Resebrev 17 Segling 2005-2006

Gustavia torsdag den 27 april 2006

Sedan i fredags ligger vi på redden utanför Gustavias hamn. Vi är alltså i den före detta svenskön Saint Barthelemys huvudstad som fått sitt namn efter Gustav III. 1784 överlämnade fransmännen ön till Sverige och som betalning fick fransmännen rätt att deponera varor i Göteborg. Svenskarna grundade Westindiska Compagniet och kapital och köpmän lockades till ön. Amerikanska och franska revolutionerna och Napoleonkrigen skapade hinder i världshandeln och Gustavia fick en roll som transithamn mellan länder som annars inte kunde handla med varandra. Näringslivet blomstrade och Gustavia växte till 5 000 invånare och var i början av 1800-talet Sveriges femte största stad. Förändringar i världshandeln, orkaner, febersjukdomar och en stor eldsvåda gjorde att ekonomin blev allt sämre och vår enda koloni blev en belastning för statskassan. 1877 lämnades St. Barth tillbaka till fransmännen. En omröstning gjordes bland öns invånare och endast en (1!) invånare var emot överlämnandet.

 

Idag är St. Barth en glänsande pärla i bandet av karibiska öar. Ön är för liten för att kunna ta emot den stora gruppen av charterturister. I stället har den utvecklats till en exklusiv turistö för de allra rikaste och för dem som söker något utöver det vanliga.

 

Gustavia är en småstadsidyll där man inte får bygga högre än två våningar. Enkla timrade trähusväggar från svensktiden blandas med stål- och glasfasader där exklusiva märkesvaror bjuds ut. Christian Dior har till exempel sin egen butik här. Längs kajen ligger megayachterna sida vid sida. Ute på redden har dessutom ett par ”motorbåtar” med fem till sex däcksplan ankrat. De har bytt ut dingen mot helikopter. Hamnen skyddas av tre befästningar som fått sina namn efter de svenska kungarna Gustav III, Karl XIV Johan och Oskar I. Här är dyrt men välordnat och vi yachties är mycket välkomna. Vattnet här är kristallklart och då och då ser vi en sköldpadda antingen simmande på några meters djup under båten eller när den kommer upp till ytan för att andas.

 

Tillsammans med Shannon och Ørnulf på Babette, en Najad 320 från Flekkefjord vid norska sydkusten, hyrde vi bil en dag. Ön är så liten att vi hade gott om tid ta oss runt. Det är helt klart en av de vackraste öarna vi besökt. Bergen är branta, växtligheten yppig och sandstränderna kritvita. Höjdpunkten var vår lunchpaus vid en vik på nordsidan. Vi hade hela bukten för oss själva och var ute och snorklade två gånger. Där var fullt av färgglada fiskar och koraller i olika former och kulörer. Det var utan tvekan vårt bästa snorklingsställe under seglingen och det var särskilt roligt att Hiltrud släppt sin ängslan och kunde njuta fullt ut av undervattensscenerierna.

 

En mycket trevlig kväll med knytkalas hade vi också ombord på Babette som låg strax intill oss. Bland annat hade vi med oss sallad och Babette bidrog med potatis och Sven-Åke på Vagabond 31:an Alma hade tillagat den verkliga gourmetmaten, gravad fisk som han själv fångat. Med grekiskt och brasilianskt vin njöt vi av den tropiska kvällen, tills Hiltrud somnat i sittbrunnen fram på nattkröken.

 

Marigot lördag den 29 april 2006

Vi befinner oss åter på den franska delen av Saint Martin. Det är absolut vindstilla och vi hör ett band med en solist som härmar Louis Armstrong helt perfekt från en restaurant rakt innanför oss. Hiltrud har varit i aftonmässan och efteråt tog vi en gin och tonic på en bar vid strand¬promenaden och sedan gick vi en runda genom stan innan vi tog dingen ut till båten. Sommaren närmar sig här och på dagen kan man knappt röra sig i hettan i land och svalka finns egentligen bara i det 28-gradiga vattnet runt båten.

 

Redan den andra april kom vi hit till Marigot Bay efter en nattsegling direkt från Antigua. St. Martin är sedan 1648 delad mellan Frankrike och Nederländerna. Otroligt nog har de kunnat vistas tillsammans på samma ö utan blodiga konflikter under mer än 350 år. På den norra delen talar man franska, men många är även duktiga på engelska. På den södra halvan har vi hittills nästan bara hört engelska talas, men det lär finnas skolor där undervisningen sker på holländska. Officiell valuta i söder är floriner och i norr euro, men det vanligaste på båda sidor är US-dollar.

 

En dag i Marigot Bay fick vi trevligt besök. Det var Rolf på Malö 40:an Birgitta som dök upp. Förra gången vi träffades var i Las Palmas för tre år sedan, då vi hade några mycket roliga kvällar tillsammans med Inger och Rolf. Här blåste det upp nästa dag och började bli väl gungigt i viken så vi förflyttade oss in i lagunen. Med Rolf som erfaren ledare följde vi i hans kölvatten genom kanalen förbi klaffbron och sedan en slingrande led mellan grundbankar in i lagunen. Där lade vi oss mitt emellan Marigot och Cole Bay på den nederländska sidan. Man ligger väl skyddad här men vattnet är inte badvänligt och dingeavstånden är långa till båda sidorna, så det var ingen plats vi ville stanna på längre än nödvändigt. Så snart vi var klara med det vi planerat gav vi oss av igen. Vi hade bland annat låtit en auktoriserad verkstad för Volvo Penta göra motorservice och vi hade köpt nya batterier. På eftermiddagen vid broöppning den 12 april gick vi ut ur lagunen och ankrade i Simpson Bay. Nästa morgon seglade vi över till St. Barth och Gustavia, som jag redan berättat.

 

Efter en vecka i Gustavia gick vi upp till Anse de Colombier, en vik på västsidan söder om Saint Barthelemys nordligaste udde. Det var rena motsatsen till turistfällan Gustavia. Här fanns ingen bebyggelse utom en diskret belägen villa som tillhör familjen Rockefeller. När vi gled in i viken mötte vi först ett par vattensköldpaddor som tittade nyfiket på oss och sedan kom Shannon och Ørnulf snorklande och bjöd in oss på eftermiddagskaffe, äkta norskt kokkaffe, och nybakad kaka. Fantastiskt gott!

 

Det blev två heldagar med mycket snorkling bland fiskar, sköldpaddor och koraller och dessutom en hel del jobb med båten. Hiltrud oljade relingarna och jag var uppe i masten och kontrollerade riggen. Det blev också några timmar i dingen och i och under vattnet för att göra rent under båten. Framför allt akterut runt propellern slits bottenfärgen bort så där växer det frodigt.

 

Anse de Colombier var en perfekt avslutning på vistelsen på den vackra svenskfranska ön. Vi var mycket nöjda när vi seglade tillbaka till St. Martin i lätta vindar.

 

Marigot tisdag den 9 maj 2006

För att fira sista kvällen i Karibien har vi just avslutat en gourmetmåltid på vår favoritrestaurant vid hamnpromenaden. Före ”the last supper” gick vi ut på piren utanför marinan i den ljumma tropiska kvällen. Pelikanerna tog vara på det svaga skymningsljuset och störtdök efter dagens sista fiskar innan de sökte upp sitt nattkvarter.

 

Några timmar tidigare hade vi stått här och vinkat av vår Ramnoe. Med inhyrd besättning stävade hon ut ur marinan och vi stod kvar och följde hennes vita segel på färden norrut tills hon försvann vid Anguillas sydvästra udde. En epok i livet var avslutad och framtiden stod åter öppen för nya upplevelser.

 

Besättningen landade på Princess Juliana Airport den andra maj. Då hade vi flyttat över allt vi skulle ta med oss på flyget till vårt hotellrum. Vi hade städat och skrubbat och fixat med det mesta i båten från för till akter, från köl till masttopp. Besättningen installerade sig snabbt och sedan ägnade vi större delen av den följande veckan åt att gå igenom båten och åtgärda en del saker. Bland annat bytte vi både toppvanten. Men vi fick också tid för en heldag med hyrbil. Vi körde runt ön och fann bland annat en vik med en bra lunchrestaurant och ett fint rev för snorkling.

 

Gottskär söndag den 11 juni 2006

Det är en månad sedan vi landade på Landvetter. Det var lika roligt som alltid tidigare att träffa våra närmaste som mötte upp mangrant. Mest spännande var att möta Amanda som bara var en månad gammal när vi åkte iväg i oktober. Hon hade hunnit bli en riktigt stark och aktiv ung dam, men lite blyg för oss.

 

Under förra veckan hände det mycket. Det började på lördag då vi var inbjudna på bröllop i Tingsryd i Småland. Det var Martins kamrat Ulf som vigdes med Malena.

 

På tisdag var vi på begravning på Orust. Det var en seglarkamrat, Rune Jacobsson, som avlidit efter tolv års allvarlig sjukdom. En fantastisk människa med en glad och positiv livssyn. Trots sjukdomen hade han förverkligat sina seglingsdrömmar och fått glädjen att finna en livskamrat under sina sista år.

 

På pingstdagen var det dags för nästa bröllop. Vår son Martin och vår nyblivna svärdotter Anna gifte sig på Tjolöholms slott. Och si det blev en riktig fest! Det började med båtfärd för alla gäster över fjorden från inkvarteringen i Gottskär och slutade följande dag med trädgårdsfest på vår tomt med sill och färskpotatis. I strålande sol blev allt hellyckat med bland annat färd i häst och vagn för de nygifta med barn, en riktig gourmetmiddag med efterföljande bal på slottet och, för Anna och Martin, bröllopsnatt i tält på Hällesön.

 

Ramnoe är på väg mellan Azorerna och Engelska kanalen. Söndagen den 28 maj anlände hon till Horta på Faial efter nitton dagars segling och torsdagen den 1 juni avseglade hon mot Falmouth. Vi väntar med spänning på nästa rapport.

 

Avslutande reseberättelse kommer när vår båt är framme och då gör vi också en kort sammanfattning av vår fyraåriga odyssé.

 

Gottskär lördag den 8 juli 2006

För drygt två veckor sedan, onsdagen den 21 juni klockan halv fem på morgonen, tog vi emot Ramnoe vid bryggan i Gottskär sex veckor efter att vi lämnat henne på St. Martin.

 

Nu har vi haft ett par intensiva veckor med att tömma båten och putsa och fixa in- och utvändigt så att hon blir i gott skick och presentabel inför försäljning. Vi hoppas vi skall få ordning på allting så att vi kan gå ut med annons någon av de närmaste dagarna.

 

Efter att ha varit hemma i två månader och hela tiden varit fullt upptagna med det som händer här börjar seglingen redan kännas avlägsen. Jag skall ändå försöka göra en kort sammanfattning av vår oceansegling.

 

Först och främst kan vi fastställa att det har varit en oerhört stimulerande tid. Vi har upplevt mer och haft fler berikande möten med olika människor och kulturer än under hela vårt tidigare liv. Samtidigt som vi rest fysiskt över haven har vi genomfört en inre resa som gett oss ett annat perspektiv på tillvaron. Många av våra tidigare bekymmer här hemma verkar idag mycket triviala. Det känns också bra att vi inte tycker oss ha förlorat något när vi seglat utan det har bara tillfört något extra till livet. Varje gång när vi kommit hem har vi mer eller mindre direkt kopplat in på tillvaron i land. Det har känts som om vi bara varit borta ett par dagar.

 

Många har frågat oss vilka platser vi tyckt bäst om under seglingarna. Helt klart framstår Brasilien som den största upplevelsen. Det kändes stort att få komma nära detta mångfacetterade, dynamiska jätterike med sin palett av varma, vänliga vackra människor med rötterna i Afrika, Europa och Sydamerika. Kontrasterna mellan rikedom och fattigdom och mellan myllrande storstäder och spännande exotiska naturområden gjorde också att vi blev så fascinerade av Brasilien.

 

Galizien blev också en plats som vi upptäckte och gärna vill komma tillbaka till. Sedan trivdes vi mycket gott på Kanarieöarna, med undantag för Gran Canaria som kändes överexploaterat. São Tiago i Kap Verde blev också en favorit både för naturen och för människorna som i sin stora fattigdom ändå var glada och målmedvetet strävade mot ett bättre liv.

 

Karibien kändes först ganska avslaget och oinspirerande med ett samhälle där slavättlingarna i stort sett kopierat de forna kolonialmakternas system och med en genomkommersialiserad USA-inspirerad kultur som till stor del gick ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt på oss besökare. Så småningom lärde vi oss att acceptera att vi var deras viktigaste inkomstkälla och att det inte var vi ”vanliga” yachties som lade fast den höga prisnivån utan välbeställda besökare från England, Frankrike och framför allt USA. Dessutom drabbades landets egna invånare också av den höga prisnivån eftersom de handlade i samma butiker som vi.

 

I början tyckte vi de flesta platserna i Små Antillerna var ganska lika med sina vulkaniska berg, regnskogar och palmklädda sandstränder och därtill en stereotyp kolonial kultur. Men eftersom vi stannade ganska länge på många ställen och lärde känna dem bättre fann vi mer och mer som var unikt och intressant. Våra favoritplatser i den karibiska övärlden blev Bequia, Dominica, Antigua och St. Barthelemy.

 

Sedan vi seglade ut från Gottskär den sjunde juli 2002 har det blivit åtskilliga sidor resebrev. Listan på mottagare har blivit längre och längre. Och bara under de sista två åren har vi fått över 1000 mejl som svar på våra brev. Den här goda kontakten med familj, släkt och vänner till lands och till sjöss har berett oss mycket glädje under de fyra år vi varit ute. Det har varit högtidsstunder när vi gått på Internetkaféer och skickat iväg resebrev eller läst de hälsningar vi fått.

 

I början funderade vi mycket på vilken tänkt målgrupp vi skulle ha för skrivandet. Människor har så olika intressen att man inte kan täcka in alla mottagare. Vi kom fram till att vi utgår från oss själva och skriver en kombinerad minnesbok och en reseberättelse för dem som delar vårt intresse för spännande människor och resor till främmande länder och kulturer. Övriga, om det finns några sådana, fick ta våra resebrev som en hälsning från oss och glida förbi det som de finner mindre intressant.

 

Därmed får vi betrakta denna reseberättelse som avslutad och vi vill tacka alla som med intresse följt oss på färden. I bankfacket, tillsammans med våra pass, ligger två tremånadersbiljetter med flyg till Nya Zeeland och Malaysia våren 2007. Kanske blir det en ny serie av resebrev då. Den som vill vara med på en eventuell mejllista är välkommen att anmäla sitt intresse.

 

Tillbaka till resedagbok

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell