Resebrev 16 Segling 2005-2006

Falmouth Harbour, Antigua, onsdag den 29 mars 2006

Vi har hamnat på klassisk mark! Från dingebryggan här i Falmouth Harbour har vi några minuters promenad till Nelson´s Dockyard och English Harbour. Här var en brittisk flottbas från 1725 till 1889. Man byggde anläggningar för att underhålla skeppen och eftersom här dessutom är ett säkert orkanhål kunde fartygen stanna kvar hela året i motsats till andra nationers flottor. Mellan 1951 och 1961 restaurerades anläggningarna till att åter bli en fungerande varvsverksamhet. Det är inget dött museum utan används idag för service kring yachting. Allt är mycket pietetsfullt gjort och efter inklarering i det före detta officerskvarteret kan man slå sig ner med något svalkande ibland pelarna till det gamla segelloftet. Vid kajerna kan man idag spegla sig i glansen från megalyxbåtar eller växla några ord med folket ombord på yachter i vår egen storleksklass. På mångmiljonbåtarna går ständigt en anställd stab som putsar och polerar allt som kan glänsa eller blandar drinkar till ägarna eller deras gäster. På de vanliga båtarna får ägarna gratis styrketräning genom att göra allt själva.

 

På söndag eftermiddag för en dryg vecka sedan kom vi hit efter en dags segling från Deshaies på Guadeloupe. Efter St. Lucia var vi också på Martinique och Dominica.

 

St. Lucia är landet som självklart har nationaldag den trettonde december. Det är också det land i världen som har flest nobelpristagare i förhållande till invånarantalet. Förutom poeten Derek Walcott har också ekonomen Sir Arthur Lewis belönats med nobelpris. Tillsammans med Anders och Ann-Kristin på Lovisa åkte vi en dag in till huvudstaden Castries. Vi passerade då Derek Walcott Square och fortsatte sedan på en vindlande väg mellan trädgårdar med prunkande bougainvillea upp till ruinerna av befästningen Morne Fortune. Där låg också högskolan som uppkallats efter Sir Arthur Lewis. Utsikten var vid över Castries hamnbukt och längs kusten upp mot Rodney Bay.

 

En hälsokur blev det också. Hiltrud och jag tog en heldagstur med bussen ner till Sufrière. Eftersom vi seglar längs skarven mellan två tektoniska plattor ser vi hela tiden bevis på hur dessa rör sig sedan miljoner år. Söder om Soufrière reser sig två vulkankoner, the Pitons, med en bukt emellan rätt upp ur havet till ungefär 700 meters höjd. På sluttningen upp mot den norra av konerna såg vi svavelångorna bubbla upp ur dammarna eller ryka i bergsskrevorna. Där en bäck rinner ut ur området har man gjort en liten badbassäng. Eftersom vår taxichaufför lovade att vi skulle bli minst tio år yngre efteråt klev vi ner i det svarta 40-gradiga vattnet. Vi tog också lera ur bäcken ovanför och gned in hela kroppen. När vi klev ur det heta badet kändes tropikvärmen i luften kylig. I baddräkter åkte vi sedan tämligen smutsiga men föryngrade till en liten botanisk trädgård med ett högt vattenfall. Där var det skönt att gå ner i dammen och gnida bort svavelbeläggningen och sedan simma in under vattenfallet. Vi avslutade med en promenad i trädgården. Den är exemplariskt gjord, allt var perfekt skött och det var dessutom välskyltat.

 

På fredagskvällen var vi på ”jump up” i byn i Rodney Bay tillsammans med besättningarna på Lovisa och Crusader och ytterligare några hundra yachties. På huvudgatan dånade musiken ur stora högtalare och lukten från grillad oljeindränkt kyckling och fläskkött stack i näsan. För att slippa drabbas av tinnitus gick Hiltrud och jag sedan vi intagit vår kyckling. Vid slutet av gatan stannade vi vid en bar för lokalbefolkningen. Där fick vi lyssna på den musik som vi blivit så förtjusta i eftersom steelbandskolan övade snett över gatan. Vi fick sällskap vid bordet av Marie, en ung, mycket trevlig kvinna. Hennes boyfriend satt vid bordet bredvid och sonen var hemma. Hon hade så mycket att berätta att vi blev sittande länge. Det var mycket intressant att höra om hennes arbete och hur det var för sonen i skolan.

 

De sista dagarna på Saint Lucia låg vi för ankare i lagunen. Det innebar att vi fick lära känna den ökända bottenleran som kletar sig fast vid kättingen och ankaret. När vi kommit ut ur kanalen och satte segel i bukten kändes det ordentligt i ryggen efter alla spänner med vatten som jag hivat ur havet för att skölja rent fördäck, ankarspel och kättingbox.

 

På Martinique låg vi först inne i Le Marin för att klarera in i Frankrike och EU och för att skaffa saker till båten. Vi köpte ny kontrollbox till ankarspelet, luftfilter till motorn, ny inverter och en ny fotpump för sjövatten till pentryt. Allt går förr eller senare sönder. Det är bara fråga om när och då är det bra att vara på en plats som Le Marin där det mesta finns.

 

Efter ett par dagar förflyttade vi oss ut till ”svenskhörnan” i St. Anne, där Charlotta, Rosalinda och Lovisa redan fanns på plats. Nästan dagligen kom och gick olika svenska båtar. En morgon låg även norska Cissa bredvid oss med Frank och Sissel ombord och vår livflotte på badbryggan i aktern. Vi är jättetacksamma att de ställde upp så vi slapp segla tillbaka till Trinidad och sedan kämpa oss upp igen mot vind och ström.

 

St. Anne är en ren badort med vackra beacher som sträcker sig längs kusten, helt inriktad på turism med souvenirbutiker och restauranger i varje hörn. Men de tycks enbart satsa på hotellturisterna. Ett hundratal segelbåtar som låg förankrade i viken räknades inte alls, trots att vi måste betyda en del för ekonomin eftersom vi handlade i deras affärer. Det var exempelvis förbjudet att sälja vatten till oss. Det fick vi smyga oss till hos en dykfirma.

 

Vi strövade en del längs stränderna och en dag levde vi riktigt pensionärsliv när vi spelade boule på beachen tillsammans med besättningarna på Rosalinda och Charlotta. Med stor skicklighet och precision vann damlaget överlägset turneringen.

Det blev också ett glatt återseende med Siw och Christer på La Viata. Vi hade mycket roligt tillsammans i Jacaré i Brasilien. Nu gjorde vi en givande tur i hyrbil runt Martinique. Vi besökte bland annat ett Gaugainmuseum och en utsökt botanisk trädgård.

 

En kort segling tog oss sedan upp till huvudstaden Fort de France. Där stannade vi några dagar och levde storstadsliv. Vi imponerades framför allt av den futuristiska, djärva arkitekturen som exponerades i offentliga byggnader. Efter utklarering slingrade vi oss in i den gamla handelshamnen och tankade vatten och diesel och gick sedan upp till St. Pierre för övernattning. I mörker klockan tre nästa morgon tog vi upp ankaret för att segla över till Dominica.

 

På eftermiddagen satte vi ankaret i sanden i norra delen av Prince Rupert Bay och efter en natts god sömn blev vi hämtade av Uncle Sam, en dinghy boy. Tillsammans med en fransman blev vi snabbt körda till tullen för inklarering. Det är en dryg sjömil till myndigheten som ligger vid fartygsdocken längre söderut i bukten. Inklareringen här är mycket enkel. Vi behövde inte gå till immigration och våra papper gällde också för utklarering om vi lämnade Dominica inom fjorton dagar.

 

Vi var på en fattig men mycket vacker ö. Här regnar mycket och de höga bergen är täckta av yppiga regnskogar där man inte röjt för odlingar. Från båten skymtar vi den lilla staden Portsmouth med en bebyggelse som delvis består av små skjul inbäddade i grönska. På den långa strandremsan ligger ett antal rostiga fartygsvrak. Mitt i bukten finns utloppet från Indian River. Det är öns enda farbara flod. En morgon tog vi tur med en Indian River Guide uppför floden. De får inte använda motor utan ror sina båtar och de är välutbildade och kan mycket om naturen längs floden. Det var en mycket fin tur, helt annorlunda än tidigare flodturer i Brasilien. Vattenytan var en blank spegel som gav en extra dimension åt färden. Särskilt fascinerades vi av trädstammarna och de blottlagda rotsystemen som bildade fantasieggande skulpturer. Vi gick i land vid en kombinerad bar, souvenirbutik och trädgård. Där försökte jag förgäves fånga några snabba kolibrier på film.

 

Vi gjorde också en utfärd med guide till ett naturreservat och ett vattenfall i det inre av ön. Vi vandrade genom en regnskog med himlasträvande trädstammar fram till en utsiktspunkt där vi kunde skymta några exemplar av de två endemiska arterna av papegojor som flaxade mellan grenarna på andra sidan bäckravinen. Vi såg också en aguti, en stor gnagare. Den är fridlyst, men är utsatt för tjuvjakt eftersom den lär smaka mycket gott. På vägen upp mot vattenfallet fick vi delvis vada i bäcken. Under stenarna i vattnet gömde sig stora brandgula flodkrabbor. På andra ställen har vi sett landkrabbor som blixtsnabbt smet ner i sina hål när vi närmade oss. De är en delikatess i matlagningen.

 

Två gånger tog vi bussen till huvudstaden Roseau. Där fanns bättre inköpsmöjligheter än i lilla Portsmouth.

 

Det var roligt att återse Avanna med Bosse och Elisabeth. De hade vi tidigare träffat i Brasilien och på Bequia. Tillsammans med deras danska vänner hade vi en trevlig kväll vid en sundowner på en bar vid stranden.

 

Vi trivdes mycket bra på Dominica. Där är enkelt och fattigt, men människorna är mycket vänliga och sociala. Det fanns också många lättgångna stigar i vacker natur. Jag minns en vandring vi gjorde i regnskurar och med paraply norrut mot Douglas Bay. Först gick vi genom en riktig trollskog med väldiga trädstammar och kom sedan ner till bukten där vågorna dundrade in över stenarna. I regnskydd under taket till en övergiven bar följde vi pelikanerna med blicken när de dök efter fisk i havet utanför.

 

Det regnade dagligen så vi lämnade så småningom Dominica med välfyllda vattendunkar.

 

Dikt bidevind för styrbords halsar gick vi väster om Îles des Saintes och fortsatte längs Guadeloupes västsida upp till den lilla bukten Anse la Barque. På tio meters djup strax utanför fiskebåtarna var en utmärkt plats för ankring över natt. Höga berg runtom gav fullständigt lä och vågsvallet är obetydligt längs denna kust.

 

Vid middagstid nästa dag efter fyra timmars fin segling norrut kom vi till Deshaies. Vi försökte klarera in direkt när vi kom, men tullaren accepterade inte den kopia på båtpappren som alltid dugt tidigare. Vi fick komma tillbaka senare med originalet. Men han dök aldrig upp igen så vi fick så småningom lämna Guadeloupe utan vare sig in- eller utklarering. Det fick som enda följd att vi fick skriva en förklaring när vi klarerade in här på Antigua.

 

Tillsammans med ytterligare ett tjugotal yachter låg vi mycket bra i Deshaies. Det är god hållbotten och ingen sjö men vinden fläktar fint runt Guadeloupes nordvästra hörn. Det är en ren turistort som påminner mycket om St. Anne på Martinique med hotell, restauranger och souvenirbutiker. Precis som på övriga franska öar kan de bara sitt eget språk. Det gjorde att jag fick bra språkträning. Det passade bra efter att jag pluggat på den franska gymnasiekursen sedan vi lämnade Trinidad.

 

Omgivningarna är mycket gröna och vackra. Den bästa vandringen gjorde vi på en mycket välgjord led över det drygt 200 meter höga berget Le Gros Morne norr om bukten. På andra sidan följde vi en serpentinväg nerför det branta berget till en fantastisk sandstrand, där vi badade och gottade oss en stund innan vi strosade landsvägen tillbaka.

 

Under veckan som gått har vi blivit riktigt hemma här på Antigua. Praktiska detaljer har vi ordnat som gaspåfyllning och pappersexercis via Internet men vi har också haft mycket trevligt. Vi har snorklat och sett mycket fisk vid Pigeon Beach och vi var på ”hot party” uppe på Shirley Heights norr om Nelson Harbour. Varje söndag kväll drar de igång på Shirley Heights. Först är det steelband från fyra till sju och sedan tar reggea över. Vi minglade med några hundra turister, mest amerikaner, och njöt av utsikten och den fina musiken och höga stämningen. Alla var glada och uppåt.

 

Det mest spännande när vi reser är alltid de många intressanta människorna vi möter. Jag skall nämna några som jag inte skrivit om men som särskilt etsat sig in i minnet.

 

Först har vi Judith i Portsmouth på Dominica. Hon är smal som en sticka, trettionio år gammal, lever ensam i ett litet skjul och tar en del droger efter vad vi hört av andra. Hon slog följe med oss en dag när vi var på väg tillbaka mot dingen. Hon erbjöd oss ”dinner” för tjugo EC-dollar per person. Det lät gott så vi bestämde tid och accepterade erbjudandet. Jag gick förbi hennes hus ett par timmar innan vi skulle äta och då visade hon hur hon förberedde måltiden. ”Spisen” var en öppen eld i trädgården och hon hade redan kokat brödfrukten. Nu stod vår ”salt fish” och puttrade över elden. Klockan sju på kvällen satt vi på plats vid restaurangen på andra sidan gatan. Judith kom över med papperstallrikar, plastbestick och vår mat. Det blev en av de godaste måltiderna vi ätit i Karibien. ”Salt fish” är alltid gott, men denna var ett strå vassare. Brödfrukten som ofta är lite smaklös hade hon fått riktigt saftig och god. Till detta hade hon gjort en jättestor salladstallrik med egna färska grönsaker och med en god dressing till. Självklart och med strålande humör delade hon vår måltid och vi bjöd henne på öl. När vi så småningom drog oss hemåt följde Judith oss dansande på gatan en bit på vägen mot dingen. När vi kom förbi nästa dag kom hon glädjestrålande utrusande, kramade om oss och berättade att hon hade två nya gäster till i kväll. Hon hade alltså ordnat sin försörjning för ytterligare ett par dagar.

 

Ensamseglare är alltid intressanta människor. I Fort de France på Martinique mötte vi Gary från Annapolis i USA. En dag när vi skulle in till stan med dingen vinkade han in oss till sin båt och frågade om han fick ta med sig en flaska vin och komma ombord till oss på kvällen. Det tyckte vi var ett härligt initiativ så vi köpte lite extra middagsmat och dukade för tre i sittbrunnen. Vi hade så mycket att prata om så det blev sent innan han rodde hem till sin båt på kvällen. Gary hade jobbat som advokat i New York och pensionerat sig tidigt och flyttat ner till trakten av Washington D.C. och skaffat sig en liten kutter. Hans stora mål nu var att lära sig franska så han reste bara till fransktalande länder. Vart han kom skaffade han sig språklärare och fick därigenom också kontakt med en massa människor. Här i Fort de France åkte han upp till universitet några timmar varje dag för att få undervisning. Han hade seglat över till Frankrike och sedan vidare till Marocko och Mauretanien och tillbaka över Atlanten till Franska Guyana och sedan direkt till Martinique, alltså bara fransktalande länder. Under överseglingen hade han med hjälp av lexikon lyckats ta sig igenom Victor Hugos Les Miserables. Han gjorde ”the Atlantic Circuit” på bara knappt fyra månader. Jag blev riktigt inspirerad att fortsätta mina franskstudier.

 

Det tredje och sista exemplet handlar mycket om hur liten världen är. Direkt när vi kom hit till Falmouth Harbour blev vi inbjudna till en sundowner på Hallberg Rassy 49:an Caroline Blue. Ombord fanns ägaren Tage Berggren och hans gäst Ingemar Aronsson. Det blev en riktig svenskkväll med sill, knäckebröd, ägg, kaviar och snaps. De är både chalmerister, men har lämnat Göteborg. Ingemar har jobbat inom kärnkraftsindustrin och bor i Kungsängen utanför Stockholm och Tage har haft stort ansvar för Volvos verksamheter i Gent i Belgien och North Carolina i USA och är nu amerikansk medborgare. Efter en stunds samtal hittade vi mängder av gemensamma beröringspunkter. Tage hade vuxit upp i Bräcke där Hiltrud arbetat och vi hade gemensamma bekanta från Götaverken. Ingemar kom från Strömmensberg där jag hade mitt barndomshem och vi hade gått i samma skolor. Till slut visade det sig att våra mammor känt varandra till livets slut. Ingemars mamma Gullan hade stått i charkuteriet på Konsum och där hade min mamma Gunhild varit kund. På Morängatans äldreboende hade de återigen mötts och under ett antal månader kunnat sitta och prata med varandra.

 

Sedan har vi varit mycket tillsammans här och haft mycket att samtala om. Bland annat åkte vi runt ön i hyrbil en dag.

 

Nu är klockan sju på morgonen och motorn har gått för laddning och samtidigt har jag fått ström till datorn. Det kan vara dags att stänga av motorn nu och det innebär att jag får avsluta skrivandet. När vi inte har landström har vi alltså en dieseldriven dator.

 

Till resebrev 17

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell