Resebrev 10 Segling 2004-2005

Jacaré söndag 8 november 2004

Tänk att man kan ha det så bra! Vi sitter på altanen utanför vårt rum på pousadan Orca, mätta, utvilade och med sinnena fulla av dagens stimulerande händelser. Klockan är kvart i nio på kvällen och det har redan varit mörkt i tre timmar. Ett svagt surrande hörs från cikadorna och det rasslar lätt i palmbladen av den svaga kvällsbrisen. Träningsvärken har släppt sedan veckans sista hårda arbetspass på båten på lördag förmiddag.

 

Vid solnedgången samlades vi seglare som vanligt på Philipps bar vid Paraíbafloden för en öl och en stunds samvaro. Idag blev det ett par timmar. Det var ren svenskdominans vid bordet idag. Johnny Magnusson som övervakar bygget av sin katamaran var där som vanligt. Efter en stund kom irländaren Lionel in från sin gaffelriggade stålketch. När han är med är det aldrig brist på samtalsämnen. Roger från Falmouth i England saknades. Han stannade kvar i sin 34-fotare ute på redden för första gången sedan vi kom hit. Till sist kom också Viktoria och Joakim från Smögen som just kommit tillbaka efter att ha jobbat med sin restaurant under sommarhalvåret. Deras båt, Libre, ligger också på varvet. Det blev mycket att berätta innan vi lämnade baren.

 

Sedan vi kom hit i måndags för knappt två veckor sedan har vi jobbat intensivt med båten. Det har regnat ovanligt mycket i år under den brasilianska vintern, särskilt i juni och juli och vi hade vatten i kölsvinet. Nu hade det torkat ovanför durken men det fanns kvar en vit beläggning och det luktade inte så gott i båten. Nu är allt rengjort och vädrat och inredningen är behandlad med möbelpolityr. Ramnoe känns återigen fräsch och beboelig.

 

Utvändigt är båten tvättad och skrubbad. Allt trä är skrapat och har fått en första behandling med benarolja. Skrovsidorna är polishade och klara för vaxning. En ny display för logg/lod är installerad vid navigationsbordet. Den gamla som satt i sittbrunnen hade vi redan fått byta en gång eftersom den inte klarade fukten utomhus.

 

Parallellt med egna arbeten har vi fått engagera oss i det som varvet skall göra. Bland annat skall vi ha ett soltak som vi kan ha uppe även under segling och inbrottsskydd i form av galler som vi kan stänga till båten med när luckorna är öppna.

Det är ovant och tar på krafterna att arbeta hårt i värmen med solen i zenit. På eftermiddagarna hade vi upp till 40 grader inne i båten. I lördags middag avslutade vi veckans sista arbetspass och sedan har vi bara tagit igen oss. Först cyklade vi till stranden och badade och kopplade av med andlig och kroppslig spis under en parasoll medan vågorna rullade in över sanden. En god bok i handen och carne de sol, soltorkat kött, och en kall serveza på bordet gjorde tillvaron mycket behaglig.

 

I morse åkte vi de cirka tio kilometerna till Cabedelo. Först var Hiltrud i mässan. Här går till och med jag med i kyrkan ibland för det är ett intressant skådespel. Ritualen är mycket afrikanskinspirerad. Musiken är rytmisk med gitarr och synt och det är mycket handklapp och man står i bänkarna och gör danssteg med svängande höfter. När man kommer till momentet när man skall önska varandra frid blir hela kyrkan som ett stort party. Musiken ökar i styrka och alla rusar iväg i ett stort kaos för att skaka hand med eller krama om så många som möjligt.

 

Vi lämnade Sverige den 24 oktober när hösten kommit på allvar. Då hade vi haft nästan sex månader hemma. Det var ett roligt halvår och vi hade fullt upp att göra hela tiden. Vi ställer oss samma fråga som så många pensionärer gjort tidigare: Hur hann vi egentligen gå till jobbet innan vi fick pension?

 

Det roligaste har givetvis som vanligt varit att umgås med familj, släkt och vänner. Men den största händelsen var helt klart att vi fick hälsa ett fjärde barnbarn välkommen till vår familj. Den tredje juli kom Alva, Elins lillasyster. Innan vi reste hade vi redan fått de första leendena ifrån henne.

 

Två bilresor hann vi också med. I maj var vi på släktkalas i Tyskland och på hemvägen åkte vi runt några dagar till Mosel och de gamla kulturstäderna Weimar, Jena och Leipzig som alla ligger i det forna Östtyskland. Vi fick se mycket intressant och vackert och det blev även tid för ett trevligt besök i ett nunnekloster, där vi hälsade på en väninna till Hiltrud.

 

Den andra resan gick i september till nordliga trakter. Då hälsade vi på vänner i Örebro och fortsatte sedan upp till Siljan, över Funäsdalen och till Röros i Norge. Därifrån körde vi över högfjället i Valdres och sedan hem förbi Oslo. Den svenska och norska fjällvärlden är otroligt vacker, särskilt i den klara luften på hösten. Vi hade strålande fint väder med sol och varmt på dagarna, men svinkallt i tältet på nätterna. Det var tur att vi hade varma sovsäckar.

 

Resan tillbaka till Brasilien gick mycket smidigt. Med byte i Bryssel flög vi ner till Lissabon på kvällen. Där bjöd Air Portugal på hotell inklusive frukost och taxi från och till flygplatsen. På förmiddagen tog vi metron in till centrum och strosade runt en stund på kända gator. Klockan tre på eftermiddagen lättade planet och sju timmar senare, klockan sex lokal tid, landade vi i Recife. Det tog ungefär en och en halv timma innan vi kom ut genom tullen. Efter noggrann genomgång av alla uppgifter som fanns om oss på deras dataskärm fick vi 90 dagars visa som kan förlängas med ytterligare 90 dagar. Tullen tog sig också god tid med att gå igenom Hiltruds väskor och grundligt granska hennes medicin. När de gett upp alla försök att tolka vad som stod på kartongerna släppte de igenom oss. Utanför hade taxichauffören tålmodigt väntat med sin RAMNOE-skylt. Vid tiotiden på kvällen, tre på natten svensk tid, blev vi välkomnade av Christoph och Rosa på pousadan Orca. Strax efter kom också Brian över för att se om vi kommit fram. Nästa morgon, när vi gick ner till varvet för att ta vår båt i besittning igen, var det mycket hälsande och många glada leenden, då vi mötte alla gamla bekanta.

 

Paraíbafloden lördag 20 november

Förra lördagen var det stapelavlöpning. Sjösättningen gick bra, även om det var mycket spännande när båten skulle lyftas upp på trailern. Få saker går på rutin och man löser för det mesta problemen när de dyker upp. Strax före solnedgången i lördags var det springflod och i slackvatten kunde vi backa ur trailern för egen maskin och gå ut och förtöja vid Christophs boj, som var ledig eftersom hans stora katamaran står på land för översyn.

 

Vi njuter av att vara på vattnet. Vi har vårt eget hem, vi känner oss fria och vi vaggas skönt till sömns på kvällarna. Våra egna arbeten på båten är i stort sett avslutade men vårt soltak är ännu inte klart och vi skall få vår topplanterna och en ny windex monterade. Markismakarna som syr soltaket är mycket osäkra. De har varit vid båten fyra gånger och provat och har fått åka tillbaka och förbättra igen eftersom det inte varit korrekt utfört. Nu skall vi strax åka in med dingen och köra på Carlos om lanternan och windexen.

 

Det har inte bara varit arbete under de närmare fyra veckor som vi varit här. Det har också varit mycket trevligt umgänge, inte bara med seglarna vid solnedgångsölen till Ravels Bolero på Philipps bar klockan fem varje kväll. Vi har också fått fin kontakt med Christoph och Rosa på pousadan. Christoph kommer från Hiltruds uppväxtstad, Solingen i Tyskland, och har rest över stora delar av världen så vi har mycket gemensamt att tala om utan språksvårigheter. De är mycket hjälpsamma. Självklart körde Christoph mig till tandläkaren när en stifttand ramlat ur. En kväll åkte vi tillsammans till en churrascaria, en grillrestaurant, och frossade i gott kött. Där fanns en riklig buffé med grönsaker, ris, pasta, potatis och en massa andra tillbehör. Sedan kom de till bordet och skar skivor av stora köttstycken på spett. Det var mycket läckert och de kom tillbaka med olika sorters kött tills vi inte kunde äta mer. Inklusive öl kostade det oss ungefär 65 svenska kronor för två personer.

 

Vi får inte glömma lilla Vanessa, deras söta treåring. Hon är ett riktigt charmtroll och blir alltid glad när vi kommer. Hon påminner oss om våra barnbarn, som vi saknar mycket när vi är här nere. Igår fick hon en spargris av oss och några blanka mynt att lägga på den. Det var mycket spännande när Mamma hjälpte henne öppna paketet och sedan skulle hon genast rusa upp till Pappa och berätta vad hon fått.

 

Vanessa kommer från Salvador där Rosa och Christoph drev restaurant innan de kom hit till Jacaré. Hon är dotter till en av deras anställda på restauranten och Rosa hade hjälpt mamman i samband med förlossningen. Sedan kom mamman på besök i Jacaré med lilla Vanessa och hennes storasyster. Då var Vanessa som skinn och ben. Mamman hade redan en dotter att försörja och klarade inte två. När de skulle åka tillbaka till Salvador hade Rosa svårt att skiljas från Vanessa och se henne åka tillbaka till svälten. Christoph frågade då mamman om hon ville lämna Vanessa hos dem och så blev det. Nu har Vanessa det mycket bra och när de åker ner till Salvador till karnevalen nästa år skall de försöka få henne adopterad.

 

Tillsammans med Lionel, den 67-årige ensamseglaren från Irland, hade vi en mycket fin dag i söndags. Först var vi tillsammans i mässan och tog sedan färjan över till Porto Velho på andra sidan floden. Där besökte vi den gamla valfångststationen som nu gjorts om till museum och fritidsanläggning med badbassäng. Stationen drevs under japansk ledning fram till 1979 då man lade ner den. Valarna vinschades upp på land där de styckades för att sedan tas om hand för bland annat oljeframställning.

 

Paraíbafloden måndag den 22 november

Vi har klarerat ut idag på förmiddagen. Det fanns ingen personal hos federala polisen i Cabedelo i morse, men vi åkte med Brians chaufför in till João Pessoa och fick polisens papper där. Sedan tog vi bussen direkt till Cabedelo och fick våra papper med stämplar hos tullen och på hamnkontoret. Allt gick smidigt och redan vid tolv var vi tillbaka vid båten.

 

Vårt soltak är nu på plats. Efter att de sprättat upp några sömmar, sytt nytt och förstärkt på vissa ställen, så ser det riktigt bra ut nu. Återstående arbeten före avfärd är påfyllning av en gasflaska och montering av topplanterna och windex. Vi lever i tron att det skall bli gjort innan vi kastar loss på onsdag. Nu skall jag avsluta skrivandet för att åka in och hämta Viktoria och Joakim som vi bjudit på lunch/middag.

 

Till resebrev 11

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell