Resebrev 14 Segling 2005-2006

Prickly Bay, Grenada, söndag den 4 december 2005

Just nu är allt mycket annorlunda mot hur det brukar vara när vi seglar. Datorn står på bänken i ett mycket amerikanskt kök med bred kyl och frys, mikro, drinkmixer och all tänkbar utrustning. Här är stort och rymligt och det finns till och med inomhusrabatt med gullrankor som klättrar uppför den skifferklädda väggen. Sovrummet kyls av takfläkt och luftkonditionering och rymmer både queen bed och extra couch. Badrummet följer också storleks- och utrustningsmallen.

 

Runt huset står blommande träd och buskar, mest framträdande är oleander i olika röda nyanser och tätt planterade prickbladiga växter som vi brukar ha hemma i miniformat som krukväxter, framför allt olika krotonsorter. Efter ett tiotal meter övergår gräsmattan i en sandstrand med palmer som hänger ut över vattnet. På en skuggig fläck ligger Ramnoe Kalv II, den nyinköpta dingen, uppdragen och någonstans bland båtarna i viken gungar vår Ramnoe i den lätta dyningen med ankaret på tio meters djup.

 

Fredagen den 18 november släppte vi ner kroken på Grenada efter ett dygns segling från Trinidad. Nästa kväll, med ett par timmars försening, svepte anslutningsflyget från Barbados med barn och barnbarn in över ankarplatsen för att strax därefter dimpa ner på flygplatsen. Nästa morgon fick vi lift med ett amerikanskt seglarpar i hyrbil till hotellet i Morne Rouge Bay, där vår son Martin med Anna och barnen Elin, 4,5 år och Alva 1,5 år sovit några timmar. De var förvånansvärt pigga med tanke på närmare ett dygns resa och fem timmars jetlag.

 

De bodde en vecka på hotellet och då hade vi hyrbil så vi kunde pendla till och från båten. Förra söndagen flyttade de hit till Lance Aux Epines Cottages och här skall de stanna tills de flyger hem till Sverige på luciadagen. Det har varit väldigt roligt att vara tillsammans och de små har snabbt acklimatiserat sig. Vi har gjort många utflykter både längs kusterna och upp i bergen. Orkanen Ivan svepte fram över Grenada förra året och ställde till en våldsam förödelse. Husen stod i ruiner och bilar och båtar var demolerade. Odlingar och naturens grönska hade blåst eller spolats bort av skyfallen. Träden stod kala som i en nordisk skog om vintern. Nu är ön återigen grön och blommande och de flesta husen har skinande nya tak.

 

Vi minns särskilt när vi vandrade genom nationalparken högt uppe i bergen fram till vattenfallen Seven Sisters. Där tog vi en svalkande simtur i en naturlig pool under ett av fallen. Ett annat roligt minne var en båttur till bukten innanför Hog Island. Lotsens farledsmärken stämmer inte längre efter Ivan, så vi fick navigera mellan korallreven genom att iaktta vattnets färg och med ett öga på ekolod och datorskärm. Det blev en fin dag med bad och snorkling, trots att alla äggen som vi skulle ha haft till pannkakor var skämda så att de fick slängas.

 

Vi har också umgåtts en hel del med våra sydafrikanska vänner på Spirit of Ecstacy som vi träffat i Jacaré i Brasilien, Ian och Louis, och med Don och Pam på Dorothy Allen från Toronto i Kanada. Vi har bland annat åkt minibuss tillsammans runt hela ön. Mycket intressant under den färden var besök på en muskotfabrik och ett romdestilleri. På båda ställena bedrevs verksamheten på samma sätt som på 1800 talet. Sockerrörspressen på destilleriet drevs av ett 220 år gammalt vattenhjul.

 

Kvart över fem igår morse hämtade Ian först oss med barn och barnbarn vid stranden och sedan Pam och Don från deras båt. Alltid lika gästfria Ian och Louis hade bjudit in oss för en tur med Spirit of Ecstacy, deras rymliga katamaran. Vi hade snart rundat Point Saline och stävade norrut längs Grenadas västkust medan himlen färgades morgonröd över bergskammarna. Halv sju låg vi på redden utanför St. George´s tillsammans med femmastade seglande passagerarfartyget Windsurf och ett antal mindre båtar. Inne vid kajen låg två stora kryssningsfartyg i bredd. Vi spanade alla ut mot havet, där en blåsvart fläck växte mer och mer och så småningom fick konturerna av ett fartyg. Det var Queen Mary 2, enligt vad det påstås världens största kryssningsfartyg, som närmade sig. Sakta gled hon in och släppte ner ankaret på 40 meters djup. Vi gick sakta runt den imponerande kolossen medan sluparna som skulle färja in passagerarna till kajen sänktes ner i vattnet. Det var som att segla runt ett stadskvarter och vi räknade till 14 våningar ovan vattenytan. Efter frukost ombord handlade vi i St. George´s och tog en taxi tillbaka till Prickly Bay. Ian och Louis skulle fortsätta norrut mot Grenadinerna.

 

Chaguaramas, Trinidad (skrivet på Grenada)

Redan den 25 oktober kom vi tillbaka till Chaguaramas norr om Port of Spain på Trinidad efter sex månader hemma. En av de mest påtagliga händelserna under sommarhalvåret är att Amanda kom till världen. Hon är Anettes och Magnus tredje barn, lillasyster till Ella och Oliver. Precis som våra tidigare fyra barnbarn tillhör hon helt klart och objektivt ett av världens underverk. Konkret för 2005 är också den grillplats med skorsten och spis i rött tegel som kommit till mitt på tomten i Gottskär.

 

Mer abstrakta är minnena från resor i Bohuslän och Nordtyskland då vi hälsat på vänner från våra seglingar. I Ulvesund hälsade vi på Anders, Betula och Alma, som vi träffat på Itaparica och i Hunnebostrand mötte vi Victoria och Joakim, som för någon månad sedan sjösatt sin Libre i Jacaré. Under resan till Nordtyskland tältade vi i Danmark både på ner- och hemfärden. I Hooksiel återsåg vi djurvännerna Rudi och Longine med hund, katt och sjuka igelkottar. Gästfriheten och generositeten var lika stor som när de hjälpte oss efter vårt segelhaveri för tre och ett halvt år sedan. I Schleswig bodde vi hos Elli och Kalle som vi delade ponton med på La Gomera. Även där var vi varmt välkomna och hade många intressanta samtal om planerade och genomförda seglingar. Under bilrundtur i Schleswig blev vi guidade i ett mycket vackert landskap med idylliska byar och vackra insjöar som vi inte ens kunnat ana oss till när vi tidigare svept förbi på Autobahn.

 

Strax före avresan från Sverige fick vi ett mycket tragiskt besked. Bo Bergman som vi mött i Recife hade omkommit vid Amazonflodens mynning. Man hade funnit hans döda kropp på stranden av en ö. Han talade mycket om sin dotter när vi träffades och vi förstår att förlusten känns särskilt svår för henne just nu. Vi minns honom som en djärv och mycket kompetent seglare och som en hjälpsam person som var lätt att få kontakt med. Han fixade våra motorproblem och vi hade mycket trevligt tillsammans under ett par dagar.

 

Vid ankomsten till Trinidad fick vi mycket hjälp av Hanna. Vi möttes av taxi som hon beställt av Jesse James. Den tog oss först till tullen i Chaguaramas för deklaration av reservdelar till båten. Sedan fortsatte vi hem till Hanna och Ray där vi bodde en natt med bed & breakfast. Nästa morgon körde Hanna oss ut till Ramnoe på Power Boats marina. Enligt avtal hade Hanna pysslat väl om henne och det var nästan inget mögel i båten, batterierna hade fått sitt vatten, däck och sittbrunn var rengjorda och täckningen var intakt.

 

Det blev tre intensiva, svettlackande veckor i tropikhettan på varvet. Det var mycket som skulle fixas och ordnas. Vi låg bredvid Rosalinda från Stockholm och Charlotta från Göteborg. Varje morgon vid sextiden gick Lasse, Janne och jag med var sin spann upp till toaletten för att tömma nattens produktion. Därefter brukade Hiltrud och jag ta en promenad upp i regnskogen och titta på papegojor och andra fåglar som försökte dölja sig i den täta grönskan. Sedan smakade det gott med frukost som vi brukade inta till VHF-rapporten på kanal 68 klockan åtta. När det mörknade på kvällen var det ofta dags för sociala aktiviteter. Ibland tog vi en gin och tonic eller dinner på restaurangen eller vi träffades på vår eller någon annans båt. På måndagar hade Hanna informationsträff för oss skandinaver med kaffe och bokbyte på Roti Hut. På lördagskvällarna tog skandinaverna med sig middagsmaten till samma ställe för roligt umgänge.

 

En kväll for fem minibussar fullpackade med seglare till en indisk by utanför Port of Spain för att vara med om hinduernas största fest, Diwali, ljusfesten. Runt varje hus fanns mängder av ljus uppställda. Det var små keramikkärl med en veke inbäddad i kokosolja. Alla människor var glada och vänliga. Ove på balladen Balder och jag blev inbjudna till en hindufamilj medan Hiltrud och Ros-Marie var i prattagen så att de vandrade vidare utan att märka något. Vi var välkomna att dela deras måltid, men vi hade precis ätit oss mätta, så vi nöjde oss med lite vatten att dricka.

 

Vi var också inne i Port of Spain med några av seglarna på en steelbandafton med supé. De hade en stor orkester med minst ett tjugotal musiker. Det var första gången vi upplevde steelbandmusik och vi njöt i fulla drag. Det var rik musik med snabbt flyt och både rytmisk och melodiös. Vi fick också lyssna på ett jassband och en mycket duktig solist på saxofon.

 

Innan vi lämnade Trinidad hade vi ordnat allt med båten som vi föresatt oss utom servicen med livflotten, som har dragit ut på tiden av olika administrativa skäl. Vi blev tvungna att segla iväg utan den och måste troligen återvända till Trinidad för att få ut den när alla delar kommit från Europa.

 

Otur för oss var att dagen innan vi skulle avsegla mot Grenada kvalificerade sig Trinidad-Tobagos landslag för fotbolls-VM i Tyskland. Premiärministern förklarade därför den följande dagen som allmän helgdag, vilket innebar att vi fick betala 325 kronor till customs och immigration i helgersättning!

 

Seglingen till Grenada gick mycket lätt, först motorgång österut ett par timmar längs Trinidads nordkust och sedan ett direkt kryssben till Prickly Bay över natten.

 

Admiralty Bay, Bequia, tisdag den 20 december 2005

Efterfrukost och morgonbad med simtur runt båten och efterföljande dusch på däck har jag precis satt mig vid datorn för att skriva när jag känner brandlukt. Över Port Elizabeth längst in i Admiralty Bay väller tjock mörk rök upp över hustaken. Efter en stund hör vi sirenen från brandkårens uttryckning. De kommer förmodligen från flygplatsen. Vi stänger luckorna för att inte riskera få sotflagor in i båten och hoppas att det inte är giftig rök som driver ut i bukten. Ett antal av de nyfiknare seglarna har tagit dingen in för att se vad som händer.

 

Sista veckan med barnen på Grenada hade vi återigen hyrbil och blev mycket rörliga. Det var lätt att handla och vi gjorde utfärder till olika delar av ön. Bland annat åkte vi upp till nationalparken igen så de små fick se aporna och vi åt en god lunch på den kända restaurangen The Cove vid Halifax Bay. Den engelska ägarinnan har själv designat lokalen som ligger som en stor terrass på pelare på kanten av sluttningen ut mot havet. Det enda störande inslaget var hennes fyra blandrashundar som skällde mesta tiden.

 

Måndagen den tolfte december sa vi adjö till barnen på flygplatsen och sedan vi handlat livsmedel och lämnat tillbaka hyrbilen förberedde vi båten för avsegling nästa morgon.

 

Vi var uppe i första gryningsljuset klockan fem och skulle ta upp ankaret och gå klockan sex. Men det blev inte som vi tänkt oss. När vi fått upp tio av 35 meter kätting var det stopp. Kättingen satt fastlåst vid någonting på tio meters djup. Efter anrop på VHF fick vi några tips om professionella dykfirmor. Vid niotiden, när de skulle öppna, vinkade jag till en passerande dinge för att få lift in till marinan. Vår dinge var sjösurrad på däck. Det var ett franskt par och hon visade sig vara dykinstruktör och erbjöd sig direkt att kolla kättingen. Sedan de fyllt färskvatten vid bryggan åkte de direkt och hämtade dykutrustningen. Hon fick lätt loss kättingen som var snurrad tre varv runt en klippspets. Hon ville inte ha någon ersättning men fick ändå 100 EC$, vilket var betydligt mindre än vad dykfirmorna begärde.

 

Redan halv tio kom vi iväg och nöjde oss med några timmars motorsegling upp till Halifax Bay. Där ankrade vi intill en klippvägg på sex meters djup. Det blev en mycket lugn och behaglig eftermiddag och natt i den idylliska viken. Där finns ingen bebyggelse och vi hörde bara hundarna på The Cove lite svagt och en och annan bil som fick växla ner i uppförsbacken runt udden. Innanför södra delen av viken ligger en soptipp, men vi kände ingen stank från den.

 

Seglingen upp till Bequia gjorde vi i två etapper. De så kallade Christmas Winds har startat med nordostlig vind på cirka tio sekundmeter. Det blev motorsegling med noggrann navigering mellan öar och rev. Dator och lod kom mycket till användning eftersom kurs och fart hela tiden påverkas av växlande vindar och strömmar.

 

På Union Island klarerade vi in i St. Vincent och Grenadinerna. Det är en liten mysig ö som i huvudsak lever på turister som kommer med flyget och skall ut till de omkringliggande öarna och reven. Vi låg vid boj med Newlands Reef mellan oss och Atlantvågorna. Vindgeneratorn gav oss ett överflöd av ström och den krabba sjön skvätte in i dingen.

 

Vi stannade tre nätter och den andra dagen vandrade vi runt ön. Från toppen av Fort Hill fick vi en överblick över den fantastiska skärgården. Vid horisonten skymtade St. Vincent i norr och Grenada i söder och däremellan ligger höga grönskande öar och slingrande rev utspridda.

 

Efter frukt- och läspaus på toppen kanade vi ner för stigen och tog oss över till Richmond Bay på nordsidan. I den vita korallsanden letade vi vackra snäckor och koraller. Det blev bad och matsäckslunch och sedan en promenad över passet tillbaka till båten. Det är skönt att kunna röra sig på dagen. Klimatet är behagligt med frisk vind från havet och inte alls så tryckande varmt som vi haft tidigare. På kvällarna när det går ner mot 27 grader är det till och med så att man funderar på om man inte skulle behöva ta på sig en T-shirt i sittbrunnen.

 

Port Elizabeth i Admiralty Bay på Bequia är ett riktigt yachtingcentrum, framför allt inriktat på amerikaner. Det innebär att priserna trissas upp så det gäller att vara medveten om vad och var man handlar och vart man går ut och äter. Vi kommer att stanna här minst över jul och avvakta vad som händer med vår livflotte på Trinidad. Det skall bli roligt att upptäcka ön och göra utflykter och fira jul tillsammans med de andra skandinaverna. Efter lunch får vi åka in och skicka iväg vår reseberättelse och se vad som hänt med branden. Röken är nästan borta. Vi får hoppas att det inte är alltför allvarliga skador. Det är inte roligt när redan fattiga människor drabbas av olyckor.

 

Som avslutning vill vi önska alla våra seglande vänner i olika delar av världen och släkt och vänner i land en riktigt fin jul och ett gott nytt år.

 

Till resebrev 15

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell