Australien 2010 Resdagbok del 1 Melbourne - Canberra

Inledning

Vi startar i Melbourne, där vi hyr en lägenhet i tio dagar i St Kilda, Sedan tar vi oss med husbil till slutstationen i Brisbane. Det blir en ännu oplanerad odyssé genom Victoria, New South Wales och Queeensland.

 

Big City Down Under

Lördag 9 januari, Melbourne

Det är fortfarande för tidigt att gratulera Anette på födelsedagen, eftersom det ännu är dagen innan klockan halv åtta på kvällen i Göteborg. Här nere under (fri översättning av "down under") är allt tvärtom. Det tycks som om vi har "huvet upp å bena ner" på normalt sätt, när vi i själva verket har fotsulorna riktade mot hemlandet. I söndags morse var det 13 minusgrader på toppen av Strömmensberg och idag hade vi 36 plusgrader i skuggan inne i Melbourne och prognosen säger att det skall gå upp till 43 grader på måndag. Puuh! Den lilla skugga som finns visar att solen står i norr mitt på dagen, tvärsemot alla invanda begrepp om södersol. Därtill kommer att man piggnar till när mörkret faller och sjunker ner i djup dvala när man bara skulle ta sig en liten tupplur mitt på dagen. Vi har alltså fått rejäl jetlag, vilket vi aldrig haft under våra resor tidigare. Vår teori är att vi hade för kort uppehåll i Singapore, vilket genom tidsskillnaden gjorde att vi fick två nätter i rad. Först söndag kväll till måndag kväll från Amsterdam och sedan måndag till tisdag till Melbourne. Måndagens ljusa timmar försvann någonstans mellan Indien och Singapore.

Resan gick för övrigt utan komplikationer. Den mest minnesvärda upplevelsen var att se morgonsolen bryta fram över glaciärerna och snöfälten i Hindukush i norra Aganistan. Mycket tjusigt! Man upphör heller aldrig att imponeras av de stora och hypermoderna flygplatserna i de asiatiska tigerekonomierna. Gratis internet finns i varje hörn på Singapores flygterminal och, precis som i Kuala Lumpur, har man till och med en intern metro. I Singapore gick förarlösa "sky train" mellan terminalerna.

Vi bor i en trevlig liten tvårumslägenhet i St Kilda en bit söder om CBD, Central Business District. Det är ett lugnt område med blandad låghusbebyggelse från 1800-talet till nutid. Några affärsgator med allt man behöver går genom området. Här finns alla sorters människor. Kostymmänniskor i Mercedes blandas med folk i trasiga jeans. Vi bemöts överallt informellt och vänligt. Man kan alltså vara sig själv och må gott.

Kommunikationerna är bästa möjliga. Spårvagnshållplatsen ligger tvärsöver gatan och till centrum eller stranden tar det mindre än en halvtimma. Man hävdar att man har världens största spårvagnsnät med 25 svenska mil av dubbelspårig spårväg. Som göteborgare känner vi oss riktigt hemma. Var man går kommer det spårvagnar skramlande och pinglande.

Redan första dagen fick vi ordnat det praktiska med att skaffa SIM-kort till mobilerna, mobilt bredband till datorn, veckokort till kollektivtrafiken och att fylla kylskåpet med det nödvändigaste. Vi har också hunnit med två sightseeingturer som båda är gratis. Man kliver av och på på vilken hållplats man vill och en inspelad röst berättar om det man passerar. Museispårvagnar, som påminner om våra gamla Långedragsvagnar, går runt CBD på 45 minuter och den andra turen går med buss längre ut och tar 90 minuter.

För övrigt har vi strosat runt en del och sett på stan på egen hand. Äldre bebyggelse i victoriansk stil från det brittiska imperiets storhetstid blandas med den moderna teknikindustrins himlasträvande hus i glas och betong. Vi var uppe på Eureka Skydeck, en utsiktsplattform på 300 meters höjd i den högsta skyskrapan. Det gav en fin överblick över fyramiljonersstaden med havet utanför och Yarrafloden slingrande sig från Docklands och inåt landet. I Victorias nationalgalleri var det lika intressant att se den stora byggnadens moderna arkitektur som de internationella samlingar som fanns där. Vi kunde konstatera att om du bor i Melbourne behöver du inte resa någon annanstans för att se konst från världens alla hörn. Där finns till exempel målningar av Picasso och Monet, 4000-åriga skulpturer från Egypten och till och med femtiotalsmöbler från Skandinavien.

En eftermiddag var vi vid St Kilda strand och pir. Hiltrud solade och jag tog mig ett långbad i 23-gradigt vatten. Det är skönt med värmen men vid middagstid är det i varmaste laget. Då skulle det vara gott att få ta på skidorna och sträcka ut i spåren i Delsjöterrängen i det fina vintervädret som vi har därhemma just nu. En kall vinterdag med snö i solglitter och naren som biter i kinderna är inte så dumt det heller. Men, som bekant, man kan ju inte ha allt!

Detta är vårt första resebrev och vi tycker det är roligt att dela med oss av våra upplevelse till familj, släkt och vänner. Det blir också vår egen resedagbok som vi har när vi kommer hem. Sedan kan vi inte sticka under stol med att vi också uppskattar om det inte bara blir envägskommunikation. Det är väldigt trevligt att få en hälsning någon gång. Om man inte vill publicera sig i Resedagboken har vi fortfarande kvar syramnoe@hotmail.com.

 

Campingliv

Torsdag 21 januari, Wilson Promontory

Det är kväll på vår lilla camping nära Tarra-Burga National Park inte långt från Australiens sydligaste kust. Vi är mitt i regnskogen och Tarra Rivers klara vatten porlar mellan ormbunksträden på andra sidan vägen. Jättestora bergsaskar, eller kungseucalyptus om man ska översätta det latinska namnet, med till stor del kala stammar där barken hänger i strimlor ner mot marken ger skugga under dagen. I toppen av en av de högsta askarna såg vi en rundlagd koala vila i en trädklyka. När skymningen föll flög kookaburrorna runt och markerade gapskrattande sitt revir. När dagen åter gryr kommer de att upprepa ritualen.

Innan vi hämtade ut vår campervan hade vi varit tio dagar i Melbourne och kände oss riktigt hemma. Vi tycker det är roligt att se på världen ur olika aspekter så efter att vi skickade förra resebrevet var vi bland annat på immigrationsmuséet, zoo och botaniska trädgården. Alltsamman var mycket intressant. Vi gjorde också ett par långa spårvagnsresor och strövade runt ute i förorterna. Melbourne är, som London, sammansatt av en mängd mindre städer som sträcker sig flera mil ut från centrum. Bebyggelsen är låg och tät. Det är enplansvillor och flerfamiljshus med normalt tre våningar som ligger med högst ett par meters mellanrum och med en smal trädgårdsremsa framför och bakom husen.

Under fyra dagar fick vi uppleva de varmaste dagarna som Melbourne haft sedan 1902. Det var 45 grader när det var som varmast och en natt var det 37 grader. Förvånande nog gick det bra att komma ut i solen på dagen. Det var som man förväntade sig - bastuvärme. Däremot var det närmast chockartat när vi gick ut på kvällen och värmen fortfarande ångade ur asfalten.

I fredags tog vi tåget till Ringwood, 45 minuter från Flinders Street Station och hämtade husbilen. Sedan hade vi en timmas körning genom de oändliga villaområdena till St Kilda, där vårt bagage väntade på att bli instuvat.

Vi körde ner till kusten och över en bro till Phillips Island. Där är det mesta inriktat på sommargästerna. Vi bodde fint på två olika campingar. Vi kunde bunkra upp och komplettera med några saker för resan i bra affärer. Ett härligt bad fick vi en dag. Vi var också ute på "the Nobbies" i hård vind och regnskurar. Det är höga klippor på öns yttersta udde ut mot Bass sund. Det var mäktigt och vädret passade bra till miljön. Det som gav oss mest var ett besök i en Wild Park med inhemska djur. Där fanns alla australiska djur som vi hört talas om och några till. De flesta gick fritt och var helt orädda för oss. Vi fick med oss en påse djurmat så vi var mycket populära. Kängurur finns i olika färger och storlekar och vi upplevde dem som mycket behagliga djur med mjuk päls och snälla ögon. Med sina små framtassar höll de våra händer och slickade i sig det vi bjöd på med mjuk och fuktig tunga. Emuerna var lite väl framfusiga och en av dem tog matpåsen ur min ficka med sin långa näbb. Men jag gick, min vana trogen sedan emuerna i Slottskogen tog Martins vantar, till motangrepp och tog tillbaka den.

Den stora attraktionen på Phillips Island är egentligen pingvinparaden varje kväll när de små frackbärarna vandrar upp på stranden för att mata ungarna och sova natten. Vi hoppade över det för vårt pingvinbehov var mättat sedan Sydafrika.

På måndag körde vi vidare österut längs kusten till Yanakie och en camping vid Duck Point. Utanför ligger kontinentens sydligast udde, Wilsons Promontory. Det är nationalpark och har en starkt kuperad natur präglad av havet som fortsätter genom Bass sund ner till Antarktis. Från Visitors Centre gjorde vi två ganska långa vandringar över bergen och ner till havet. Vandringslederna är välpreparerade så det är lätt att gå. Sedan Hiltrud fått ny höft och tårna opererade går hon fantastiskt bra. Det är för övrigt väldigt praktiskt med vår husbil. Mellan turerna kan vi gå till parkeringen och laga lunch och ta en tupplur efteråt, en "power nap" som man börjat säga även i Sverige på senare tid.

 

Tarra-Bulga

En natt och en dag har passerat och vi skriver torsdagen den 21 januari 2010. Vi är mätta och belåtna efter en god middag med tunna skivor nötkött och ris med ärtor. Därtill ett gott australiskt rödvin. Det är en njutning att sitta ute och lyssna på fåglarnas konsert. Det är inga vi känner igen hemifrån, men de sjunger mycket intensivare och mer melodiskt än våra inhemska.

Under dagen var vi uppe i nationalparken och gick två olika vandringar genom regnskogen. Det är en frodig grönska med cirka 75 meter höga bergsaskar och en tät markvegetation av framför allt trädormbunkar. Vi har identifierat fyra olika sorter. Trädormbunkarna gör att man känner sig förflyttad till en annan planet eller till dinosuriernas tid.

Lyrfågeln är speciell för denna park. Vi hörde den hela tiden under den första vandringen. Den har en stark röst som överröstar allt annat. Den är klar och intensiv och den härmar alla skogens ljud. Vi tror att vi hade den ganska nära, men kunde ändå inte få syn på den. När vi åt lunch vid ett picnicbord hade vi rosellapapegojor som gäster. De har klara röda och blå färger och ser närmast ut som duvstora undulater. De försökte gå upp på våra tallrikar, men fick nöja sig med att sitta på armen. När de fyllt krävan med vårt bröd matade de sina ungar.

Nu börjar det skymma och vi ska gå ner till receptionen och se om vi kan få trådlös kontakt.

 

Hav och fjäll

Måndag 25 januari, Wilson Promontory

Ortsnamn har mycket att berätta. Två namn kan ange var vi varit de sista dagarna, Lakes Entrance och Mount Beauty. Några mil öster om Wilsons Promontory börjar Ninety Mile Beach, återigen ett namn som berättar vad det handlar om. Det är en lång sanddyn med havsstrand på utsidan och sötvatten innanför. På ett ställe finns en kanal som förbinder sjöarna med havet och där ligger namnriktigt staden Lakes Entrance. Det är ett riktigt semesterområde där det mesta är inriktad mot turismen. Där finns ett trettiotal campingar och otaliga andra inkvarteringar. Det mesta badlivet är i surfen mot Bass sund. I sjösystemet innanför finns tusentals båtar på sjöarna och i vikar, sund och floder runtom. Det är motorbåtar i alla storlekar och de flesta kommer på trailer. Här kan de lägga sig vid en idyllisk skogklädd insjöstrand och gå hundra meter över en kulle och surfa i havet. Vi tog några långa promenader både ute på beachen och längs sjöarna.

I förgår gav vi oss av inåt landet på Great Alpine Road. Uppför berg och ner i dalar, genom skog och över grässlätter körde vi på vackra vägar och var redan vid lunchtid framme i Omeo, en guldgrävarstad vid foten av de höga bergen. På eftermiddagen går temperaturen upp till ungefär 35 grader så då får man söka skugga och ta det lugnt. Efter middagen kunde vi gå längs en bäckravin från vår Caravan Park in till den lilla orten.

Här är förmodligen samma temperaturförhållanden som Rommels och Montgomerys ökenkrigare hade under slaget vid El Alamein. På dagen är det varmt så luften kokar och på natten är det kallt så att vi huttrande får dra vårt tjocka täcke upp till näsan. Under betydligt fridsammare förhållanden än vid El Alamein tog jag mig en motionsrunda i den svala morgonluften medan papegojorna sömndruckna gruffade på sina nattgrenar. Sedan kunde vi köra med luftkonditionering när värmen började komma. Det var många kurvor och branta backar innan vi kom upp till vägens högsta punkt vid det 1861 meter höga Mount Hotham. Vi kom precis över trädgränsen. Här finns det snö på vintern och vi hamnade mitt i ett stort liftsystem. Nu var det behaglig värme och Hiltrud gick ur bilen och plockade en bukett sommarblommor med bland annat prästkragar och rölleka. Här är ett vackert bergslandskap men inte speciellt dramatiskt för oss som jämför med Norge eller Alperna. För australiensarna är det naturligtvis annorlunda eftersom detta är deras högsta bergsområden.

Bright ligger inte långt från Mount Beauty, som för övrigt inte är vackrare än något annat berg, och vi kom hit halv ett och parkerade vid turistinformationen. Efter lunch i bilen gick vi i middagshettan till närmaste camping och bokade in oss. När vi hämtat bilen och kopplat på elen stängde vi in oss och satte på luftkonditioneringen. Efter några dagar då vi varit avskurna från världshändelserna hade vi åter täckning för telefoner och bredband så jag kopplade in mig på internet medan Hiltrud la sig en stund.

Det har varit en del frågor om vår husbil så jag skall ge en kort beskriving. I förarhytten har vi AC och automatväxel som på en vanlig bil. Den är lätt att köra och parkera eftersom den bara är fem meter lång och två meter bred. Däremot måste man vara uppmärksam på lågt sittande grenar och låga bensinstationstak då höjden är hela 3,2 meter.

I husdelen finns en bred och bekväm dubbelsäng ovanför förarhytten. Vi har köpt en extra hög pall utöver den som fanns i bilen så vi går lätt upp och ner som i en trappa. Det finns ett normalstort kylskåp med frysfack och ett gasolkök med två lågor. En mikro sitter över diskbänken som har varmt och kallt tryckvatten. Vi använder aldrig varmvattenkranen eftersom det vattnet värms med gasol, vilket tar lång tid. Vi värmer i stället i en vattenkokare eller på spisen om vi inte har landström. Det finns ett litet duschrum med toalett. Den senare använder vi bara på natten för att slippa tömma den så ofta och duscharna på campingarna är så bra att det inte finns anledning att använda några andra. Längst bak sitter ett bord mellan två bänkar. I den ena bänken finns luftkonditioneringen. I husdelen finns ett servicebatteri som laddas av bilgeneratorn när vi kör och av landström när vi har den inkopplad. Servicebatteriet driver kylskåp, belysning och vattenpump. Landström krävs för allt det andra i husdelen och tar även över kyl och vattenpump.

I kväll gick vi på vackra gångvägar upp och ner längs floden. Här är mycket folk, mest barnfamiljer, precis som i Lake Entrance. Man firar Australia Day och det är långhelg. Barnen är lediga från skolan från fredag till tisdag. Det var fullt badliv i floden och vi såg ett par tjejer som åkte på bilring nerför de snälla forsarna.

 

Ned Kelly och Montesquieu

Lördag 13 februari, Byron Bay

Ned Kelly upptäckte jag av ren slump. Han fanns i en second-hand-bok som jag köpte på Chapel Street i Melbourne. Robert Drewe förvandlar i "Our Sunshine" myt och fakta kring Ned Kelly till spännande skönlitteratur. Vi tränger in under skalet på både pojken och rånmördaren Ned Kelly, han som samtidigt blev nationalhjälte och inkarnation av djävulen. Från Bright körde vi på ett par timmar till Beechworth, den stad där legenden Ned Kelly vid 25 års ålder avslutade sin brottsliga bana. Det var 1880-tal och Kellys gäng hade tagit stadens befolkning som gisslan. Iförda plåtrustning planerade de att råna tåget som skulle komma från Melbourne. Tåget kom, fullastat med skjutglada poliser inklusive deras kvinnor. Det blev ett blodbad där flera strök med, både ur Kellys gäng och ur gisslan. Det har skrivits böcker och gjorts flera filmer om Ned Kelly och nu har han blivit ett begrepp för oss också.

Vi vandrade runt i det lilla Beechworth och tittade på några minnesmärken över Kelly. Järnvägsstationen finns kvar men banvallen har förvandlats till cykelstråk.

Nästa övernattning blev i Albury vid River Murray. På vägen stannade vi i Woodonga, tvillingstaden på södra flodstranden. Där besökte vi ett före detta inslussningsläger för immigranter efter Andra Världskriget. På den tiden förde Australien en starkt rasistisk invandringspolitik. I början kontrollerade man till exempel invandrarnas utseende. De skulle se ut som nordeuropeer. Så småningom vidgade man till att acceptera alla Europas folk. Idag har man officiellt släppt den rasistiska politiken och tar exempelvis emot sudanesiska flyktingar från Darfur.

Albury ligger på norra stranden av River Murray som är gränsflod mellan Victoria och New South Wales. Floden är Australiens motsvarighet till Mississippi i USA. Hit upp gick fartyg ända nere från kusten i South Australia. Vi hade planerat att åka på en tur med den enda kvarvarande hjulångaren i staden, men tyvärr var den upplagd på varv. Vi fick nöja oss med picnic vid floden.

Färden norrut gick genom torra områden med grönska bara längs floder och nere i bäckraviner. Farmerna ligger glest utspridda och det finns både torra betesmarker och konstbevattnade odlingar. Ju närmare vi kom huvudstaden Canberra ju mer kuperad blev terrängen.

Australia Capital Territory, motsvarigheten till District of Columbia i USA, skapades för att lösa tvisten mellan Melbourne och Sydney som båda ville bli huvudstad när australiska federationen bildades. Den ligger också ungefär mittemellan de båda huvudstadsaspiranterna.

Canberra skapades, precis som Brasilia tre decennier senare, på arkitektborden ur ingenting. Resultatet blev också delvis likartat. I båda städerna dämde man upp floderna och skapade ett innanhav, officiella byggnader ligger vitt utspridda med stor öppna ytor emellan och gatorna är stora och breda. Brailianarna är föga disciplinerade och har ockuperat gaturummet och skapat sin egen levande stad. Australiensarna är beskedliga och laglydiga och bosätter sig och skapar verksamheter enligt planbestämmelserna. Detta gör att medan Brasilia är spännande och livligt så är Canberra ganska tråkigt och känns väldigt artificiellt. Folk vi pratade med vittnade också om att man brukar fly ner till kusten eller till storstäderna så ofta man har möjlighet.

Vi tog bussen fram och tillbaka till stan, vilket tog närmare två timmar vardera vägen. Bussen slingrade sig ut och in genom olika bostadsområden så vi tappade orienteringen och åkte för långt och fick åka tillbaka med en annan buss. Gatorna saknar i stort namnskyltar så chauffören fick tala om när vi var framme. Vi fick i alla fall några timmar mellan bussresorna i middagshettan då vi kunde konstatera att även Australien följt Montesquieus mall och delat upp makten på verkställande, lagstiftande och dömande institutioner. Dessutom har man skapat ett rejält geografiskt avstånd mellan dem så att vi var ganska möra i benen när vi sett alla tre byggnaderna. I parlamentet som dominerar på Capital Hill tog vi oss tid och gick runt i den modernistiska skapelsen och fick se var både Senaten och Representanthuset sammanträder.

Efter två nätter i Canberra följde vi huvudstadsbornas exempel och åkte till badort vid kusten på semester.

 

Till resedagbok del 2

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell