Resebrev 12 Segling 2004-2005

Itaparica torsdag den 17 februari 2005

Det är två månader sedan vi skrev sist och vi har kommit in i det nya året.

 

Dansksvensk jul har vi firat hemma hos Gylla och Frode. Vi började vid sim¬bassängen med ett glas glögg och ett bad. På julbordet hade vi en kalkon som deras husa preparerat under dagen. Med rödkål och andra tillbehör, ett gott rött vin och dansk julmusik i bakgrunden blev stämningen riktigt julelik. Klockan ett i den tropiska natten strövade vi hemåt längs den knaggliga bygatan och ner till båten i marinan.

 

Nyår firade vi i Barra Grande på södra delen av Itaparica. Vi var inbjudna till knytkalas vid grillen hos Anders och Betulia Eriksson med dottern Alma. Anders har ensamseglat runt jorden med sin Vagabond 31 som han byggt själv. För inte länge sedan seglade han ner Ola Skinnarmo till Sydgeorgien i Antarktis, där denne skulle färdas i Shackletons fotspår. Nu driver Anders och Betulia ett varv i Ulvesund utanför Ljungskile under den svenska sommaren och på vintern sysslar de med fastighetsaffärer på Itaparica. Vi åkte dit tillsammans med danskarna. Där var också två västsvenska familjer som hyr hus här och ensamseglaren Stefan på Runaway. Stefan lämnade Göteborg ungefär samtidigt som vi och vi hade träffat honom i Galicien. Nu hade han kommit tillbaka från segling söderut ner till Eldslandet och runt Kap Horn. Det fanns alltså ingen brist på samtalsämnen. Tolvslaget upplevde vi på beachen med utsikt in mot fyrverkerierna i Salvador. Det var mycket stämningsfullt under palmerna med bränningen mot revet och sång och gitarrmusik på stranden.

 

De tragiska händelserna i Sydostasien lade naturligtvis en viss sordin på stämningen även här. Vi följde rapporteringen i svenska tidningar via Internet. Den starkaste reaktionen upplevde vi från Robert, en brasiliansk barnläkare och båtgranne. Han hade varit hemma i Salvador och arbetat under veckan medan familjen och släktingarna var kvar på Itaparica. På kvällarna hade han sett reportagen från Ostasien på teve och han var djupt gripen av händelserna. Särskilt över att det var barnen och de fattigaste som var hårdast drabbade. Senare kunde vi på olika hotell följa CNN:s tevereportage och se vilka fruktansvärda följder katastrofen fått, särskilt i Indonesien och på Sri Lanka. När de raljerade över dreven som sökte syndabockar för Tsunamins följder i lilla Sverige kände vi stor tacksamhet över att slippa följa den svenska debatten på nära håll.

 

Den femte januari var det dags att åka på en femton dagars semesterresa. En stor del av resan hade vi beställt som en ”package tour” genom en resebyrå i Salvador. Det innefattade flyg Salvador - Rio de Janeiro - Curitiba - Iguaçu - Cuiabá - Salvador och hotell i Rio, Curitiba, Iguaçu och Salvador. Dessutom hade vi två guidade turer i vardera Rio och Iguaçu. I våra papper stod ”VIP attention” vilket innebar att vi behandlades som små barn som reser utan föräldrarna. På flygplatserna stod någon med namnskylt och förde oss till en väntande bil för vidare befordran till hotellet. Där förklarade man noggrant när vi skulle bli hämtade till utfärder eller återfärd till flygplatsen. Det hela kändes mycket ovant för oss seglare som är vana vid att ta hand om oss själva. Men det var faktiskt skönt att bli bortskämd under några dagar.

 

Rio de Janeiro är en fantastiskt vacker stad som motsvarar alla förväntningar vi ställt. Det är som en väldig teaterscen där en världsregissör placerat ut dekoren runt Guanabarabukten. När man står på Pãu de Açúcar, Sockertoppen, ser man Atlanten på ena sidan och den skyddade bukten med den fjorton kilometer långa bron över till Niteroi på den andra. Närmast vattnet sträcker sig vita, mjukt buktande sandstränder. Innanför reser sig stadslandskapet, först kommer de stora komplexen och monumentala byggnaderna och sedan breder favelas ut sig. De tränger in i dalarna och klättrar uppför sluttningarna. Miljoner fattiga människor har här skaffat sig en bit livsrum i tätt sammanträngda brunröda tegelhus. Runt den stora scenen reser sig bergen i taggiga former. Mest känt är det 710 meter höga Corcovado, vilket betyder ”puckeln”, krönt av den trettio meter höga Kristusstatyn, som breder ut sina armar i en välsignande gest mot mångmiljonstaden.

 

Vårt hotellrum låg ut mot Copacabana beach och i fonden hade vi Sockertoppen. Vi har badat vid stranden och promenerat längs strandpromenaden och vi har tagit till oss och njutit av folkvimlet och den internationella atmosfären i världsmetropolen. En eftermiddag tog vi taxi tur och retur till Botaniska trädgården, ett eldorado för den som är intresserad av tropikväxter från hela världen, inte minst orkidéer.

 

Curitiba är Paranás huvudstad och är en hypermodern, snabbt växande storstad med närmare två miljoner invånare. Där hade vi fått det finaste hotell vi någonsin bott på. Allt från design till service var absolut perfekt. Därifrån tog vi en taxi klockan kvart i sju på söndag morgon till ferroviarian, järnvägen. Tillsammans med ytterligare ett par dussin turister och några hundra curitibanos löste vi returbiljett till Morretes. Ett tjugotal gamla personvagnar drogs av två stånkande diesellok. Med en genomsnittshastighet av trettio kilometer i timman färdades vi under tre timmar genom en botanisk trädgård. Flitiga Lotta bredde ut sig som mattor och jättehortensior växte längs banvallen. Hela sträckan går genom ett naturreservat och här har man bevarat Mata Atlântica, den ursprungliga atlantiska skogen. Innan européerna kom täckte den hela kustområdet. Här är varmt och bördigt och fukten kommer in från havet så det växer så det knakar. Mycket karakteristiska för området är träd-ormbunkarna och alla blommande träd. Det blev en svindlande färd längs bergstup, genom tunnlar och över broar när vi skulle ta oss från den närmare tusen meter höga bergsplatån ner till havets nivå.

 

Morretes är en mycket fin liten stad som ligger vid en flod. Den erbjuder vackra promenadvägar och goda restauranter. Vi prövade ortens specialitet, barreado, en blandning av kött och kryddor som kokas i ett slutet lerkärl i 24 timmar. Vår servitör blandade den med farofa, smörbrynt manioka, och sedan vände han tallriken över oss och visade hur anrättningen satt kvar, som fastklistrad vid botten. Med många tillbehör smakade det mycket gott.

 

Någon längre promenad klarade vi inte i dagens hetta. Med en temperatur kring fyrtio grader i skuggan gällde det att hålla sig stilla under träden och dricka mineralvatten i mängder. När vi gick på tåget för återfärd på eftermiddagen var vi ganska möra och hade laddat upp med ytterligare några flaskor vatten.

 

Nästa morgon tog vi taxi till rodoviarian och satte oss på en buss till Joinville i Santa Catarina. Resan tog knappt tre timmar och vi fick se en annan del av den bergskedja som vi passerade med tåg dagen innan. Här är ett mjukare landskap och i skogspartierna var stora fält med lila blommande träd. Invånarna i Santa Catarina kom huvudsakligen dit som nybyggare under 1800-talet, de flesta från Polen, Tyskland och Italien. Framför allt byggnadsstilen i städerna präglas fortfarande av ett mellaneuropeiskt kulturarv.

 

I Joinville hittade vi ett enkelt hotell i centrum. Staden är den tråkigaste plats vi besökt i Brasilien. En ointressant intetsägande innerstad och tystlåtna bleksiktiga människor. Det enda bestående minnet är ett skyfallsregn som förvandlade huvudgatorna till forsande bäckar.

 

Betydligt intressantare är Blumenau som vi åkte till nästa dag. Den andra september 1850 grundades staden av tysken Hermann Bruno Otto Blumenau och är idag ett livligt turistcentrum som framhäver sitt sydtyska kulturarv. Där finns många korsvirkeshus och affärsnamnen är ofta av tyskt ursprung. Men den ende vi träffade som talade tyska var ägaren till vårt hotell som varit i Bayern några månader och gärna ville öva den tyska han lärt sig.

 

Från den första fredagen i oktober ökas Blumenaus invånarantal från 230 000 till över miljonen när man firar världens näst största Oktoberfest. Endast den i München är större. Det berättas att festen börjar traditionellt med Blumenaubor i lederhosen, med taktfast blåsmusik och dragspel och bratwurst och bier. När de normalt ganska sävliga sydbrasilianarna fått några cervejas under västen brukar festen ändra karaktär och fram på småtimmarna släpper de loss i samba och frevo i högsta karnevalsstämning.

 

Från Blumenau blev det fyra och en halv timmars bussresa tillbaka till vårt fina hotell i Curitiba och nästa dag flyg till Foz do Iguaçu. Varken foton eller film kan ge de berömda fallen rättvisa - verkligheten överträffar allt vi kunnat föreställa oss. Två mil söder om treriksröset mellan Argentina, Brasilien och Paraguay störtar den lugnt flytande Iguaçufloden ner i en ångande dånande gryta inramad av de vackraste naturscenerier. Med 275 fall på en bredd av närmare tre kilometer och en höjd av åttio meter är fallen bredare än Victoriafallen och högre än Niagara.

 

På eftermiddagen första dagen åkte vi över till den argentinska sidan. På stigar och brädgångar vandrade vi längs kanten med fallen under oss. Det ena natursceneriet överträffar det andra. Först imponerades vi av naturens krafter framme vid kanten av huvudfallet. Sedan njöt vi av naturens skönhet när vi vandrade ovanför de mindre vattenfallen. Vattnet delas upp av små grönskande öar innan det kastar sig utför stupet. I eftermiddagssolen stod en full regnbåge över fallen och färggranna papegojor flög mellan träden.

 

Från den brasilianska sidan ser man fallen underifrån och man får en bättre överblick över hela området. Den första delen av utfärden, med stor gummibåt fram till Garganta do Diablo, Djävulsgapet, blev en blandad upplevelse. Vi hade blivit dåligt informerade om att gällande klädsel var baddräkt med ombyte till torra kläder efter båtfärden. Det började bra med en spännande ”klättring” uppför forsen fram till ett lugnare parti i fallens ”öga”, där vi kunde plocka fram kamerorna ur sina plastpåsar och föreviga sceneriet runt omkring oss. Ur alla riktningar störtade vattnet ner i olika fall. Från de största som i breda ridåer dånade ner från närmare 90 meters höjd till de minsta som kastade sig ut ur grönskan på mindre än halva höjden.

 

Nu kom det som för många var färdens höjdpunkt men för oss mindre angenämt. Vi skulle in under ett vattenfall. De andra båtarna gick fram till det yttersta stänket en gång och passagerna blev måttligt våta. Men i vår båt satt ett gäng äventyrslystna, baddräktsklädda österrikare som peppade upp vår förare till att om och om igen köra helt in under fallet. Hiltrud mådde riktigt dåligt och att vi fick gå i våta kläder ytterligare några timmar förtog en del av glädjen över av de senare upplevelserna.

 

Men vi gjorde det bästa av situationen och följde vår grupp ut till olika utsiktspunkter längs fallen. Som avslutning besökte vi en mycket fin fågelpark där vi vandrade genom olika voljärer och kunde komma mycket nära fåglarna.

 

På eftermiddagen var det skönt att komma tillbaka till hotellet och koppla av vid swimmingpoolen.

 

När vi landat i Cuiabá, Matto Grossos huvudstad norr om Pantanal, togs vi emot av Joel Souza. Han organiserar turer in i Pantanal och finns nämnd i lonely planet så han har många gäster. Första dagen och natten bodde vi på hans vandrarhem inne i staden. Det är ett enkelt och trivsamt ställe med rummen runt en gemensam gård. I trädgården sprätter olika hönsfåglar, bland annat en stor kalkontupp som försöker se farlig ut. På kvällen var det god stämning med sång och gitarrmusik på gården.

 

Pantanal är ett våtmarksområde på 230 000 kvadratkilometer. En del ligger i Bolivia och Paraguay, men huvudparten i Brasilien. Här finns fler djurarter än någon annanstans i Nya Världen. Med 270 fågelarter är det ett paradis för ornitologer, men alla ordningar finns väl representerade. Några exempel på djur som man kan få syn på är jaguar, puma, ozelot, myrslok, sengångare, anakonda och kajman.

 

Tillsammans med tre kanadensiska ungdomar körde Ailton, vår guide, oss in i Pantanal. Han har själv vuxit upp på en fazenda och har naturintresset i blodet. Alla växter och djur som vi frågade om kunde han namnge på engelska och placera i sitt ekologiska sammanhang. I tre och en halv timma körde vi på transpaneiran, en gropig grusväg med smala rangliga träbroar. Vägbanken skär rakt genom våtmarkerna och är den enda vägen in i Pantanal. Vid ett tillfälle mötte vi en hjord med 1500 kor som drevs av ett tiotal cavaleiros, ridande kofösare. Regnsäsongen hade börjat och nu skulle de under fem dagar föra djuren till höglänt terräng, där de skulle vistas tills det åter blev torrtid. Det blev trångt och en del oro bland boskapen när de skulle passera vår bil.

 

Vi hade tre dagar i Pantanal och bodde på två olika fazendor. Programmet var intensivt med ridning två gånger, flera promenader, en nattur med bil och en båttur på en flod. Alla måltider var mycket goda med kött, frukt och grönsaker direkt ur gårdarnas egen produktion. Boendestandarden var mycket hög på det första stället med luftkonditionering på rummet och swimmingpool utanför. Det andra var något enklare med bara en fläkt i taket, men även det var mycket trivsamt.

 

Några episoder finns särskilt starkt ingraverade i minnet.

 

Första kvällen gled vi i skymningen fram på floden. Då och då plaskade det vid strandkanten när en kajman räddade sig ner i vattnet. Mellan trädtopparna flög papegojor som letade sig ett nattläger. I ett annat träd sökte sig en vrålapehanne långt ut på grenarna för att finna ätbara skott. Vid två tillfällen stannade vi och fiskade pirayor. Första gången för att mata en örn som funnit ett bekvämt sätt att skaffa sig föda. När Ailton höll ut en piraya på en stång dök den från sin gren och fångade fisken i flykten. Nästa gång vi gjorde stopp var det för att utfordra den halvtama kajmanen Zeke. Nu var förhållandet omvänt, så Zeke fick hoppa upp i luften för att få sin kvällsmat.

 

Vi glömmer heller aldrig den två och en halv timmas ridtur vi tog in i våtmarkerna. Det var en caveleiro från fazendan, Ailton, Wess från Kanada, Hiltrud och jag. Med hästarna tog vi oss fram i terräng där vi inte kunnat gå till fots. Vattnet gick upp till buken på hästarna men de hade ändå inga problem att finna säkert fotfäste. Ute på slätten var mängder av vita hägrar, bruna ibisar, långbenta strutsliknande nanduer och inte minst symbolen för Pantanal, Nya Världens största stork, jabirustorkarna med vit fjäderdräkt, svart huvud och hals och ett rött band längst ner runt halsen.

 

När vi passerade en mindre boskapshjord gjorde cavaleiron och Ailton ett misslyckat försök att avskilja en ko från flocken och fånga den med lasso. Kon var snabbare än hästarna och lyckades smita tillbaka till tryggheten hos sina kompisar.

 

På återvägen red vi genom ett stycke urskog där caveleiron red först och högg vägen fri med machete.

 

Sista kvällen i Pantanal var en stämning som vi aldrig glömmer. Boskapen hade samlats på slätten närmast fazendan för att få kraftfoder och slå sig till ro fram till gryningen. I palmerna ovanför oss landade den ena papegojan efter den andra för att söka sin gren för natten. Det var närmare meterlånga blue macaws med mörkblå fjäderdräkt och klart gult vid näbb och ögon. I öster växlade himlen hela tiden färg när solstrålarna bröts i olika vinklar genom den fuktiga luften. En blue macaw satt i en ensam palm och avtecknade sig i siluett mot den flammande himlen.

 

Det var ett antal glimtar från vår resa i södra Brasilien, några intryck från allt vi upplevt, filtrerat genom våra sinnen. En av de viktigaste ingredienserna från en lyckad resa saknas helt i vår berättelse, nämligen alla möten med spännande och intressanta människor från olika delar av världen. Men det sparar vi för vår egen minnesbank.

 

Återkomna till Salvador och Itaparica hade vi bara en dag på oss innan vi skulle segla in båten till Salvador för att ta emot vår son Martin med sin Anna och fyraåriga Elin och sju månaders Alva. Halv tio på fredagskvällen den 21 januari kom de ut i den tropiska natten framför flygplatsen. De var trötta efter resan och tidsomställningen, men anpassade sig snabbt efter två nätter på en pousada nära Pelourinho i Salvador. Efter ett par dagars storstadsliv seglade vi över till Itaparica och de installerade sig på en pousada 200 meter från marinan.

 

Snart skall Martin och töserna flyga hem till Göteborg igen och vi kan se tillbaka på några väldigt roliga veckor. Genom de små har båten förvandlats till barnkammare och lekrum och vi har fått ta del av barnens värld och har sett hur de förändrats och utvecklats under vistelsen här. Elin har fått starkare självförtroende och blivit ännu självständigare än hon var tidigare genom att möta och anpassa sig till allt nytt, men också genom all den uppmärksamhet hon får här genom sina ljusa lockar, blå ögon och glada frimodiga sätt. Alva har blivit mycket mer medveten om sin omgivning sedan hon kom hit och hon har utvecklat motoriken påtagligt. Nu kan hon sitta länge och stadigt i sittbrunnen och leka med olika prylar. Hon har varit den verkliga kelgrisen och vart vi än kommer så möts hon av stora leenden och utsträckta händer. Ofta när vi går ut och äter kommer någon ur personalen och tar henne i sina armar och går runt och visar upp henne, vilket hon accepterar utan protester.

 

Första tiden tog vi det lugnt här i Itaparica och var mest i båten och på stranden. Ett veckoslut hyrde vi in oss på ett hotell på öns södra kust. Det låg direkt vi stranden och vi hade swimmingpool utanför vår rum, så det kändes riktigt lyxigt. Det låg på promenadavstånd från Anders och Betulia så vi kunde också gå dit på en kaffe- och pratstund.

 

Sedan har vi också gjort en tre dagars tur upp i Paraguaçufloden. I mjuka böjar skär den sig igenom ett kuperat skogbevuxet landskap. Vi ankrade två nätter i skydd av öar. Barnen fick uppleva hur det är att utforska en strand med dingen, att söka sig in till fast mark genom mangroven och att följa en stig in i urskogen. De fick också njuta av den speciella kvällsstämningen på floden under en myllrande stjärnhimmel där tystnaden bara bryts av fantasieggande ljud inifrån skogen.

 

Idag kom vi tillbaka efter fyra nätter i Centro Nautico marina i Salvador. Anna och Martin har ägnat sig åt dykning med tuber. De har gått ner till olika vrak i Allhelgonafjorden och de har sett många olika fiskar och koraller i starka färger. Bland mängder av fiskarter fanns muränor, sjöhästar, rockor och bläckfiskar. Vi kände oss ganska möra efter att varit barnvakter i regn och rusk.

 

Men i morse när vi seglade över var vädret återigen strålande och vi tuffade över till Itaparica i behagligt tempo. Idag har vi ägnat oss åt båtvård och nu är Ramnoe städad och torr igen. När vi var på väg till pizzerian i kväll blev vi glatt överraskade när Joakim och Viktoria från Libre kom i kapp oss. De bor på en pousada inte långt härifrån och hade sökt oss redan igår. De har lämnat båten på land i Jacaré och nu var de på väg ner mot Rio tillsammans med Viktorias föräldrar. Därifrån skall de flyga hem till Sverige och Smögen. Det blev ett mycket glatt och roligt återseende.

 

Till sist vill vi skicka ett stort kollektivt tack för alla hälsningar vi fick i samband med jul- och nyårshelgerna. De betyder mycket när vi är så långt hemifrån.

 

Till resebrev 13

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell