo. Så det var fullt liv i köket när vi hämtade smörgåslådorna, vatten och mjölkflaskan. Lars packade ryggsäcken inne i rummet.

När de hade åkt la jag mig under täcket och sov till kl. 8:00. Då var det lugnt i köket och jag gjorde min frukost och satte mig vid fönstret. Det kändes härligt att ha en dag för sig själv!

Efter disken tvättade jag Lars tre skjortor, strumpor och kalsonger. Det var ett mycket litet tvättställ, så jag la skjortorna i duschen för att skölja. Det gick mycket bra för de la sig som ett lock på avloppet. Det var bra torkväder, sol och vind.

Efter det gick jag ut på min promenad med kjol och extra tröja om magen och solhatt och bra skor.Jag gick genom den stora parken över gräsmattorna och hittade floden till sist. På en förskola, som heter kindergarten här, var barnen ute och lekte.

Vägen längst floden var underbar och jag njöt i fulla drag. På ena sidan som en stor park. På ett äppleträd med små fina gulröda äpplen plockade jag några och stoppade i fickan. Det var en fin hängbro som jag gick över. Det var en mycket fin utsikt åt båda sidor av den stora strömmande floden. På andra sidan gick jag genom delvis skog och öppnare bitar med mycket mogna björnbär - så äpplena fick vänta! Men vägen till nästa bro var en och en halv timma så jag gick bara till en utsiktspunkt och vände. På några speciella platser såg jag några som fiskade.

Efter två timmar var jag glad att hitta en bred fin lång bänk där jag kunde sätta mig. Jag tog av mig skor och strumpor och la mig med tröjan som huvudkudde och låg en kvart. Sedan gick det lättare att gå vidare.

Jag gick genom centrum och köpte billig frukt, paprika, bröd och en glass. På en bänk utanför satte jag mig och åt min glass och delade upp varorna i två kassar och gick hem. Väl där slängde jag allting på sängen, tog av mig och somnade en halvtimma. Sedan gjorde jag reibekuchen av en potatis, en lök, ett ägg och kryddor och det sakade gott.

Plattorna på spisen är mycket dåliga så jag tog in tvätten och la ihop den och åt sedan. När jag hade diskat efter mig tänkte jag läsa på sängen tills Lars skulle komma 15:30, men det hann jag inte. Nu var friden slut! Men det var skönt att han hade haft en bra, men jobbig, dag och var hemma igen. Han packade upp sitt och la sig fem minuter för då var dags för kaffe och Internet, som inte funkade. Nu är han vid receptionen och provar där.

 

En pärla i Polynesien

Onsdag 4 april, Rarotonga, Cooköarna

Puaikura, Rarotonga söndagen den 1 april kl 7:16 em

Solen har precis gått ner och vi sitter på vår altan i den ljumma tropiska kvällen. Inifrån vår lägenhet hör vi från den lokala radiostationen just den melodiska sång och musik som vi förknippar med Söderhavet. De sjunger på maori. Utifrån revet nås vi av ett dämpat dån när oceandyningen i ett evighetsförlopp reser sig i en hög våg och dundrar ner i korallen. Vi har nyss ätit middag, wokad kyckling med ett glas australisk chardonnay. Efter måltiden gick vi som varje kväll över vägen till stranden för att njuta av stämningen när det sista ljuset lyser över havet. Rutinmässigt sneglar vi uppåt för att inte passera under någon hög kokospalm. Den största faran här är att få en kokosnöt i huvudet från trettio meters höjd.

Sedan två veckor befinner vi oss nära toppen av en 5000 meter hög vulkan. Den står stadigt på havsbotten och högsta spetsen sträcker sig 600 meter över vattnet. Några hundra meter ut från stranden ligger ett korallrev runt hela ön med undantag för några få passager för tidvattnet. De långa Stillahavsvågorna bryts i en flera meter hög bränning innan de lugnt flyter in i den stilla lagunen. Korallsanden på stranden lyser vit mot den blåa lagunen och den mörka grönskan bakom där kokospalmerna strävar upp mot skyn och ut över lagunen.

Några tiotal meter från stranden ligger vårt lägenhetshotell. Vi bor på vindsidan av ön och i "stormens öga", vilket på maori heter puaikura. Så heter också området och vårt tillfälliga hem har namnet Puaikura Reef Lodges. Det består av tolv lägenheter i ett plan, alla med uteplats mot trädgården. Med hus på tre sidor och träd och buskar ut mot vägen är den väl skyddad. Där finns också swimmingpool och grillplats. Vi som bor här längre än alla andra har fått lägenheten längst in med "egen" trädgård. Där går hönsen fritt och någon av tupparna brukar ge oss den första gryningsvarningen vid fyratiden på morgonen. Vi har också några fåglar som vi inte vet namnet på som gärna vill äta av det vi har på bordet. De beter sig ungefär som Hacke Hackspett och skäller och grälar mesta tiden. En huskatt har vi också som försöker komma in men får nöja sig med att umgås med oss på altanen. Då och då kommer någon hund och vill bli omklappad. Hundar, katter och höns går fritt här och vem som känner för det kan samla in ägg eller nacka en kyckling, men det förekommer sällan idag eftersom det är bra mycket enklare att köpa ägg eller djupfryst kyckling i affären.

Inne i lägenheten har vi först ett stort rum med en bra köksdel med kyl och frys och en gasspis. Innanför ligger sovrum och badrum som är rymliga och av god standard. Som vanligt självhushållar vi och åter bara en lunch ute ibland.

Inte minst viktigt för den goda stämningen och trivseln här är våra två värdinnor. Lutu och Jazz är mycket professionella managers och tar väl hand om oss och de andra gästerna. De är också som personliga vänner och berättar gärna om sig själva och livet här.

I lagunen badar vi dagligen och har för det mesta med oss snorkel och cyklop. Här finns mycket fisk mellan korallblocken. Nu börjar vi känna igen de flesta sorterna, men då och då dyker det upp nya arter, särskilt när vi flyttar oss till andra platser runt ön.

Main Road följer stranden runt hela ön och är ungefär tre svenska mil lång. Två till tre hundra meter innanför går Back Road och på slättlandet mellan vägarna bor människorna och odlar sin jord. Bakom Back Road reser sig branta berg täckta med tät regnskog. På morgnar och kvällar när den tropiska solen står lågt och hettan dämpas tar vi våra promenader längs stranden och upp mot Back Road. Människor vi ser hälsar med ett leende och växlar gärna några ord. Här och där står några tjudrade kor eller getter. Nu tror vi att vi lärt oss de flesta fruktträden och vad som odlas på marken längs vägarna.

 

Rarotonga är den största ön och med cirka 20 000 invånare har den drygt hälften av befolkningen på Cook Islands. Landets huvudstad, Avarua, ligger en mil från vårt lodge. Några gånger har vi åkt dit med bussen. En gång i timman går en buss i vardera riktningen från Cooks Corner i Avarua. På den ena bussen står det Clockwise och på den andra Anti-clockwise. Den håller tidtabellen med tjugo minuters marginal. Största delen av tiden har vi hyrt en 125 kubiks scootendsväg.

För det mesta har vi tagit oss till olika ställen själva men två gånger har vi deltagit i något arrangerat. I båda fallen var det med pick up och drop off vid vår lodge. En gång var vi på en introduktionstur runt ön. Det hade blivit någon miss i bokningen så vi fick en improviserad privatvisning i en riktigt lyxig bil. Vår förare och guide var mycket kunnig och vi fick besked om allt vi ville veta. Som avslutning hade vi picniclunch vid en strand med olika läckra lokala produkter, bland annat frukt som vi plockat under rundturen.

Vi har också varit på en "sunset feast and show" på ett ställe som ligger i bergen nära där vi bor. Det kallas för Highland Paradise och där har man med hjälp av arkeologer och historiker återskapat en by som den var innan eureopeerna kom hit. Till ljudet av trummor togs vi emot av krigare och andra i historisk klädsel och gjorde en rundvandring där man spelade upp olika scener. Uppifrån bergen såg vi solen gå ner över havet och samtidigt serverades vi en riklig och god buffé med lokala produkter. Sedan var det ett par timmars fantastisk sång-, musik- och dansshow som återspeglade landets historia. Särskilt roliga var några nummer där barnen dansade med de andra. Publikens favorit var en cirka tvåårig flicka som härmade de stora och dansade med stort allvar.

 

För övrigt har vi sett mycket sång, dans och musik på olika marknader. Inne i Avarua är det marknad varje lördag förmiddag och en kort bit härifrån har de kvällsmarknad varje onsdag. Där fick vi bland annat se en elddans förra veckan.

Idag var vi ganska länge hos ett par svenskar som i träffat tidigare. De har gift sig och bildat familj här. Lena från Värmland har bott här i sjutton år och har en elaffär tillsammans med sin man. Hon blev glad för en packe svenska böcker som hon fick. Hon är väldigt intresserad av utveklingen i världen och i Sverige på senare år, så det blev ett långt samtal.

Anders, eller Andy som han heter här, har bland annat bott i Landala och jobbat på Daros i Partille. Han kom hit vid 37 års ålder och har sedan varit här lika länge. Han är alltså 74 år. Han har en välutrustad mekanisk verkstad med stort lager där han kan fixa det mesta inom branschen. Varje gång när vi varit där har han generöst försett oss med produkter ur sin fina trädgård. Idag fick vi passionsfrukt, stjärnfrukt, sötpotatis och arrowrot. Det sista kokade vi med potatisen till dagens middag. Andrea, den yngsta dottern, som bodde hemma är mycket trevlig. Henne träffade vi idag.

 

Det har hunnit bli tisdag kväll den tredje april. Som vanligt gick vi ner till stranden vid solnedgången. Eftersom vi bor på västsidan kan vi njuta färgspelet på kvällarna. De sista dagarna har det varit enastående vackert. Färgerna förändras successivt och tidvis står hela himlen i brand. Nu har den tropiska natten öppnat södra halvklotets stjärnhimmel med en måne som snart är full. En svag bris får ibland palmbladen att rassla och vågornas brott mot revet finns som en dov ljudkuliss.

 

Senkommen avslutning

Måndag 11 juni, Gottskär, Sverige

Gottskär måndag den 11 juni 2012 kl 9:31 fm

Efter närmare tre veckor i Paradiset drog det ihop sig till hemresa. Vårt plan skulle lyfta kvart över ett på natten och vi skulle checka ut från vårt lodge klockan tio på förmiddagen. Frågan var vad vi skulle göra med allt bagage och oss själva under mellantiden. Det löste sig fint genom att vi bytte ut vår scooter mot en liten bil de sista två dagarna. Snälla Lotu ordnade så vi kunde stanna till tolv och sedan kunde vi fara runt på ön med vårt bagage i luftkonditionerad bil. Vi passade bland annat på att hälsa på Andy och hans familj. Där blev vi bjudna på söndagskaffe med kanelbullar som Andy bakat. När mörkret föll lämnade vi bilen och satte oss i ankomsthallen på den helt tomma och ödsliga flygplatsen. Ett par timmar innan vårt och ett annat plan skulle landa började plötsligt människor dyka upp ur den tropiska natten och det blev fullt liv överallt med incheckning, taxfree, serveringar och allt annat som hör till en flygplats. De har bara sjutton internationella flygningar i veckan så det blir en sporadisk verksamhet med långa uppehåll.

 

I Auckland blev vi hämtade med shuttle till vår "gamla" lodge. Vi tillbringade hela dagen i centrala Auckland och trivdes lika bra som för fem år sedan. Det var roligt att återse gamla platser. Vi upprepade till och med färjturen till idylliska Devonport.

 

Det blev varmt i bröstet när vi trötta, men nöjda, möttes av hela storfamiljen på Landvetter.

 

Det återstår bara att göra bokslut för resan. Våra två och en halv månader på andra sidan klotet drog totalt 110 000 kronor från vår reskassa. För det fick vi fantastiska, berikande upplevelser och möten med människor och mådde gott från första till sista dagen..

 

Lyrisk avslutning

 

Vi färdas på jordens yta och samtidigt i vårt inre.

 

Vi förundras över allt märkligt i naturen och den mänskliga kulturen.

 

Möten med leende, vänliga människor från många länder och med olika bakgrund stimulerar själen och ger oss glädje och harmoni.

 

Det är besynnerligt att man kan kriga och förtrycka varandra när det är så mycket bättre att sträva gemensamt i hjälpsamhet och solidaritet.

 

Tillbaka till resedagboken

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell