Nya Zeeland 2007 Resdagbok del 1

Auckland - New Plymouth

 

 

 

 

Med kroppsklockan genom luften

 

 

I luften över Nederländerna

Trettondagen, lördag kl 21:30 svensk tid

 

Vi har nyss lyft från Schiphol. Förra gången var 1992, men då flög jag mot väster, till Canada. Idag är vi på väg mot de östeuropeiska slätterna, mot målet Kuala Lumpur. Resan beräknas ta cirka elva timmar och vi skall vara framme vid tretiden på eftermiddagen i morgon. Malaysisk tid är nu 04:37 på söndag morgon. Hittills har allt gått mycket bra. Vi hann gott byta plan i Amsterdam. Nu känner jag att det suger i magen. Hoppas vi får en god middag innan det är dags att sova. Fast egentligen är det snart dags att gå upp. Min klocka är kvart i fem på morgonen.

 

 

 

I luften över Malackasundet

Söndag 7 januari kl 14:35 malaysisk tid

 

Vi skall vara framme i Kuala Lumpur om en halvtimma. Vi har just fått frukost. Nu är klocka 7:35 hemma. De sista timmarna har jag sovit en hel del. Så kroppens klocka har ännu inte påbörjat omställningen till det uppochnervända dygnet.

 

 

I luften över Java

Måndag 8 januari kl 04:30 nyzeeländsk tid

 

I Sverige är det 16:30, alltså exakt tolv timmars tidsskillnad. Kroppsklockan är helt förvirrande just nu. Vi hade fem timmar att fördriva på Kuala Lumpurs flygplats. Det gick bra. Vi var trötta och det fanns mycket att se. Det är en hypermodern anläggning med spännande arkitektur. Där finns många intressanta butiker och restauranger, som dessutom inte är så dyra. Jag åt en Whopper Meal, vilket gör att jag är proppmätt nu efter flygets middag. En ständig ström av människor från hela världen, men främst asiater, passerade genom transithallen. Man kunde fördriva tiden bara med att titta på folk.

Nu flyger vi över Java för att sedan fortsätta tvärsöver Australien och vidare till Auckland. Vid 65 års ålder är jag alltså på väg mot min barndoms drömresemål. Jag hoppas förväntningarna inte är för högt ställda så jag blir besviken. Jag vill komma fram till om vi kan finna ett bra sätt att resa utan båten som vårt flytande hem.

 

 

I luften över Tasmanhavet

Samma dag kl 09:40

 

Vi har passerat den australiska kontinenten i dagsljus utan att jag fått se en skymt av den. Alla fönsterluckor var stängda och vi satt i mittsektionen. Till slut hittade jag i alla fall ett fönster längst bak där man kunde se ut. Tyvärr var det molnigt just då så det gick varken att se Sydney eller Canberra som vi passerade vid det tillfället.

 

 

 

 

Nu har semestern börjat

Auckland

Tisdag den 9 januari kl 08:15

 

Vi kom hit igår. På flygplatsen köpte vi en adapter för elen och sedan tog vi en shuttle som körde oss fram till hotellet. När vi skulle packa upp våra ryggsäckar upptäckte Hiltrud att hon fått med sig någon annans ryggsäck från bandet. Portieren ringde flygplatsen och frågade hur vi skulle göra. Det var bara att åka ut med ryggsäcken och se om den rätta fanns där. Allt ordnade sig. Det blev shuttle tur och retur och byte av ryggsäck. Genom att vi hade så mycket att göra på dagen blev det ingen tid för vila. Därigenom sov vi gott i tolv timmar på den natt som var dag hemma i Sverige. Nu hoppas vi att vi redan klarat av jet laggen.

Det känns overkligt att fira Anettes födelsedag här. Men det är nästan fyra timmar kvar tills hon fyller hemma i Sverige. En passande koppling är att hon redan varit här två gånger och då får vi tänka extra mycket på henne.

 

 

Samma dag kl 23:20

 

Det blev sent, men det gör ingenting för vi är på semester. Det har varit en mycket rolig dag. Efter frukost gick vi till biluthyrningen och fick bekräftat vår beställning.

Det blev sedan en mycket skön paraplypromenad längs villagator, först till Dove Myer Robinson Park, en mycket vacker rosenträdgård. Sedan vidare upp till katedralen. Den tyckte vi också mycket om med sina mosaikfönster i polynesisk stil.

Lätt lunch åt vi i museet, det finaste vi någonsin sett. Framför allt återskapandet av genuina maoriska bosättningar var mycket intressant. Vi gladde oss också åt att få möta alla avslappade, vänliga nyzeeländare som vi hört berättas om.

Återvägen blev också en fin upplevelse med promenad ner mot havet genom Auckland Domain en större och minst lika fin park som den förra.

Det blev kaffe på rummet med nyinköpt sockerkaka och en tupplur. Nästa tur startade med hiss upp till sjätte våningen. Hotellet är byggt mot en bergsluttning så där uppe kunde vi kliva rätt ut på gatan. Vi fortsatte sedan genom Albert Park vid universitetet. Överallt ser vi vackra byggnader och parkerna är underbara med exotiska träd och rabatter fyllda med färggranna för oss kända och okända blommor. Vi gick en sväng genom Downtown innan vi satte oss på en koreansk restaurant. Vi fick fisk med fyra sidorätter. Det smakade jättegott och gick utmärkt att äta med pinnar och en assisterande sked.

Nu är vi helt färdiga. Hiltrud har lagt sig med värkande fötter och jag ramlar snart också i säng.

Det är roligt att jag märker hur det aktiva livet som resenär sätter fart på kroppens och hjärnans funktioner och effektivitet. Detta är ett sätt att leva, hemma handlar det ibland om att överleva från en dag till nästa.

 

 

 

Onsdag den 10 januari kl 4:05 fm

Auckland

 

För en timma och tjugo minuter sedan gick brandlarmet, alltså klockan kvart i tre. Jag gick upp direkt och började ta på mig samtidigt som jag fick övertala Hiltrud att också göra sig i ordning. Jag tittade ut i korridoren och såg grannen halvspringande ge sig iväg genom svängdörrarna som hade stängts automatiskt. Jag satte på mig bältet med värdehandlingar och så småningom blev Hiltrud klar. I trappan mötte vi ägaren/portieren och ett par brandmän. Ägaren sade att larmet troligen utlösts av regnet, men att vi skulle gå ner för trapporna och vänta utanför. Där stod redan ett fyrtiotal gäster och vi kom en stund efter alla andra. På gatan stod fem brandbilar med blinkande ljus. Redan efter några minuter kom portieren ut och sade att hett vatten på grund av regnet utlöst larmet och alla gick upp igen.

Hiltrud somnade om direkt, men jag ligger vaken. Tankarna far hit och dit genom huvudet. Den långa väntan innan vi kom ur hotellet var traumatisk och det jag kände då vill inte släppa.

Idag gjorde vi något mycket viktigt som vi gärna vill förmedla till andra resenärer. Fotosidan i våra pass började brytas loss och om den släpper helt godkänns det inte vid gränskontrollen och man blir inte in- eller utsläppt. Vi var på svenska konsulatet och fick reda på att svenska pass utfärdade efter 1998 är dåliga. Vicekonsuln, Katarina Andersson, visste direkt vad det rörde sig om när vi tog fram våra pass. Häromdagen hade hon fått åka ut till flygplatsen och hjälpa tre svenskar som alla hade vägrats utresa på grund av trasiga pass. Nu får vi nya pass i början av februari helt utan kostnad, till och med fotona vi tog fick vi ersättning för.

När Katarina fick höra att vi var seglare berättade hon att hon tillsammans med sin man seglat hit från Sverige för tio år sedan. Den långa seglingen över Stilla havet hade blivit för mycket så de ville inte fortsätta utan stannade på Nya Zeeland. Hennes man jobbar med båtservice i området. Hon trivs mycket bra här och berättade bland annat att hon brukar ströva med sin hund längs stränderna.

 

 

 

Fredag den 12 januari kl 19:40

Waipu

Igår tog vi färjan över till Devonport, en förort till Auckland på andra sidan viken. Det var härligt att komma ut på havet igen, även om det bara var med en färja. Vi åkte med på en bussrundtur som bland annat gick upp på toppen av ett par av de slocknade vulkaner som är en del av stadsbilden i Auckland. Det var en strålande utsikt ut över havet och in mot Aucklands skyline. Det blev också tillfälle till en mycket skön promenad längs badstranden och genom idylliska villaområden i det soliga högsommarvädret.

I onsdags hade vi en lika fantastisk utsikt från det 328 meter höga Sky Tower. En del tog sig ner genom världens högsta bungy jump, men vi föredrog utan tvekan hissen. Vi pratade med en dansk som fått jobb på ett mejeri och tänkte bli nyzeeländare.

Vi har fått vår hyrbil, en rymlig Mazda 1996 med automatväxel. Körningen hit gick bra. Jag tog det lugnt och koncentrerade mig framför allt på att få kontroll över bilens placering i sidled, eftersom jag aldrig tidigare kört en högerstyrd bil.

Nu har vi hamnat på ett litet dockhusbackpackers. Här finns bara tre rum och vi är ensamma. Just nu känns det bara skönt, när vi är sömniga och trötta. Ute skvalar regnet och fåglarna sjunger. Det låter som svensk sommar.

 

 

 

Kommentarer

 

Martin 12 jan

Knepigt att hantera särskrivningsproblematiken när man försvenskar engelska termer - Jet lag i bestämd form har nog skinkan bak hur man vänder sig.

Vädret i Auckland ar enligt informationen har 20 grader och regn, men så låter det inte på Er. Hur är vädret i mer exakta termer och vet Ni någon tillförlitlig vädersajt som man kan kolla på? Tack för tipset med passen - värt att kolla infor nästa resa.

 

Anna 15 jan

Fina bilder! Fortsätt med det! Lite överraskad blev jag att ni inte passade på att

Bungyhoppa!

 

 

 

 

Whangarei - Hamilton

 

Tisdag den 16 januari

Hamilton

 

Hela lördagen tillbringade vi i Whangarei med våra seglarvänner Peter och Ulla på Lovina. De står '"on the hard" på Dockland 5 sedan ett år. Deras härliga gästfrihet gjorde att vi fick en jätterolig dag tillsammans. De bjöd på mycket gott och vi fick även smaka på det specialte från Mölndal som haft med till dem., Det var också trevligt att återuppliva seglarlivet, när vi hälsade på "Kristina" som låg i marinan. Det blev ett par roliga timmar med några glas vin i deras sittbrunn.

Efter en natt på en ganska tråkig backpackers stack vi söderut och körde 30 mil till Hamilton. Här bodde vi på en mycket bra hostel igen. Både ägarna och de andra gästerna är sociala och trevliga människor. Hittills tycks det som om backpackers är en bra fortsättning på seglarlivet. Man får lika snabbt kontakt med andra människor med likartade intressen.

Igår var vi i Raglan vid Tasmansjön. Det är fantastiskt vackert överallt här. Höga kullar och djupa dalar där man odlar eller boskapen betar. Däremellan exotiska skogspartier. Längs vägarna och på ängarna är en otrolig kulört blomsterprakt. Vi var i en park med ett 55 meter högt vattenfall och vi var nere vid kusten och badade ett par gånger. Det var spännande att åka med surfen in mot stranden.

 

 

Kommentarer

 

Ella 31 jan

Kul att se bilderna. Kan ni skicka mer bilder?

 

 

 

Höga berg och djupa dalar

 

Fredag den 26 januari

New Plymouth

 

Vi har rört oss från underjordens grottor till Nordöns högsta fjällsidor. Från Hamilton körde vi en kort sträcka ner till Waitomo. Redan på eftermiddagen kunde vi följa med en liten grupp ner till en grotta. I en gummibåt gled vi tyst in i berget under en himmel med miljoner stjärnor. Grottans tak och väggar var täckta av lysmaskar som försökte locka till sig insekter med sin lilla lanterna. En vandring tog oss sedan till en annan grotta där vi kunde gå in genom salarna och titta på stalaktiter och stalagmiter. Det intressantaste var dock några skelettrester från den utdöda moafågeln. Grottorna ligger i ett karstområde av samma typ som i Tjeckien och Slovenien, men de är inte på långa vägar så imponerande som de vi besökt där. Det som gjorde Waitomogrottorna väl värda ett besök var lysmaskarna. Den upplevelsen skulle vi inte vilja vara utan.

Nästa morgon gick vi själva en vandringsled längs en bäckravin. Den gick längs klippväggarna, genom tunnlar och över broar. Här och där fanns öppningar där man kunde se ner i bergssalar. Vi stannade en bra stund för att titta på när en grupp amerikanska ungdomar skulle göra abseiling. Det var intressant att följa instruktionen och sedan se dem fira ner sig intill stupet på cirka trettio meter.

Nästa stopp blev i Te Kuiti på ett backpackers som i alperna med vidsträckt utsikt över landskapets vulkankoner. Pricken över i var när vi klockan halv tio på kvällen, när solen just gått ner, fick se kometen Mc Naught, som alla talar om, mycket tydligt. Den låg i söder precis över den taggiga horisontlinjen. Genom att vi råkar befinna oss på södra halvklotet just nu, har vi alltså haft turen att få se två kometer under vårt liv. Den förra var Hale Bop för tio år sedan.

I Taupo drivs backpackers av en maorifamilj. Det var roligt att på kvällen sitta med ett glas vin tillsammans med ett antal familjemedlemmar och några andra gäster. Mamman berättade om den starka traditionsbundna familjesammanhållningen. Genealogin, härstamningen, är oerhört viktig för maorierna. Hon kunde inte berätta vilken kanot deras förfäder kommit med, men hon kunde härleda dem ganska långt bak i tiden till de bergsområden där deras stam bott. Paradoxalt nog kan ungdomarna bättre maori än föräldrarna, vilket beror på att idag har man maori på skolschemat medan föräldrarna var förbjudna att tala annat än engelska i skolan. Alltså samma förhållanden som för våra samer och tornedalsfinnar!

Taupo ligger mycket vackert vid Lake Taupo, NZ:s största sjö, som är en vattenfylld vulkankrater. Runt sjön ligger höga berg, de största snötäckta. Mitt i stan ligger beachen där vågorna rullar in över stranden. I 21-gradigt klart vatten tog vi en skön simtur.

Från Owhanga gjorde vi sedan utfärder in i Tongariroområdet med Ruapehu som högsta topp på cirka 2800 meter. Första dagen körde vi upp från sydsidan till en skidstation. Vi kom ganska nära det snötäckta området, vilket sträcker sig längst ner på denna sida när man befinner sig på södra halvklotet. På vägen upp till skidstationen parkerade vi och gick en vandring på ett par timmar till ett vattenfall. Allt är lika vackert överallt. Andra dagen var det duggregn när vi körde upp till Whakapapa på nordsidan Så det blev bara ett par kortare vandringar. Vi tittade bland annat när några engelska ungdomar hoppade från en hög klippa ner i iskallt fjällvatten nedanför ett vattenfall.

Idag har vi varit uppe på Taranaki, det andra höga bergsområdet som bara är 200 meter lägre än Ruapehu. Vi hade fint väder och njöt av landskapets skönhet med en konisk snötäckt vulkantopp med en urskog vid foten och omgiven av platta jordbruksslätter.

 

 

Kommentarer

 

Anette 29 jan

Hej! Ni upplever fantastiskt mycket av Nya Zeeland som inte vi har sett. Det var nog klokt att bara stanna på Nordön. Naturen är nog det mest fascinerande på Nya Zeeland. Vad intressant att bo på ett backpackers som maorier har, Man får en annan närhet till kulturen då. Påminner om när vi bodde på "Art" backpackers på Samoa. Kul att höra ifrån er. Vi har det bra, Magnus och Latifas Fredrik var på landet och grejade lite i helgen. Er stuga såg bra ut men det hade kommit in fukt i vår och soffan bl.a. hade möglat lite. Kram Anette!

 

Anette 29 jan

Glömde berätta en sak. Det var på TV från Waitomo caves igår. Lustigt va? När ni precis hade varit där. När vi var vid Waitomo caves var vi bara utanför medan våra reskompisar gick in eftersom våra pengar var slut.

 

 

 

 

 

 

Till resedagbok del 2

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell