Argentina 2013 Resdagbok del 1

Buenos Aires - San Carlos de Bariloche

 

Megastaden

Måndag 18 februari, Buenos Aires, Argentina

 

Det var en oerhörd kontrast att komma från den lugna trädgårdsstaden i östra Göteborg till Buenos Aires där fjorton miljoner människor trängs i oändliga storstadskvarter. Varje fläck tycks vara bebyggd i ett enda stort rutmönster. Till och med kyrkogårdarna består av mausoléer med trånga gränder att ta sig fram på. Längs de breda esplanaderna och på enstaka små gröna fläckar finns ändå stora träd, en del med blommor i rött, gult eller blått, andra med enbart väldiga lövverk. De enda vi lyckats artbestämma är akacior och plataner.

Vi åkte hemifrån Storhöjdsgatan klockan fyra på söndag morgon den 10 februari och kom hit till vår lägenhet klockan elva på måndag, lika med tre på eftermiddagen svensk tid. Då hade vi haft en ganska jobbig resa med mycket krångel och väntande vid incheckning, passkontroll och tull. Vi fick byta plan i Amsterdam och Atlanta. Trots att vi bara hade transfer i USA måste vi ha visum. Dessutom är person- och bagagekontrollerna så noggranna att bara lavemang tycks fattas.

Vi har fått en fin apartemento, lägenhet, på åttonde våningen vid Avenida Cordoba mitt i centrum. Från fönstret ser vi en flod av bilar strömma genom gator och avenyer mellan skyskrapor och äldre stenhus.

Kontrasterna är tydliga i den segregerade staden. De stora slumområdena i utkanten syntes som ett enda provisorium av halvfärdiga tegelmurar och rangliga ruckel. Det var inte som favelas i Brasilien eller townships i Sydafrika där man utvecklat ett fungerande strukturerat mänskligt samhälle. I de rika stadsdelarna sken fasaderna i blankputsat glas och stål och välpolerade bilar gled fram genom gatorna. Man hade också något som var mycket speciellt. Det var särskilda hundskötare son utfodrade och rastade hundarna under veckan när ägarna arbetade. För oss som hundpassare var det imponerande att se hur de kunde ha upp till tretton hundar i en solfjäder av koppel utan att någon hund ville gå sin egen väg och trassla till det hela.

Kontrasterna är också stora mellan husen. Från Argentinas gyllene år på tjugo- och trettiotalen, då det var ett av världens tio rikaste länder, står imponerande stenhus med överdådigt utsmyckade fasader och med torn på taken. Idag får de dela plats med tjugoförsta århundradets skyskrapor i glas och betong. Vi har kämpat oss runt i 35-gradig hetta. Hiltrud har stora problem med de nedre extremiteterna så vi försökte ta Subte, metron, så mycket som möjligt. Den är gammal, sliten och lika varm som gatorna, men det fläktar gott genom de öppna fönstren.

Andra dagen åkte vi runt stan i en hop-on-hop-off-buss. Vi satt på övervåningen med hörlurar och lyssnade på en guide som berättade vad alla byggnader kallades, när de byggdes och vad arkitekten hette. Vi önskar vi hade så gott minne att vi kunde komma ihåg allt detta. Ibland fick man ducka för att inte få en akaciegren i nyllet. Det var trevligt att få se gatulivet från ovan. Medan vi tyckte oss känna friska vindfläktar trängdes porteños, som buenosairesborna kallas, bland avgaserna på trottoarerna.

 

Utsikt från vårt fönster

 

En besvikelse var Jardín Zoologico, som vi hört skulle vara så fin. Det märktes att det var en över hundra år gammal djurpark. Där var slitet och sjabbigt och mycket dyrt. Det värsta var ändå att djuren hade det trångt och hett utan skugga eller grönska.

Vi tyckte bäst om det gamla hamnområdet. Det låg ganska nära vår apartemento och dit gick vi flera gånger på eftermiddagarna. I de gamla hamnbassängerna låg fritidsbåtar och ett par segelfartyg. Roddare skar raka streck genom vattnet när de lade sina träningspass mellan broarna. Restauranger ligger i de gamla hamnskjulen i rött tegel. Tusentals människor dras ner till kajerna och broarna under dagar och kvällar och där är en avslappnad och vänlig stämning.

Det var gott att ha en stor fin lägenhet för oss. Vi åt varje dag ett huvudmål på restaurang. Särskilt nötköttet är mycket gott. Alla övriga måltider fixade vi själva.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det finaste med Buenos Aires var alla vackra byggnader från äldre tider. Alla människor vi kontaktade var också hjälpsamma och vänliga och försökte besvara våra frågor trots språkförbistringen. Kunskaperna i främmande språk är i stort sett obefintliga och det blir lite komiskt ibland när de vill så väl och pratar på snabbare och snabbare på sin kastilianska i tron att vi därigenom skall förstå något.

Idag, måndag, flög vi hit till Bariloche. Gamla hamnen

Patagonien

Måndag 25 februari, Puerto Varas, Chile

Samborombon, Paseo de Colón och Pampas många hundra gröna mil ger oss romantiska vibrationer och vi ser framför oss Evert Taube som gaucho komma ridande med sin mantel elegant över skuldrorna eller Fritjof Andersson dansa tango med Carmencita och njuta av fröjderna i glädjekvarteren. Samborombon är en kuststad en bra bit från Pampas. Paseo de Colón är en vanlig gata inte långt från hamnen som vi åkte buss på. Pampas såg vi mest från luften och det verkade närmast som en stor brunbränd slätt. Det var nog helt enkelt så att Taube fann att de här namnen lät bra och passade fint in i rytmiken, vilket de ju också i högsta grad gör. När vi nu är berövade ytterligare några illusioner går vi över till vår resa.

Ett par timmars flygning förde oss från hettans Buenos Aires till svensk sommar i San Carlos de Bariloche i Patagonien vid Andernas fot. På flygplatsen möttes vi av Jessica med en stor skylt som det stod "Lars Svensson" på. Hon hade placerat vår hyrbil på parkeringen så vi hade bara att ta den i besittning efter sedvanliga formalia. Med hjälp av vår googlekarta och lite trasslande hit och dit på enkelriktade gator hamnade vi hos familjen Bauman som hade hyrt ut en lägenhet åt oss.

 

Blomsteräng på fjället

 

Lotte bjöd vänligt in oss i sitt vardagsrum men kunde inte hitta vår bokning. Hon ringde efter dottern Ingrid som redde ut det hela. Det var bokat och klart men under annat namn, García nånting. Vi fick en jättefin lägenhet på andra våningen i ett modernt trevåningshus med hiss. Ett stort plus var också att vi utan språksvårigheter kunde informera oss hos värdfolket som hade tyska som modersmål. De var ättlingar till den stora grupp av tyskar som kom hit i början av 1900-talet och bosatte sig i området. På samma tomt hade familjen en liten brädgård och där kunde vi parkera bilen på nätterna innanför låst grind, vilket kändes tryggt med tanke på allt krångel som uppstått om vår hyrbil blivit stulen.

Vilopaus vid hamnen

 

Bariloche är en vacker stad vid ett litet innanhav. De äldre husen är byggda i en stil som är mer tyrolsk än husen i Tyrolen. Förutom de romantiska husen är Bariloche mest känt som skidort och för sin chokladtillverkning. I vart och vartannat hus i centrum låg stora godisbutiker som förutom olika chokladsorter sålde alla tänkbara sorters sötsaker förutom glass i alla kulörer. Som stor glassoman mådde Hiltrud alldeles utmärkt. På stora torget fanns Sankt Bernhardshundar med en liten tunna under halsen. Även många valpar var med .Om man lade upp ett antal peso kunde man bli fotograferad med dem.

Det var tur att vi hade bilen för vi bodde så högt att vi fick köra ner till stan några hundra meter bara för att slippa ta oss uppför de branta gatorna tillfots när vi skulle tillbaka.

En dag körde vi Circuito Chico, en mycket vacker tur längs sjön fram till en fjord som sträcker sig långt in mot Anderna. Vi tog en linbana, bänklift, upp till toppen av ett berg. Där var en fantastisk utsikt åt alla håll både ut över öar, uddar, sund och öppna vatten och in mot Andernas bergsformationer.

 

Andernas toppar

 

På kaféet tog vi kaffe och smörgås, respektive apfelstrudel vid ett fönsterbord. Det var dubbel njutning med god förtäring och panoramautsikt.

Cerro Catedral åkte vi också till. Det är Sydamerikas största skidanläggning och på vintern är här fullt av människor. Då kommer åkare inte bara från Sydamerika utan också från norra halvklotet för att träna under sin sommar. Vi var först där helt kort i samband med en tur till en sjö och bestämde att vi skulle komma tillbaka och ha med oss matsäck.

 

Aftonstämning

 

Nästa dag åkte jag, Lars, upp med kabinbana och fortsatte sedan med en bänklift. Då var jag ovan all växtlighet på 2000 meters höjd. Liftarna går så långsamt här att hela färden upp tog femtio minuter. Jag vandrade sedan ungefär en timma så att jag kom upp på en bergskam. Där öppnade sig fjällvärlden med taggiga kammar och snötäckta vulkankoner. Som kontrast syntes grönskan i en "Rapadal" långt under mig. När jag kom ner mötte Hiltrud upp. Medan jag intog min medhavda lunch tog Hiltrud över kameran för att forografera något av det hon sett under sina strövtåg i dalen medan jag var på fjället.

Sista dagen innan vi skulle åka vidare lyckades vi med det som vi funnit svårast under vistelsen, nämligen att posta några kort. Efter den senaste ekonomiska krisen i Argentina har allt som går att privatisera sålts ut. Correo heter Posten här som alla vi som samlat frimärken känner till. Den förmedlar idag bara försändelser för företag och ibland, på nåder, inhemsk post. All utländsk post skickas genom DHL. Detta vet ytterst få människor, särskilt inte de som jobbar på posten. Till slut lyckades vi ändå hitta ett DHL-kontor i utkanten av stan och efter att ha skakat dörren till en tom lokal en stund dök så småningom en man upp och tog emot korten utan protester. Hoppas dom kommer fram!

 

 

 

Fönsterbord Utsikt mot sjön

 

I förgår tog vi bussen från Bariloche över Anderna till Puerto Varas i Chile. Det tog knappt sju timmar, varav minst en timma tillbringades i gränskontroller. Vid båda ländernas tullstationer fick alla kliva ur bussen och få sina stämplar i passen. Vid den chilenska skulle dessutom allt bagage plockas ur bussen och kontrolleras. Bland annat med hjälp av narkotikahund. Det förefaller löjligt att två länder med samma koloniala historia, samma språk och samma religion över huvud taget skall behöva ha en gräns mellan sig. Men det är nog viktigt för militären så att de skall kunna ge sken av att ha en uppgift att fylla.

 

Vi har det bra här i Puerto Varas och har just tänt en brasa i kaminen för att mota undan nattkylan som tränger på efter en vacker dag. Mer om Chile i nästa brev.

 

 

 

 

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell