Resebrev 15 Segling 2005-2006

Rodney Bay, söndag den 29 januari 2006

Vi har just kommit tillbaka från affären där vi köpt nötrulle till söndagsmiddagen. Hiltrud bakar en kaka i stekpannan för eftermiddagskaffet. Vi har återigen fått det bekvämt med båten vid en fingerponton i ARC:ens marina. ARC är förkortning för Atlantic Rally for Cruisers och är en organiserad Atlantöversegling med några hundra segelbåtar som varje år före jul går från Las Palmas på Gran Canaria till Rodney Bay på St. Lucia. Här är fullservice med allt man kan behöva från marinelektronik till blomsteraffär. Men mat handlar vi i en stor supermarket en kvarts promenad härifrån. Där är ett rikligt sortiment och bra priser, vilket vi uppskattar efter över en månad på Bequia.

 

I fredags kom vi hit efter att ha gått över natten från Bequia. Sedan ett par veckor hade vi haft hårda vindar med upp till tjugo sekundmeter i byarna och vi låg så bra i Admiralty Bay att vi inte hade lust att tampas med motsjö i upp till fyra meters höjd i kanalerna mellan öarna. Men i torsdags och fredags kom ett väderfönster med måttliga ostliga vindar, alltför måttliga visade det sig snart. När mörkret föll efter tre timmars fin segling norrut till St. Vincent dog vinden ut. Det fick bli motorsegling resten av vägen. Under natten gick vi längs St. Vincents västkust och över sundet till St.Lucia. I de första gryningsstrålarna skymtade de cirka 750 meter höga vulkankonerna the Pitons. När vi följde kusten norrut kunde vi konstatera att St. Lucia är lika vacker som de andra öarna i Windward Islands, Öarna över vinden. Lavan har sprutat eller vällt upp ur jordens inre och format ett landskap med sådana höjder att den fuktiga Atlantluften svalnar och släpper ifrån sig regn när passadvinden pressas uppåt av bergssidorna. Nederbörden i kombination med den bördiga vulkanjorden gör att den yppiga grönskan bildar ett tjockt täcke över hela ön.

 

Bequia blev för oss återigen en plats där vi stannade så länge att vi började känna oss som bofasta. Vi låg först länge vid boj utanför restauranterna på sydsidan och gick sedan över till nordsidan där vi satte ankaret stadigt i sand på tio meters djup. Vi har lärt känna den vackra ön och vandrat kors och tvärs på heldagsturer med mat i ryggsäcken eller halvdagar helt utan packning. Den längsta vandringen gick till ett sköldpaddsreservat i nordvästra delen. Där fanns över tvåhundra vatten-sköldpaddor av två olika slag som skulle släppas ut när de blivit tillräckligt stora. Ett par utrotningshotade arter i faunan har härigenom räddats till överlevnad.

 

Förra resebrevet slutade med att vi skulle se vad det var för brand inne i byn. Det var ett ganska stort hus som brunnit ner till grunden, men lyckligtvis hade man klarat de andra träbyggnaderna som låg tätt intill. Det var patetiskt att se en symaskin stå som enda inventarium på en mur bland rökslingorna mitt på brandplatsen.

 

Admiralty Bay är ett stort seglarcentrum. Där ligger ständigt några hundra båtar i bukten. Charterbåtarna kommer och går hela tiden. Det är mest fransmän, britter och amerikaner i katamaraner på väg till Grenadinernas korallrev. Vi yachties stannar längre och en del blir mer eller mindre bofasta. För oss blev det många korta möten, men mest umgicks vi med Ian och Louise på Spirit of Ecstacy och Billdalsborna Inger och Lasse i Forgus 31:an Charlotta.

 

Julafton firade vi först, enligt bequiansk tradition sedan många år, uppe hos svensknorskan Mariann tillsammans med över två hundra andra skandinaver. Huset ligger högt upp på berget med en enastående utsikt över bukten och ut mot havet. Det bjöds på obegränsade mängder av glögg och hembakta pepparkakor. Som enda ”betalning” skulle vi ha med oss en present och en flaska vin. Presenterna lottades ut och behållningen går till the Sunshine School, en skola för handikappade barn. Vinflaskorna gjorde oss något konfunderade och vi misstänkte vissa alkoholproblem hos Mariann, men vi fick senare totalt revidera våra funderingar.

 

På kvällen hade vi grillparty på beachen. När mörkret föll kom över hundra skandinaver i sina dingar och drog upp dem på sanden. Inne bland träden hade en inhemsk familj ställt upp grillar för kyckling och fläskkött och ett bord med tillbehör som ris, sallader och brödfrukt. Bord och bänkar belysta av facklor stod nedanför på stranden. Stämningen blev allt högre samtidigt som vätskenivån i flaskorna blev allt lägre. Vi sjöng julsånger och hade trevligt till långt in på kvällen, men när några började dansa ringlekar blev det för mycket Lasse Åberg över det hela, så då var det dags att tuffa ut till vårt flytande hem.

 

På nyårsafton upprepades programmet från julaftonskvällen. Vätskenivån i buteljerna sjönk ungefär lika snabbt som den 24 december, men nu hade många tjuvstartat tidigare på dagen, vilket snart märktes. Ett ganska komiskt inslag var när vi ställde oss upp, några aningen vingligt, och lät patriotismen flöda i nationalsånger klockan sju, när Skandinavien gick över i det nya året. Det blev först Du gamla du fria och strax därefter Ja, vi elsker dette landet. Bäst var stämningen senare när vi sjöng oss igenom ett antal Taubevisor med delvis norsk intonation. Vid elvatiden drog sig de flesta ut mot sina båtar för att något högtidligare och med eftertanke passera årsskiftet. Ett långvarigt och påkostat fyrverkeri under den tropiska stjärnhimlen gav själen ett litet lyft. Med ett glas sjörullat brasilianskt vin önskade Hiltrud och jag varandra ett gott nytt år. I tankarna var vi hemma hos våra barn med familjer.

 

Vi skall återkomma till Mariann. Först ett citat från omslaget till Peter Rørens bok Kakerlakkenes død: ”Peter (1943-) og Mariann (1940-) seilte sommeren 1984 av gårde med den 49 fot lange Colin Archer FREDAG.” ”Etter 13 måneder forliser FREDAG utenfor Union Island i Karibien.” I boken berättar Peter hur de lyckades bärga och reparera skutan utan försäkringspengar, hur de seglade charter i Karibien i elva år och sedan sålde båten till Norge, där hon seglar än, och hur de så småningom etablerade sig på Bequia. Nu lever de skilda liv. Peter har jobbat som mekaniker och etablerar sig nu som författare efter att ha lyckats bra med sin första bok. På en sluttning ut mot havet har han byggt sig en skrivarlya i en fackverkskonstruktion som ser ut som en igloo.

 

Mariann Palmborg jobbar som hamnvakt på somrarna i Oslo och på vintern bor hon här på Bequia. När man går längs stranden genom Port Elizabeth träffar man för det mesta Mariann, när hon sitter och knopar med tågvirke för att kunna sälja sina färdiga produkter bland annat till kryssningspassagerarna. Bredvid står hennes kulört målade jeep med en klocka under taket som klämtar när hon kör. På bequianskt vitsigt vis kallar hon sin verksamhet för ”Why knot”. Hon är engagerad i verksamheten vid Sunshine School och är med och organiserar den årliga auktionen, vilken är en del i finansieringen av skolan. Ett par lärare visade oss runt i skolan. De flesta eleverna är ”slow learners” och andan på skolan kändes mycket positiv. De har tydligen sluppit sin Björklund! Skolan är välutrustad med bland annat skänkta datorer.

 

Marianne är också med i planeringen av den årliga jass- och bluesfestivalen. Den varar i tre dagar och i år ägde den rum förra veckoslutet. Vi var bara med en kort stund på avslutningen på söndag eftersom vi inte ville lämna båten för länge i de hårda vindbyarna. Många båtar hade draggat de sista dagarna. Det var ändå härlig sång och musik vi fick uppleva, det svängde rejält med vår ungdoms musik.

 

Vi får inte glömma ytterligare en god sida hos Mariann. Precis som de flesta sociala och positiva människor är hon också stor djurvän. Ägarlösa hundar springer omkring på ön och de far många gånger väldigt illa. De har ofta stora bara skabbfläckar och sår och bölder på kroppen. Hon samlar in pengar till veterinärnotor och behandlar själv en del. Hon tvättar bort skabben och vissa hundar lämnar hon till avlivning. Hemma har hon tre små fjäskiga hundar som man smälter inför.

 

Till slut fick vi förklaringen till alla vinflaskorna. En kväll bjöd Mariann oss till middag. Solnedgången färgade himmel och hav röda och när månen kom fram skymtade vi mellan palmerna vikens vatten med silver i vågorna. Det blev en gourmetmåltid på terrassen med ett utsökt bordeauxvin till maten. Mariann själv smakar ingen alkohol och drack en juice. Vinflaskorna var alltså till för att förgylla livet för hennes gäster! Tack Mariann!

 

När man börjar skriva om alla intressanta människor man möter går det nästan inte att sluta. De flesta blir ändå inte nämnda.

 

Det är svårt att gå förbi Ray och Dawn, ett amerikanskt par i en katamaran som vi träffade dagligen. Varma, spontana, öppna människor som känner var och varannan på Bequia, svart eller vit, fattig eller rik. De bjöd på sig själva och hade alltid ett skämt eller vänligt ord att bjuda på. De känner övärlden utan och innan och hade mängder av goda tips att dela med sig av.

 

Vid Mount Pleasant träffade vi Carol som satt med en silvergrogg utanför en affär. Han hade varit sjöman och bland annat varit i Göteborg. Hans förfäder var sjöfolk från Skottland och Wales och de kom hit redan på 1600-talet. Han var filosofiskt lagd och var glad att träffa någon som tyckte det var roligt att prata om språk, seder och olika delar av världen.

 

Till slut måste jag ta upp Rastafaris på frukt- och grönsaksmarknaden. De har hutlösa priser, 60 kronor kilot för tomater (!), men ganska bra produkter. Där var vi i haschångorna nästan varje dag och blev väl kända och våra knutna nävar möttes i rastahälsning. Vår favorit, den yngste av dem, gav oss en ananas och en kram till avsked när vi var där sista gången.

 

Medan jag skrivit har det blivit måndag och hösten har kommit. Det blåser och regnar och vi är glada att vi ligger i marinan. Det är mycket bekvämt.

 

Igår kväll kom Pia och PG på Kingfishern Grace över efter en enkel bryggpromenad. De hade kommit hit med årets ARC och var helnöjda med arrangemangen. Nu skulle de titta på vårt inbrottsskydd efter att ha haft oönskat besök i båten innanför Young Island, söder om Kingston. PG brottade ner inkräktaren och slängde honom över bord, men mannen bar kniv så PG fick ett par otrevliga sår. Det kunde slutat mycket illa!

 

Mittemot oss på den yttre pontonen ligger ett par i roddbåt. De kan utan vidare börja tävla med Ola Skinnarmo. Colin är kanadensare från Vancouver och han har som mål att bli den förste som tar sig runt jorden med enbart manuell kraft. Han har rott, skidat och cyklat från Vancouver och hit. Genom Sibirien tog de sig till Moskva under vinterhalvåret (!) och cyklade sedan till Lissabon. Därifrån rodde han och flickvännen Julia under 150 dagar till St. Lucia. De är mycket trevliga och visade oss bilder från sin resa. Mer finns att läsa om deras spännande äventyr på den fina hemsidan, www.expeditioncanada.com.

 

Precis nu kom Anders och Ann-Kristin på Lovisa förbi. De hade lämnat ankarplatsen vid Reduit Bay i det otrevliga vädret och låg nu i marinan. Vi skall över till dem på en kopp kaffe i kväll.

 

Till resebrev 16

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell