Resebrev 11 Segling 2004-2005

Sydatlanten måndag 29 november

Vågorna rullar oss när vi stävar söderut längs Sydamerikas kust. En tanker har just passerat. Fiskelinan hänger slak sedan vi lade ut den igår. Vi har just druckit eftermiddagskaffe med nybakade äpplebullar. Vi är återigen på väg mot nya spännande resmål.

 

Allt vi tänkt göra före avfärd blev också gjort. På onsdagskvällen, till Boleron i solnedgången, klättrade Carlos upp till masttoppen och monterade windex och topplanterna. Det tycks vara välgjort och fungerar som det ska. Efteråt stannade han en bra stund och kopplade av med en kopp kaffe. Vi fick en trevlig pratstund i kvällsmörkret som avslutning på vistelsen här.

 

Det var en rolig månad i Jacaré. Vi hade en fin arbetsgemenskap och vi har lärt oss en hel del om hur verkligheten ser ut för dem som bor och arbetar här. Tyvärr lever vi, på grund av språkbarriären, i en avgränsad värld av européer och får till oss det mesta bara ur deras synvinkel. Men vi har haft mycket trevligt och berikande umgänge med Christoph och Rosa på pousadan och med alla seglarna. Vi fick också en inblick i hur det är för Silvia, Brians fru, att leva mitt i makens arbetsplats. Hon visade oss runt i sin trädgård där hon lägger en stor del av sin själ. Hon berättade om de många fruktträden och visade oss också det relativt moderna huset där de tidigare bott. Nu bor de mycket primitivt inne på varvet, som vi förstod det, mest på grund av inbrottsrisken, både i bostaden och på varvet. Ett roligt minne var också när vi var i deras trädgård och rostade cashewnötter som Hiltrud plockat.

 

På torsdag morgon klockan fem kom vi iväg. Vi följde tidvattnet ut nära springflod och fick rejäl sjö när vi efter någon timma mötte Atlantvågorna utanför Cabedelo. Första dagen hade vi sydostlig vind och kom inte mycket längre än till João Pessoa. Sedan har vinden sakta vridit och ligger sedan igår på nordost. I natt hade vi friska vindar och medsjö och pinnade på bra.

 

Vi var återigen ovana seglare, men Hiltrud kände som vanligt nästan inga sjösjukesymptom. Jag behövde däremot ett par dagars anpassning till den gungande världen. De två första dagarna var jag tung i huvudet, trött och apatisk. Det körde runt i magen, livet kändes meningslöst och jag undrade vad jag egentligen hade här ute på Atlanten att göra. Alltså ganska normala tecken på sjösjuka. Tredje dagen kändes det riktigt bra. Spannen som stått beredd i sittbrunnen hade jag inte behövt använda och det blev återigen roligt att vistas på vårt klot. Vi bröt sigillet till några av våra nyinköpta CD-skivor och startade nostalgiskt med lättsamma 60-talsmusikaler, My Fair Lady, West Side Story o.s.v., och gick sedan över till betydligt tyngre klassisk körmusik som Händels Messias. Medan musiken flödar ut i sittbrunnen sjunker vi in i någon av våra nyinköpta böcker. Vi läser en till två böcker i veckan och vi har båda läst exempelvis bestsellern The Da Vinci Code av Dan Brown. Det är en thriller som bygger på temat om Jesu och Maria Magdalenas ättlingar. Den var spännande att läsa, men den har ett mycket konstruerat slut och kommer nog att falla ur minnet ganska snart. Lars Molins Sommarmord från 1977 är den perfekta semesterdeckaren med en oväntad upplösning. Han för fram personernas sammansatta karaktärer och han skapar tydliga bilder med enkla medel. Den verkliga pärlan är A Sweatheart Deal av Ben Richards. Det är ett relationsdrama i modern Londonmiljö. En härlig, rak dialog, mycket spännande personligheter, roligt och uppfriskande språk. Den håller hög nivå helt igenom och har inga torrtuggande raksträckor. Den sista boken jag läst var Lewis resa av Per Olov Enquist. Han är en skicklig och rutinerad skribent och berättar om Lewi Pethrus, pingstkyrkans ledare under 1900-talet, och några av personerna kring honom. Det är en skildring av religiös fanatism kombinerad med människors maktbegär och girighet och ger en beklämmande eftersmak.

 

Det är kväll och solen har försvunnit under horisonten i väster men belyser fortfarande himlen svagt. Efter ett par timmars mörker skall månen komma upp och ge oss gott ledljus. Vi närmar oss Salvador och räknar med att ligga utanför inseglingsrännan i det första gryningsljuset.

 

Centro Nautico da Bahia marina, Salvador tisdag 30 november

Vid elvatiden i morse kom vi hit. Jag hade vakt till klockan halv tre så att jag kunde lägga in kurs på autopiloten och justera segelsättningen inför angöringen. Sedan tog Hiltrud över och jag sov tungt till klockan åtta.

 

Som alltid när man angör en ny hamn är det en viss anspänning. Men det skall det vara så man skärper sinnena. Vid tilläggningen togs vi emot av våra franska grannar. De förtöjde fören vid bryggan och räckte oss akterlinorna, så jag kunde dra upp dem från hamnens botten. Nu ligger vi stadigt förtöjda med två linor till akterknaparna.

 

Av Rolf, vår trevlige granne på andra sidan bryggan, har vi fått en inbjudan till en drink vid sextiden i kväll tillsammans med ett par från en schweizisk båt. Rolf är från Frankfurt och kom till Brasilien förra året. Han har skaffat sig permanent uppehållstillstånd och lever här tillsammans med Jacinta, en kvinna som han träffat i Fortaleza. Vårt sociala liv i Salvador har alltså redan börjat.

 

Centro Nautico da Bahia marina, Salvador onsdag den 8 december

Vi har varit i Salvador en vecka och börjar hitta i de närmaste omgivningarna. De första två dagarna gick i huvudsak åt till inklarering och återhämtning efter seglingen. I Brasilien får man klarera in och ut i varje större hamn. Första dagen hade vi några timmars katt och råttalek med federala polisen utan att komma till skott. Nästa dag kom polisen till marinan och fixade ett stämplat papper lätt och smidigt. Sedan var det också snabbt och enkelt avklarat hos hamnkaptenen.

 

Salvador da Bahia är Brasiliens tredje största stad efter São Paulo och Rio. Den kallas ofta bara Bahia av brasilianarna och invånarna kallas baianas eller baianos beroende på om de är kvinnor eller män. Maria från Bahia har huvudsakligen afrikanska gener med en viss inblandning från de slavägande europeiska herrarna. Från Cidade Baixa, nedre staden, där vår marina ligger kan vi ta en hiss 72 meter upp till Cidade Alta, övre staden. Då kommer vi rätt in i Pelourinho, Salvadors historiska centrum. På dagen vimlar där av rundhyllta svarta kvinnor i traditionella vita klänningar med spetsar och krinolinställning. De ställer villigt upp för fotografering men begär ett par dagslöner för besväret om man inte gjort upp om priset innan. Vi hade missat det och lämnade tre sura madammer sedan vi prutat ner vad de begärde.

 

Bahia var Brasiliens huvudstad från kolonisationen i början av 1500-talet till 1763 när Rio tog över. Här var det koloniala Brasiliens ekonomiska centrum med export av socker, tobak, brandy och senare guld och diamanter. Importen bestod av europeiska lyxvaror och afrikanska slavar. Enorma förmögenheter skapades och resultatet syns i de praktfulla koloniala palatsen och de tungt dekorerade kyrkorna. Den stora São Franciscokyrkan som ligger mitt i centrum har samtliga väggar helt fyllda av snidade änglar, keruber och andra figurer. Allt är sedan täckt av tjocka lager av bladguld. Det är den mest överlastade barockkyrka vi någonsin sett. Det påstås att staden har lika många kyrkor som året har dagar.

 

På kvällen förändras Pelourinho. Då blir gatorna rent afrikanska. Här kan man verkligen tala om dunkadunkamusik som kommer från scener, från band som står på gatan och inifrån olika lokaler. Trummorna dominerar helt. Och överallt står mer eller mindre lättklädda svarta människor ”med rytmiskt vaggande höfter” som Karl Gerhards jassgosse. Till alla höga ljud kommer också de spännande dofterna från restauranger och grillar ute på gatorna. Igår kväll var vi där uppe tillsammans med Rolf och Jacinta och fransmannen Roland med sin unga brasilianska väninna vars namn vi inte lyckades lära oss. Först promenerade vi genom folkvimlet till en italiensk restaurant som ligger på kanten av Pelourinho med utsikt över Cidade Baixa och Baía de Todos os Santos, Allhelgonafjorden. Maten var på gourmet¬nivå och med ett gott argentinskt vin släppte snart tungans band och på tyska diskuterade vi seglarlivets villkor och löste i förbigående några av de stora världsproblemen. De brasilianska skönheterna underhöll sig mest med varandra.

 

På återvägen stannade vi till i en bar mittemellan två av de trumstarkaste banden. Lätt bullerskadade åkte vi vid ettiden ner med hissen och slank snabbt genom det ganska farliga området fram till marinan.

 

Nu har klockan blivit halv tio. Hiltrud har gått och lagt sig. Hon var trött efter den sena kvällen igår. Från båten ser jag ut över fjorden. Långt bort skymtar ljusen från ön Itaparica som ett glittrande band. In mot land lyser ljusen från storstaden som klättrar uppför bergssidan. Inifrån hamnkontorets palatsliknande fasadbelysta byggnad kommer engelskspråkiga julsånger ur stora högtalare. De tycks bara ha en enda skiva som de spelar dagligen om och om igen. Det börjar bli något uttjatat med White Christmas och Jingle Bells efter några hundra repriser. Nu spelar de Stilla natt. Då kan det nog vara lämpligt att följa Hiltruds exempel och uppsöka min gungande koj.

 

Itaparica onsdag den 15 december 2004

Tre timmars segling från det hektiska storstadslivet i Salvador ligger vi i marinan i idylliska Itaparica. Staden ligger vid nordspetsen av ön med samma namn. Med 16000 invånare på 240 kvadratkilometer är det den största ön i Baía de Todos os Santos. Vi kom hit i måndags eftermiddag och blev väl mottagna av Rolf och Jacinta på Wunderbar som kommit hit för begära in offert från en segelmakare. Precis som i Salvador njuter vi av att ligga vid en ponton med el och vatten och bara ett steg från en promenad över bryggan och i land. Det är över två år sedan vi hade det lika bekvämt på La Gomera.

 

Här är en mycket trivsam småstadsmiljö med smala gator och låga hus. Vid ett par små torg och längs strandpromenaden ligger mysiga restauranter och barer. Flikar av den omgivande naturen tränger in i staden och vi har till och med sett små apor klättra i telefonledningarna. Dricksvatten hämtar vi vid en hälsokälla alldeles intill marinan. En skylt på den kakelklädda väggen anger att anläggningen är från 1842. Även marinan får sitt vatten från källan, så den är känd i seglarkretsar som världens enda marina med mineralvatten på bryggorna.

 

Klockan är nu nio på kvällen och vi har just kommit tillbaka från en trivsam kväll hos Gylla och Frode Fogdal, ett danskt par som sålt sin Rasmus 35 Sara och köpt hus här i Itaparica. De kom till sitt nya hem för två veckor sedan och har jobbat intensivt tillsammans med några anställda. När de kom var gräset meterhögt och huset var invaderat av råttor. Nu ser det redan fint ut och man kan göra sig en föreställning om vad som går att göra med hus och trädgård. Den 3 000 kvadratmeter stora tomten är omgiven av en hög mur och där finns uppvuxna fruktträd och buskar i mängder. Mango, bananer och kokosnötter finns i sådant överflöd att de skänker bort det mesta. Husen är byggda i sten och huvudbyggnaden är på 300 kvadratmeter i ett plan. I vinkeln ligger en insynsskyddad swimmingpool. För detta har de betalat 100 000 R$, ungefär 260 000 svenska kronor!

 

I år är första gången som vi inte haft traditionellt svenskt luciafirande. 2002 på La Gomera blev vi väckta av tre skönsjungande skäggiga svenska vikingar. 2003 i Jacaré var vi själva lucior och stjärngossar tillsammans med Siw och Christer på La Viata inför en förvånad internationell skara. Luciamorgonen i Salvador gjorde vi ingenting speciellt, men frampå dagen hör vi plötsligt en orkester spela ”Glory, glory, hallelujah”. När vi tittar in mot stan ser vi ett tåg av människor och i täten bär de en statyett. När de om och om igen ropar ”Viva Lucia” förstår vi att man även här har någon sorts firande av det italienska helgonet.

 

En viss känsla av att julen närmar sig hade vi ändå igår eftermiddag. Då hade vi julpyntat i sittbrunnen med gran och duk från La Gomera och bjudit in Jacinta och Rolf på glögg gjord på brasilianskt portvin och rödvin blandat med lämpliga kryddor. Svenska pepparkakor och nybakad kaka till kaffet var heller inte så dumt.

 

Till sist vill vi önska Er alla en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR från oss på södra halvklotet. Här börjar skolornas sommarlov vid juletiden.

 

Till resebrev 12

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell