Chile 2013 Resedagbok del 2 Puerto Varas - La Serena

Mellan Anderna och Stilla havet

Söndag 3 mars, Viña del Mar, Chile

 

Våra starkaste minnen från Puerto Varas är platsen där vi bodde. Den glada, vackra Javiera driver stället tillsammans med sin man. Det är en stor äng som ligger mellan landsvägen och Chiles största insjö, Lago Llanquihue. De har byggt två stugor vid kanten av en tjugo meters brant ner mot sjön . De har fem hundar, två får och ett antal katter och höns. Alla går omkring fritt. Runt kanterna finns bland annat björnbär och plommon.

Varje morgon kom Javiera med frukosten i en stor korg. Det var lika gott varje dag med rostat bröd och stekt ägg invirat i en duk. Ost, skinka och salami. Youghurt, honung och sylt. Därtill en kanna kaffe och hembakat kaffebröd, olika varje dag. Äggen var givetvis från de egna hönsen, honungen från deras bikupor och sylten från bär och frukt som de själva plockat. Sylten var också olika var dag. Därtill kunde vi själva lägga till björnbär för youghurten som Hiltrud plockade tillsammans med Hannah, fem år, från grannstugan.

När Javiera hämtade frukostresterna hade hon med sig en stor famn ved. Nätterna blir kalla när kylan från de snötäckta Anderna sjunker ner mot sjön efter solnedgången. Då var det gott att tända en brasa i den enda värmekällan, en kamin mitt i huset. Med ett par stora vedkubbar och draget strypt höll det sig glödande hela natten.

Från måndag morgon hade vi hyrbil och kunde göra utfärder i olika riktningar. Först åkte vi till den största staden, Puerto Montt, som brukar angöras av alla seglare efter att de rundat Kap Horn och tagit sig upp inomskärs. Vi var vid marinan för att se om där fanns någon seglare, men där låg inga just då. Däremot låg ett par kryssningsfartyg ute på redden och färjade in sina passagerare. Det var full kommers bland hantverkarna. Bland annat säljer de mycket stickat i alpacka.

 

 

 

Sälarna såg vi från färjan till Chiloé. Hundbesök vid stugan.

 

Vi tog också bilen med färjan över till den stora ön Chiloé. Seglare brukar berätta om de starka tidvattenströmmarna i sundet som vi åkte över och det kunde vi bekräfta när vi såg strömvirvlarna. Det lär vara ännu värre i mynningen ut mot Stilla havet, när strömmen möter oceanvågorna.

Chiloé var vackert, men vägarna var inte så bra. Det var stora potthål i asfalten som man fick väja för. Vägen dit var heller inte så lustig. Den var ganska bra, men det är inte så trevligt att köra sex mil i båda riktningarna på en halvan av ett motorvägsbygge.

Det finaste tyckte vi var runt vår sjö och i vår lilla stad, Puerto Varas. Där var lugnt och lantligt och mycket vacker natur vid Andernas fot. Det var tjusigt att från vår stuga se den snötäckta vulkanen Osorno i skymningssol tvärs över sjön. Därtill kom fullmånen över Andernas glaciärer.

Vi fick god kontakt med den trevliga familjen i stugan bredvid. Det var Farmor Jutta, Mamma Ragna, Pappa Stefan och lilla Hannah, alla från före detta Östtyskland. De var från Erfurt i Thüringen och Farmor bodde kvar men de andra bodde i Berlin. Sista kvällen var vi bjudna till dem på middag och hade väldigt trevligt. Det var intressant att höra allt de hade att berätta om hur det var att leva i DDR och vad "die Wende" hade betytt för dem.

På torsdag morgon lämnade vi tillbaka bilen och blev körda av uthyrningsfirman till busstationen. Nu har vi åkt två heldagar med buss hit upp till Viña del Mar som ligger intill Valparaiso, Santiagos hamnstad. Vi övernattade i Chillán, drygt halvvägs till Viña del Mar. Även om vi var trötta när vi var framme på kvällarna så gick det ändå bra.

Bussarna är indelade i flera olika klasser. Det finns "cama", där man får liggplatser, "semicama", där man kan fälla ner ryggstöden en bit och sedan ännu enklare bussar.

Vi valde "semicama" eftersom vi åkte på dagen och ville se oss omkring. Det var riktigt bekvämt med betydligt bättre benutrymme än i ett flygplan. Särskilt bra mådde vi under den andra dagen när vi hade "semicama superior". Det var större och mjukare stolar med ännu bättre utrymme. Bussen var högre och på andra våningen hade vi fin utsikt genom ett panoramafönster. Det går ganska fort undan genom det långsmala landet eftersom Panamericana är utbyggd till motorväg på hela sträckan. Kvällsutsikten från vår stuga.

Nu har vi en riktig lyxlägenhet på den femte av tjugotre våningar i ett nybyggt hus.

Mer om den livliga turiststaden Viña del Mar kommer i nästa brev.

 

 

Viña del Mar

Torsdag 7 mars, Santiago de Chile, Chile

 

I morse tog vi bussen från Viña del Mar. Efter två timmar mellan brunbrända kullar och genom en lång tunnel kom vi hit till Santiago. Vi har installerat oss i vår fina lägenhet och tagit en promenad genom folkvimlet ner till Plaza de Armas, där vi åt var sin glass. På återvägen köpte vi ett paket kalkonkorv och Hiltrud, som stod i tur för matlagningen, skapade en läcker middag med tillskott av ett stekt ägg. Det goda chilenska vinet smakade inte heller så dumt.

Viña del Mar, som vi lämnade i morse, är en egen liten storstad bredvid Valparaíso. Här finns ungefär 300 000 bofasta som lever på semesterfirarna eller pendlar in till jobb i det betydligt större Valparaíso. Vi hade en riktig lyxlägenhet nära både stranden och de centrala affärsgatorna. Här var lugnt utanför. Bara enstaka bilar eller hästdragna landåer passerade då och då. Höghus på upp till 30 våningar omgav oss. Det är i första hand Santiagobor som hyr eller äger lägenheter i husen. Innanför entrén finns alltid en reception där man har koll på vem som kommer och det som händer i huset.

Pelikan Blomsterur

 

Vi tog det lugnt och strosade omkring en hel del. Varje dag blev det minst en vandring på strandpromenaden. Beacherna ligger på rad och under veckoslutet var det fullt med solbadare i sanden. Få simmade i vågorna som bryter när de når grunt vatten. Som alltid på sådana här ställen var kommersen i full gång innanför stranden. För Hiltruds del resulterade den i en solhatt. Här fanns också ett stort antal hästdragna ekipage med eleganta vagnar i starka färger. Väljer man bort hästskjutsen kan man hyra fyrhjuliga cyklar där upp till fyra personer kan hjälpas åt att trampa sig fram. Det är alltså mycket livligt och glatt längs stranden. När måndagen kom blev det glesare mellan badgästerna. Sommarlov och semestrar är över och det går mot höst.

På måndag lämnade vi den moderna höghusmiljön i några timmar och tog metron till genuina Valparaíso. Vi klev av tåget vid hamnen i den gamla stenstaden som kallas El Plan. Den fick det namnet efter den strategi man använde när man rekonstruerade staden efter en stor jordbävning 1906. Där är trångt med intensiv trafik mellan bankpalats, kontor och affärer. Det mesta har en gång haft med sjöfart att göra.

Som på en jättestor amfiteater klättrar bebyggelsen uppför bergen som reser sig innanför den platta remsan vid havet. Husen bildar en kulört mosaik av färger. Femton ascensores är bra transportmedel uppför sluttningarna. Det är en sorts antika kabelkabinbanor som fungerar ungefär som hissen på Universeum. Vi åkte upp med en kabelkabin och promenerade genom smala gränder eller trappor upp och ner mellan husen. Där fanns många konstnärs- och hantverksateljér och husväggarna var på långa sträckor fulla med färgrik och mycket fin graffiti. Från utsiktspunkterna såg vi ut över det färggranna gyttret av hus, över taken på kommersens palats och ut över det solglittrande havet.

 

I morgon tar vi flyget till Påskön. Mer därom i nästa brev.

 

 

 

 

 

 

Strandpromenad

 

Paradis och mystik på Rapa Nui

Torsdag 14 mars, Påskön, Chile

 

Solen skiner och det rasslar i palmbladen när jag sitter och skriver på altanen till vår fina bungalov. Vi är enda gästerna sedan grannarna åkte i förgår. Mitty, vår värdinna, har åkt till jobbet i skolan och Eugenio, hennes man, står på deras altan och lagar ett nät som hajarna förstört när de stal hans fångst. Mangon är mogen och vi får plocka så mycket vi vill. Guavan har också sin säsong nu så det har vi ocskå fått. Avocado plockar Hiltrud som fallfrukt på vår lilla väg. I början av veckan, när näten ännu var hela, fick vi en kastrull med färdiglagad fisk till middag vid två tillfällen. Små färska ägg har vi också fått. De nätta polynesiska hönsen går fritt i trädgården och krafsar efter något ätligt. Längst bort i trädgården står vår lilla röda jeep och väntar på oss. På ena sidan bilen hänger en röd bougainvillea över muren och på andra sidan växer en väldoftande frangipani med vackra gula blommor. Av de båda blomstersorterna hade Mitty gjort två lei, kransar, som hon enligt polynesisk sed hängde om halsen på oss när vi blev hämtade vid flyget i torsdags.

Nu är det dags för ett avbrott. Det är min matlagningsdag idag och magen säger att det börjar bli dags. Jag har tänkt mig en korvgryta med lök, tomater och skivor av de små sötaktiga bananer som växer i var trädgård.

 

 

 

 

 

I trädgården med var sin lei om halsen

 

Det är ett par timmar senare och vi har hunnit ta bilen genom stan till en vacker plats vid stranden där vi tog en promenad längs klippkanten med oceanvågorna i skummande kaskader under oss. Middagens korvgryta blev riktigt god och nu sitter vi med ett glas vin och en fruktsallad på mango, avocado och banan. Mörkret har fallit och det fläktar skönt i den tropiska natten. Det är sista kvällen innan vi skall flyga tillbaka till fastlandet och det är inte utan att det känns lite vemodigt.

Vi har riktigt tagit till oss Rapa Nui som Påskön heter på det lokala polynesiska språket. Den är inte större än Onsalalandet så vi har kört på nästan alla väger som finns med vår lilla käcka röda jeep. Ön har formen av en triangel och i varje hörn finns en stor vulkan och inåt landet ligger också ett antal vulkantoppar. Det är alltså en av de många öar i Polynesien som i själva verket är en toppen av en stor vulkan som råkar sticka upp över vattenytan.

 

 

Ranu Raraku

 

Här har funnits människor sedan länge. Enligt den muntliga traditionen kom de hit i en stor dubbelkanot med husdjur och växter för att bosätta sig. Då var hela ön täckt av hög skog. Under århundradena växte befolkningen så att allt mer av skogen fick tas i bruk för odlingar. Idag är större delen av ön en grässlätt, men det finns flera planterade skogsområden. Ute på slätten strövar stora hjordar av vilda hästar och på några ställen håller man kor för köttets skull. Mjölken kommer i tetrapac från fastlandet.

Påsköns historia är full av mystik. Man har kunnat datera ahu, ceremiella plattformar, så långt tillbaka som till 800 AD. Det finns muntligt traderade legender som går tillbaka till den första landstigningen och de har till viss del bekräftats av dagens vetenskapliga forskning. Ön delades tidigt in i olika hövdingadömen som var starkt hierarkiskt uppbyggda och en helt unik högkultur utvecklades. Idag manifesteras detta framför allt av ahu uppförda av stora uthuggna stenblock och moai som står uppställda ovanpå. Moai är de berömda stenfigurerna som finns på alla bilder från Påskön. De är stora och väger upp till trettio ton. Det måste ha varit ett slitgöra att först hugga ut dem ur berget och sedan transportera dem till alla öns kuster. I ett senare skede vältes alla moai, men idag är många resta igen och står på sina gamla platser.

 

Ahu Tongariki

 

Vi besökte de mest kända platserna. Det var Anakena, där den första landstigningen skall ha varit. Vid vulkanen Rano Raraku ligger stenbrottet där moai tillverkades. I Tongariki finns ön största ahu som är två hundra meter lång och har femton moai, alla olika. Rano Kau har den största vulkankratern och där utvecklades en ny kultur som levde vidare till senare hälften av 1800-talet. Tidigare hade man dyrkat de stora förfäderna men från 1500-talet utvecklades en monoteistisk religion med guden Make Make. Han stod bland annat för fruktbarhet, vilket kanske inte var så bra med tanke på att landet redan var överbefolkat. I kulten ingick också Fågelmannen, en titel som erövrades av den som hämtade hem årets första ägg av manutara, sottärnan. Manutaran häckar på en motu, liten ö, strax utanför det trehundra meter höga stupet från Rano Kau. Den som hämtade det första ägget eller den hövding som skickat honom fick under det följande året en mycket hög position i samhället. Vi kraterranden med utsikt mot motun med manutaran byggdes konstfärdigt utförda stenhus som de med högst ställning kunde krypa in i för natten och när det regnade medan de väntade på Fågelmannens återkomst. Det kunde ta flera veckor och under tiden framfördes rituella danser och sånger uppe på berget.

Vi trivdes också väldigt bra i Hanga Roa, det enda samhället. Där finns gott om affärer för bland annat mat och hantverksprodukter. Grönsaker brukade vi handla på marknaden för lokala producenter på morgonen.

Särskilt jag vill gärna bada när det finns tillfälle. Hiltrud är inte så noga med det. På Rapa Nui finns bara två ställen som anses säkra. Det är sandstranden i Anakena på nordsidan och klippoolen här i Hanga Roa som är skyddad med stora stenblock. Överallt annars dundrar Stilla Havsvågorna in med full kraft och kastar skyar av vatten in över klipporna. Det var ljuvligt att simma i 26 graders klart salt stillahavsvatten.

Påskön är unik i världen med sin högkultur som tycks ha uppstått helt lokalt utan inflytande utifrån. På många platser upplevde vi en riktigt magisk stämning, särskilt när vi helt ensamma stod vid dessa stenstoder med Stilla Havet som täcker halva jordklotet i bakgrunden. Hur stora avstånden är fick vi bekräftat av seglare som låg för ankare utanför Hanga Roa. De hade behövt tre veckor för att ta sig hit från Valparaíso.

 

I morgon skall vi lämna den mytomspunna ön och flyga tillbaka till Santiago för att nästa dag ta bussen upp till La Serena. Mer därom i nästa brev.

 

 

 

Ahu Vai Uri i solnedgången

 

 

Vinodling och stjärnkikare i öknen

Fredag 22 mars, Santiago de Chile, Chile

 

Det är kväll i Santiago. Trötta efter en dag i bussen. För tredje gången på två veckor bor vi samma lägenhetskomplex. Denna gången ligger vår apartemento på fjortonde våningen. Efter att ha värmt vår medhavda middag i micron handlade vi till morgondagens frukost och lunch.

Plaza de Armas ligger bara några minuters promenad härifrån så det var lagom att ta en kvällspromenad dit innan vi avslutade kvällen. Där var fullt liv med spelande och sjungande människor, skrikande agitatorer och spexande gycklare. Det var bara lugnt i ett hörn, där alla schackspelarna satt koncentrerade över sina bräden. Vi gick runt en stund i folkvimlet och stannade till här och där och såg och lyssnade.

.

 

 

 

 

Utsikt från balkongen på elfte våningen. Japansk trädgård

 

Det var drygt sex timmars bussresa till och från La Serena. På ditresan hade vi havet på vår sida och andra vägen såg vi in mot Andernas utlöpare. Det är skönt avkopplande att sitta bekvämt tillbakalutad på övervåningen och se landskapet svepa förbi. Ju längre norrut man kommer ju mer ökenartat blir landskapet. Det är öppna vyer ut över hav slätt och höga berg. Kaktusar finns i alla tänkbara former och storlekar, ibland flammar en röd blomma från en taggig arm. Det är fascinerande att se hur människan kan finna sin utkomst i ett område där det nästan aldrig regnar. Men så fort det finns en dal med lite fuktig jord i botten så finns det odlingar och på höjdryggarna letar getter, får, kor, hästar och lamadjur upp de strån av ätbar växtlighet som de lyckas finna.

I La Serena bodde vi i översta våningen i ett elvavåningskomplex vid strandpromenaden. En ändlös bred sandstrand sträcker sig i båda riktningarna. Högsäsongen har passerat så det var lugnt både i huset och nedanför. Flanerande, solbadande och surfande människor fanns ändå överallt, men glest utspridda. När vi inte var ute med vår bil var det skönt avkopplande att gå på strandpromenaden eller i vattenbrynet där vågorna rullade in i sitt evighetslopp.

Under tre av fem dagar hade vi hyrbil. Det var bra när vi skulle handla livsmedel och för att komma in i landet.

I La Serena fastnade vi för en mycket vacker japansk trädgård.

I Andacollo, sju mil inåt landet finns en stor katedral som är byggd helt i trä. Den är ägnad ett lokalt helgon, en jungfru, som skulle återkomma under förra eller detta året. Det är en vallfartsort med många besökare. På en bänk på plazan framför katedralen intog vi vår picniclunch.

På en bergstopp några kilometer utanför staden tittade vi på ett rymdobservatorium. Det ligger högt med vidsträckt utsikt över den kuperade öknen. Observatoriet var inte öppet för besökare när vi var där. Av naturliga skäl har de bara besökstider när det är mörkt och stjärnhimlen blir synlig.

En dag följde vi Valle de Elqui rakt österut in mellan bergen till Vicuña. I dalen för floden med samma namn smältvatten från Andernas glaciärer ner mot kusten och ger vatten till odlingarna. Öknen med kaktusar, brunt förtorkat ris, sten och grus täcker sluttningarna på båda sidor i kontrast mot den släta dalens grönskande vinodlingar. I Vicuña finns en mycket trivsam plaza och ytterligare en stor träkyrka. Där besökte vi också ett destilleri strax utanför staden. Vi fick en mycket bra guidning av en kvinna som ville träna sina nyvunna kunskaper i engelska. Det är ett cooperativ för dalens vinodlare som heter Capel. De tillverkar pisco som är en konjaksliknande spritdryck. Den används framför allt i drinkar, men den smakade också gott ren. Den exporteras alltmer och ersätter whiskey sour. Rekommenderas!

 

 

 

Observatorium Andacollo

 

 

 

 

 

 

Nu återstår nästan bara flyget hem. Vi går igenom bagage, pass och biljetter och hoppas på en inte alltför jobbig hemresa.

 

 

 

Huvudgatan Andacollo

 

 

Marsnaren avlöser sensommarvärmen

Tisdag 9 april, Göteborg, Sverige

 

Från sensommaren i Chile kom vi hem till marsnarens Göteborg söndagen före påsk. Tillsammans med barn och barnbarn hade vi traditionsenligt påskfirande i Gottskär. Vi kunde värma oss vid påskelden på Stegla udde. Barnen klädde ut sig till påskkäringar utom Elin som introducerade en nyhet. Hon förvandlade sig till ett påskägg. Som vanligt blev det ägghalvor i spenat till lunch på påskafton och senare sill och småvarmt på kvällen. På påskdagen en läcker färdigmarinerad lammstek. Vi var mer inomhus än vanligt, men det var ändå skönt ute i solen om man tog på sig ordentligt. Jag är optimist och bytte till sommardäck och bilen fick sin vanliga halvårstvätt.

 

Vi är mycket nöjda med vår resa. Den var omväxlande med mycket vacker natur och många möten med vänliga och stimulerande människor. Höjdpunkten var helt klart Påskön. Den trivseln och magiska stämningen vi upplevde där kommer vi förhoppningsvis att minnas ända tills demensen tar över. Resan var mer tröttande än våra tidigare. Den var uppdelad på sex olika delar och det blev många omställningar. Det är också jobbigt när man inte behärskar språket utan hela tiden måste leta efter ord som båda parter förstår när man skall kommunicera.

 

Nu gläder vi oss åt den kommande våren och sommaren och hoppas att framtiden skall bringa mycket glädje och stimulans för oss alla. Tack också alla Ni som skrivit på Resdagboken och på mejlen! Det har vi uppskattat mycket.

 

 

Många är intresserade av vad en sådan här resa kostar så vi bifogar en kalkyl.

 

Flygbiljetter

Göteborg - Buenos Aires, Santiago - Göteborg 17 054 kr

Buenos Aires - San Carlos de Bariloche 4 887 kr

Santiago - Påskön t.o.r. 8 620 kr

Summa flygresor 30 561 kr

 

Boende, mat, bilhyror, gåvor, visum, guideböcker mm 47 739 kr

Avgår hushålls- och bilutgifter hemma 6 veckor x 1 500 kr – 9 000 kr

 

SUMMA 69 300 kr

 

 

 

En dikt på knölig medeltida knittel får avsluta denna resdagbok:

 

Andernas kedja från norr till söder

skiljer itu två tvistande bröder.

Gamla kulturer trampades ner

av grymma spanjorer i led efter led.

Marken har odlats från berg till strand.

Gruvor har öppnats på löpande band.

Skatter i mängd tycks aldrig sina

i smala Chile och breda Argentina.

Det har gått upp och ner och misären stod på lur,

när demokratin försvann och det blev diktatur.

Idag är det fred i båda länder

från snötäckta fjäll till oceanernas stränder.

Vi är båda glada för allt vi fått se

och skulle gärna ett varmt tack ge

till vänliga människor med hjälpande hand

till oss som var gäster i deras land.

 

 

Tillbaka till resedagboken

 

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell