Resebrev 9 Segling 2003-2004

Jacaré, Rio Paraíba, torsdag den 4 december 2003

Igår morse klockan åtta angjorde vi den sydamerikanska kontinenten. Vi gick in i Paraíbaflodens mynning och fortsatte förbi hamnstaden Cabedelo mellan grundbankarna upp till Jacaré. Vi mötte eller passerade flera jangadas. Det är små fiskebåtar med ett stort latinsegel i varierande färger. En av de två besättningsmännen balanserar vid behov båten genom att ta sig ut på en planka och hänga i ett rep. Enligt uppgift kapsejsar de aldrig. Besättningen på en jangada vinkade åt oss att följa dem när vi kom in mellan grundbankarna. Sedan var det bara att stå på i tre till fyra meter djupt brunt vatten.

 

Fiskarna lämnade oss när vi kunde se Jacaré bakom sista udden. När vi dragit fast ankaret satte vi oss i sittbrunnen och tömde den sista av de sex flaskor champagne vi fick av Maie och Hans, Annas föräldrar, inför avresan från Gottskär. Den första drack vi i Dover, när vi klarat Nordsjön, den andra i La Coruña efter Biscaya. Med den tredje firade vi ankomsten till Isla Graciosa efter överfarten från Portugal till Kanarieöarna. Den fjärde flaskan tömdes på ekvatorn och den femte efter det stora hoppet över Atlanten på Fernando de Noronha. Och med den sjätte och sista firade vi alltså ankomsten till den brasilianska kusten.

 

Vårt första intryck här är mycket positivt. Vi ligger utanför Cabedelo Náutica Ltda, ett varv som drivs av engelsmannen Brian Stevens. Han tar väl hand om alla yachties och informerar om inklareringsrutiner och tipsar om det mesta. Här finns vatten, dusch och tvättmöjligheter och vi har till och med ätit en riklig och god lunch med personalen för bara tio kronor.

 

Idag klarerade vi in i Cabedelo. Vi tog tåget in till staden och letade sedan upp myndigheterna. Det är många papper som skall fyllas i på vart och ett av de fyra olika ställena. Tull och hamnkontor gick snabbt, men vi fick vänta över en timma innan immigrationspolisen dök upp och sedan ytterligare tre timmar innan hälsovårdsmyndigheten öppnade. Det var tur att vi var inställda på att det skulle ta tid och att alla var vänliga och hjälpsamma, inte minst de som visade oss vägen till de olika kontoren eller försökte ta reda på när de skulle öppna. Nu har vi bara kvar ett besök av hälsovårdsmyndigheten som skall inspektera båten i morgon bitti. Sedan kan vi koppla av tills vi skall härifrån. Då skall vi tydligen tillbaka till alla instanser igen.

 

Från Cabedelo tog vi på eftermiddagen bussen till en hypermodern stormarknad i utkanten av huvudstaden João Pessoa. Där fanns allt vi behövde inklusive något så ovanligt som en bankomat som tog internationella kort. Från affären tog vi taxi till båten, cirka tio kilometer för 42 kronor.

 

Jacarê, João Pessoa, måndagen den 22 december 2003

Det lackar bokstavligen mot jul nu. Men det handlar inte sa mycket om julklappspaket som om att svetten lackar. Redan på formiddagen har vi 32 grader i båten och det går aldrig under 28 grader. I vattnet pendlar det mellan 29 och 30 grader. Detta är siffror, men hur är verkligheten? Hur upplever vi den för oss sa ovanliga jultemperaturen?

 

Faktum är att vi har anpassat oss riktigt bra. Dels har förmodligen kroppstermostaten förändrats sedan vi lämnade kalla Norden for ett och ett halvt år sedan. Dels har vi lärt oss att söka och skapa skugga och att reglera tempot i förhållande till hur högt solen står på himlen. Vi sitter aldrig i direkt solsken och vi tar det mycket lugnt under den hetaste tiden mellan elva och tre på dagen. Eftersom vi lever ett fritt liv med få plikter och krav är det bara behagligt med värmen. Till stor del styr vi själva över vad vi gör och när vi skall göra det. Vi kan alltså ta det lugnt när det är som hetast och njuta av att aldrig behöva frysa och alltid kunna vistas utomhus i friska luften.

 

Här på Paraíbafloden har vi det mycket bra. Vi ligger utanför Brian Stevens varv, http://www.cabedelonautica.com.br/briefenglish.html. Dar får vi ett trevligt bemötande och mycket god service. Problem med båten fixar varvet, dingen lägger vi vid Brians brygga, tvättvatten och gott dricksvatten finns i kran, diesel och gaspåfyllning ordnar Brian och dessutom har han många goda råd och är alltid hjälpsam. I floden ar god hållbotten men danforthankare bör man undvika eftersom tidvattenströmmen är mycket stark. Men med vårt Bruce- eller ett CQR-ankare ligger man stadigt, även sedan strömmen vänt. Har är ingen dyning och bara små vågor. Vinden ute på floden ar lagom stark for att blåsa bort de flesta moskiterna. Brian har gästböcker sedan flera år tillbaka och där kan man läsa att den största faran enligt många gästande besättningar är att det planerade korta stoppet ofta har tänjts ut till flera veckor eller månader.

 

Praia de Jacarê ligger i storstadsområdet kring Paraíbas huvudstad João Pessoa. Det är ett utflyktsområde, dit folk åker på kvällar och helger for att ströva längs strandpromenaden och sedan besöka någon av restauranterna som står på pålar på flodstranden. Där spelas musik och specialiteten ar Ravels Bolero som vi hör varje kväll när solen går ner over kullarna på andra sidan floden. Det vore mycket stämningsfullt om det inte kom ut till oss i båtarna i otakt från alla restauranterna samtidigt. Men de spelar också mycket annan musik, ofta riktigt melodiös. Har ar mycket vackert med rik växtlighet dominerad av palmer som höjer sina vippor over den övriga grönskan. Vi har trevligt umgänge med Siw och Christer på OE 32an La Viata av Vaxholm och Louise och Ian på sydafrikanska katamaranen Spirit of Ecstasy. Nar vi inte träffas i varandras båtar och avnjuter varandras kulinariska läckerheter möts vi ibland på någon av restauranterna. Vi har gjort en heldagstur med katamaranen runt ön Resteinga och vi har gjort en tur till inlandet med hyrd minibuss med chaufför tillsammans med ytterligare ett par i en sydafrikansk båt.

 

Jacarê, João Pessoa, måndag den 19 januari 2004

Den nya datorn har kommit idag, så nu kan det bli fart på skrivandet igen. Dan och Licki, vänner till Siw och Christer på La Viata, skall resa runt i Brasilien och de var så snälla att de tog med sig datorn på flyget från Stockholm. Vi är mycket tacksamma. Avsaknaden av dator har gett abstinensbesvär som yttrar sig i form av skrivklåda. Så bered Er på det värsta!

 

Först något om våra allmänna erfarenheter av Brasilien efter sju veckor i landet. Vi kan börja med klimatet. Värmen är givetvis påfrestande många gånger, särskilt på eftermiddagarna, och då mår vi inte alltid så bra. Men kvällarna är desto skönare och vi uppskattar mer och mer att aldrig behöva tänka på att ha på sig mer kläder än anständigheten kräver. Vi tycker också om att det inte är så torrt som i Sydeuropa och på de atlantiska öarna. Det regnar ibland och sällan mer än ett par timmar i sträck. Skulle man inte hitta något regnskydd har det ingen större betydelse eftersom man inte fryser och kläderna snabbt torkar på kroppen. Men det bästa med regnen är att de skapar en frodig grönska och rik blomsterprakt. Här finns inget av det som växer vilt hemma, men däremot ser vi många av våra krukväxter i jätteformat och mängder av andra träd och plantor som vi aldrig stött på förut.

 

När det gäller brasilianarna så har vi precis som tidigare bara mött glada, vänliga och hjälpsamma människor. Som så ofta när folkslag med olika kulör blandas blir resultatet att många dessutom ser oerhört bra ut. När vi rör oss bland dessa vackra och trevliga människor känner vi oss trygga, men vi är också medvetna om att här finns många som lever under existensminimum och att det bland dem finns kriminella och drogberoende som är beredda till grova våldshandlingar för att komma över några reais. De sista dagarna hörde vi om två båtar som blev attackerade när de låg för ankar utanför Pernambuco Iate Clube i Recife. Det var under natten och besättningarna påstås ha blivit misshandlade. Vi har också träffat ett par schweizare som blev av med sina pengar till rånare med skjutvapen. Det var på kvällen i Manaus nära deras hotell i ett område som anses vara relativt säkert.

 

Det är alltså ett land med stora skillnader mellan fattiga och rika, vilket märks på många sätt. Lönerna för de flesta är så låga att de bara har till livets nödtorft. Detta innebär att allt som produceras med lokal arbetskraft är mycket billigt. Det är självklart att välbeställda människor har anställda i hushållet. De som har båt här arbetar aldrig själva med den utan när veckoslutet kommer beställer de ner den från uppställningsplatsen sjösatt, servad och fulltankad. För oss betyder det att vi med den starka svenska kronan kan leva mycket billigt. Enligt svenska ambassaden är Brasilien för närvarande världens billigaste land för oss svenskar. Några exempel: Ett par skor i god kvalitet med läderbindsula och ovanläder i skinn kostar ungefär 200 kronor. En lunchbuffé med rikt urval av vällagad mat inklusive dryck kan vi få för 25 kronor, för två personer(!). Hiltrud har klippt sig för tio kronor och gjort fotvård för tolv.

 

De låga lönerna och den stora arbetslösheten gör att människor söker utkomstmöjligheter på sätt som skulle vara helt otänkbara i ett västeuropeiskt industriland. Överallt där det finns människor finns också försäljare av allt tänkbart från konsthantverk till spunnet socker. På bensinstationen kommer någon fram och serverar mineralvatten från en bricka. I affären finns nästan alltid någon som packar kassarna. Vid busshållplatserna stannar ständigt bilar som vill skjutsa dig för ett pris motsvarande bussbiljettens.

 

De stora klasskillnaderna speglar sig också i en stelbent organisation av affärsliv och myndigheter. Begrepp som målstyrning eller eget kompetensområde diskuteras förmodligen inte ens här utan allt är regelstyrt och detaljreglerat. Det får till följd att ingen vågar fatta ett beslut som på minsta sätt avviker från den givna instruktionen. Varje nytt avgörande måste passera hela hackordningen upp till rätt beslutsfattare innan det kommer tillbaka till oss i butiken eller hos myndigheten. När vi sitter inne hos Brian ser vi hur varvsarbetare som jobbat där i många år kommer in för att fråga om detaljer som de förmodligen själva redan vet svaret på.

 

Som alltid har vi yachties automatiskt ett socialt liv när vi ligger i hamn eller för ankar. Mycket trevligt umgänge har vi haft med Siw och Christer på OE32:an La Viata från Stockholm och med Ian och Louise på katamaranen Spirit of Ecstasy från Saint Francis Bay i Sydafrika. Vi har alla tre rest runt till olika delar av Brasilien de sista veckorna och har nu mycket att berätta om. På nyår var bara vi kvar här och då bjöd Brian och Silvia, som driver varvet, med oss till brasilianskt firande hos Silvias syster. John, en engelsman, och hans före detta besättningsman, brasilianske Alamo, och belgaren Louis var också med. Det blev en massa god mat och dryck och vi hade så mycket att tala om att vi nästan glömde att skåla in det nya året. Fyra timmar tidigare hade vi ringt våra barn och önskat dem ett gott nytt år.

 

Som tack för all hjälp och gästfrihet bjöd vi ut Brian och Silvia på restaurant en kväll. Vi åkte med deras bil till Tambaú, som ligger vid kusten i östra delen av João Pessoa. Där fick vi utsökt läcker mat på en grillrestaurant med utsikt över havet och strandpromenaden. Efteråt åkte vi upp till fyrtornet på Cabo Branco nära Sydamerikas östligaste udde. Sedan vi njutit av havsbrisen och ljudet av vågorna som rullade in mot stranden i den ljumma kvällen tog vi oss till en sorveteria, en glassbar. Det är något som man absolut inte får missa om man kommer till Brasilien. Det är en självservering och man komponerar ihop sin egen specialare av olika läckra glassorter och alla tänkbara tillbehör. Allt vägs och man betalar efter vikt. Som tur är glassens vikt och inte den egna. Det senare skulle bli ganska dyrt efter några veckor i Brasilien.

 

Vi mår mycket bra just nu, men vi har haft en del krämpor. Någon vecka före jul fick Hiltrud ett smärtsamt åderbråck på vänster underben. Efter några dagar gick det uppför låret till ljumsken och det gjorde lika ont. Hon ringde Annas mamma, som är läkare, och hon rådde henne att låta en doktor undersöka benet. Med hjälp av Brian fick vi tag i en kompetent och dessutom mycket trevlig läkare. Diagnosen blev att det satt en blodpropp, en trombos, i ljumsken och att den måste opereras omedelbart.

 

Det var tjugo minuters promenad till sjukhuset, där allt ordnades mycket snabbt. De kallade på ett par läkare som kunde några ord engelska och vi blev kopplade per telefon till vårt försäkringsbolag, International Health Institute i Köpenhamn. Jourhavande där kände väl till sjukhuskedjan Samaritanos och skickade direkt ett fax, som angav att de tog på sig alla kostnader för behandlingen. Då var Hiltrud redan på sitt rum och de förberedde henne för operation. Som försäkringspatient var hon mycket privilegierad. Hon fick en av sjukhusets två sviter med teve på rummet och ytterligare ett rum med soffgrupp och kylskåp. Hon opererades på natten och fick stanna i sängen ytterligare en dag innan hon blev utskriven på själva julafton. Då var hon så bra att hon kunde delta i julfirandet på Golfinhos restaurant tillsammans med de andra långfärdsseglarna och Brians och Silvias släkt och familj. Det blev en styckad kalkon, delikat tillredd med läckra tillbehör, och dessutom några svenska specialiteter som vi tagit med oss, till exempel akvavit. Våra julsånger och snapsvisor uppskattades mycket.

 

Min krämpa bestod av en inflammerad axelled. Jag hade lyft tjugo liters vattendunkar i en konstig ställning från dingen till båten och det klarade inte axeln. Leden var öm som ögat och armen var oduglig i femton dagar. Men jag fick recept på medicin och spray av Hiltruds läkare så nu är smärtan borta och jag är en erfarenhet rikare. Jag har förstått hur beroende man är av två armar och hur mycket som blir komplicerat för den som är enarmad. Dessutom har jag lärt mig att vatten skall transporteras i mindre dunkar.

 

Även båten skall ha lite omtanke och den har fått ny bottenfärg och vax på skrovet. Vi satte den på en tidvattenställning när det var springflod så den blev helt torrlagd fyra gånger under två dygn. Eftersom vi båda hade krämpor just då anlitade vi två man från orten som gjorde hela jobbet. Första dagen gjorde de rent och målade under vattenlinjen. Andra dagen polishade och vaxade de skrovet. Totalt betalade vi dem 50 reais, ungefär 130 kronor. Brian tog lika mycket för att låna ut ställningen.

 

Nu kan det vara dags att berätta om vår resa. Den sjunde januari flög vi från João Pessoa till Brasiliens huvudstad, Brasilia, www.guiadovisitante.com.br. Den 21 april 1960 flyttades Brasiliens politiska maktcentrum från Rio de Janeiro till sitt nuvarande läge i det glesbefolkade inlandet. På den otroliga tiden av tre år hade staden vuxit fram ur ödemarken. Miljoner utfattiga bönder från inlandet hade jobbat dygnet runt. Idag bor närmare två miljoner människor i staden, det vill säga en procent av landets knappt 200 miljoner invånare. Det var en mycket gammal tanke som förverkligades under president Juscelino Kubitschek. Planeringen av staden gjordes av de berömda brasilianarna stadsplaneraren Lucio Costa, arkitekten Oscar Niemeyer och landskaps¬arkitekten Burle Marx.

 

Staden har formen av ett flygplan eller en pilbåge och längs pilen eller flygplanskroppen ligger alla centrala funktioner medan bostäder med tillhörande service ligger i vingarna. För att modifiera det torra inlandsklimatet har man skapat ett innanhav runt halva staden, Lago da Paranoá. Vi bodde på tionde våningen i ett stort komplex i södra hotellsektorn. Området gränsar till banksektorn på en sida och kommersiella sektorn på den andra. Nära hotellet ligger ett gigantiskt shoppingcenter. Där var vi redan första kvällen och åt middag på ett restauranttorg. Runt väggarna finns ett trettiotal serveringar av olika slag och i mitten hundratals bord.

 

Första morgonen blev vi hämtade på hotellet till en guidad stadsrundtur som vi hade beställt föregående dag på flygplatsen. I minibuss åkte vi runt i tre och en halv timma tillsammans med ett franskt par. Guiden, som annars jobbade som språklärare, alltså en kollega till mig, var mycket kunnig och effektiv. Det var oerhört intressant att se den totalplanerade storstaden och få höra om alla vackra tankar som fanns med i projekteringen. Mycket känner vi igen från byggandet av det svenska folkhemmet med 40- och 50-talens idéer om det goda boendet. Man har separerat bostäder och verksamheter och varje bostadsblock innehåller allt som behövs av servicefunktioner som skolor, butiker, matställen osv. Allt är inte så tilltalande, det är mycket miljonprogramsstuk över husen, men det gav ändå ett intryck av en luftig och grön stad. För att man skall se en så stor del av himlavalvet som möjligt får inte husen stå för tätt och de får inte byggas högre än sex våningar. Husen är upphöjda ett våningsplan och står på pelare, så man kan alltid se rätt igenom kvarteren. Gräsmattor och planteringar finns både mellan husen och i långa stråk längs alla trafikleder.

 

Trafiken är mycket intensiv och den flyter fram på i huvudsak korsningsfria leder med upp till tio filer i bredd. Där finns en metro som bara tycks användas av de fattigaste. Vi lyckades aldrig hitta den och guiden hade aldrig åkt med den. Han fick fråga chauffören för att få reda på var det fanns någon station. Trots vägbeskrivning fann vi den aldrig.

 

I öster ligger presidentpalatset på en udde inbäddat i grönska. Där bor den nyvalde presidenten och förre fackföreningsledaren Lula med sin familj. Närmast därefter kommer de tre makternas plaza, en stor öppen plats med de tre världsliga balanserande maktcentra i ljus betong på var sin sida. I fonden ligger den lagstiftande makten i form av den konkava kongressbyggnaden och representanthusets konvexa kupol. Till vänster har man den dömande makten representerad av högsta domstolen och till höger står regeringskansliet för den verkställande makten. Därefter kommer ministerieesplanaden med komplex i glas och betong för de olika departementen jämnt fördelade på ömse sidor. Först därefter kommer den himmelska makten i form av en katedral som ser ut som ett mellanting mellan en lampskärm och ett kärnkraftverk. Sexton betongpelare åtskiljda av glasmosaik bildar en kon som öppnar sig som en tratt längst upp. Särskilt inifrån blir det mycket effektfullt med ljuseffekterna.

 

Den vackraste byggnaden tyckte vi var Santuário Dom Bosco. Det är en stor kvadratisk kyrka byggd av lodräta betongpelare med blåmålade glasfönster från golv till tak. Inuti kyrkan hade vi en känsla av att befinna sig under ytan på det hav som en gång i tiden hade täckt denna del av Brasilien. Den italienske prästen João Bosco som gett namn åt kyrkan är en viktig historisk person i Brasilia. År 1883 förutspådde han att en ny civilisation skulle uppstå mellan 15:e och 20:e breddgraden och att dess huvudstad skulle ligga mellan 15:e och 16:e parallellen gränsande till en konstgjord sjö. Många människor anser att Brasilia är just denna stad och ett antal religiösa sekter har slagit sig ner eller uppstått inom området. Deras kultplatser ligger utanför själva staden. En del tror till och med att det kan vara en kontaktpunkt för utomjordiska varelser.

 

Efter en överdådig frukostbuffé på hotellet strosade vi genom kommersiella sektorns vimmel av människor längs affärsgator med salustånd utefter trottoarerna och vidare genom bostadsblocken, kallade superquadras eller quadras. Efter en och en halv timmas promenad, till största delen genom gröna stråk, kom vi till ambassadområdet som ligger vackert vid sjön. Efter en del frågande hittade vi de nordiska beskickningarna och däribland den svenska. Runt en kvadratisk gård med en fontän och plantering i mitten ligger enplans förvaltningsbyggnader. Ett svenskt par gifte sig medan vi var där. Vi läste några gamla svenska stockholmstidningar och plockade en del broschyrer. Ambassadrådet Torbjörn och sekreteraren Kerstin pratade vi en bra stund med. Det var trevligt att vara i svensk miljö och vi fick en del bra tips om visa och dylikt. Den nya ambassadören, Margareta Winberg, skulle för övrigt komma först i februari.

 

Från ambassaden tog vi taxi till stadsparken. Där åt vi en god lunch i anslutning till en gokartbana och tog sedan en promenad runt några sjöar i parken. Efter ytterligare en dryg vandring hem till hotellet var vi ganska möra och efter att ha vilat på rummet orkade vi inte längre än till hotellrestauranten för att äta middag. Den var dyr, efter brasilianska förhållanden, men mycket läcker.

 

När vi nästa dag åkte ut till flygplatsen kunde vi sammanfatta våra intryck av Brasilia. Det är ingen stad vi skulle vilja bo i. Den totalplanerade staden känns artificiell och har ingen riktig själ. Men den var mycket intressant och många byggnader och platser är vackra att se på och den har en riktig storstadspuls. Den är också mycket grönare än vi förväntat oss. En stor fördel är också att det inte är så hett på 1100 meters höjd som nere vid kusten. En kväll när vi satt på en uteservering var det till och så att vi funderade på om vi inte skulle tagit med en kofta från båten.

 

Från Brasilia flög vi norrut över Matto Grossos slätter och kullar. Det skulle vara savann och bushland, men den dominerande bruna färgen antydde närmast stäppområden. Här och där längs sjöar och floder var gröna urskogsområden. Glest utspritt syntes byar och städer. Så småningom blev de gröna fläckarna större och större tills de övergick i Amazonas heltäckande djungel. Det enda som bröt växttäcket var flera kilometer breda floder som silverfärgade meandrade genom urskogen. När planet gick ner på lägre höjd såg vi ett innanhav under oss. Det är där Rio Solomões och Rio Negro förenar sig till den väldiga Amazonfloden. Efter ett svep runt förorterna landade vi i Amazonas huvudstad, Manaus, www.manausguide.com.br. Vår taxi till hotellet plöjde sig fram genom gatorna där vattnet stod djupt i det tropiska skyfallsregnet.

 

Vi installerade oss på tionde våningen på hotell Monaco, som är värt en egen historia. Rummen är stora och ljusa med en fönstervägg, som gav oss panoramautsikt över centrala Manaus och Rio Negro. All inredning går i ”djungelstil” med träpaneler i exotiska träslag och tavlor med motiv från den omgivande urskogen i klart avgränsade, djupa färger. Hotell Monaco är ekonomiskt sammankopplat med det djungelhotell vi senare skulle bo på och där har mycket av ekoturismen i området planerats. En av idégivarna, djuphavsforskaren Jacques-Yves Cousteau med sin stab hade hotellet som utgångspunkt för sina forskningsfärder när han lämnat oceanerna för att ägna sig åt Amazonasområdet. Från takterrassen med swimmingpool på trettonde våningen såg vi större delen av staden. Det är en storstad med ungefär hälften av Amazonas tre miljoner invånare. Mellan hotellet och floden ser man en del finare innerstadsbebyggelse med Amazonasteaterns vackra kupol som sticker upp över hustaken. För övrigt är det mest kåkbebyggelse med tak av korrugerad plåt. Bussar väller fram ur två gator som förenar sig framför hotellet till ett oändligt tåg av fordon i dubbla filer.

 

Manaus är mest känt för att det var här gummibaronerna manifesterade sin rikedom under boomen vid förra sekelskiftet. År 1888 hade John Dunlop tagit patent på luftfyllda gummidäck och det blev snart en enorm efterfrågan på gummi från Europa och USA och priserna steg. Framför allt tyskar etablerade sig som plantageägare, gummihandlare eller bankmän. Slaveriet hade avskaffats 1884 men ett nytt feodalt produktionssystem infördes som förvandlade seringueiros, gummitappare, till trälar som behandlades mycket grymt. Det liknade till viss del det svenska statarsystemet där lönen betalades in natura. Här fick seringueiros bara köpa av sina plantageägare och till priser som gjorde att de hade en ständigt växande skuld efter varje leverans. Bröt de mot någon del av avtalet misshandlades eller avlivades de av inhyrda revolvermän, pistoleiros. Gummibaronerna vältrade sig i rikedom och byggde sig stora palats. Allt skaffades från Europa utan att man brydde sig om kostnaderna. De fina herrarna skickade till och med sina skjortor för tvätt till Europa. Staden var en av de första i världen som fick elektricitet och elektriska spårvagnar. Teatro Amazonas är fortfarande ett av världens finaste och mest påkostade operahus. Boomen höll sig till 1920-talet, då betydligt effektivare asiatiska plantager hade tagit över gummiproduktionen. Nu satsar man på att göra Manaus till en modern industristad med hamn för oceangående fartyg. Sedan 1967 är den frihandelszon och man drar till sig multinationella företag genom förmånliga skatter och avgifter. Mycket positivt är också att man investerar i ekoturism, vilket ökar medvetandet om naturens värde både för den egna befolkningen och för hela världen.

 

Två hela dagar hade vi till vårt förfogande i Manaus. Operahuset besökte vi tre gånger. På söndag förmiddag såg vi en mycket välgjord barnteaterföreställning. Det var en brasiliansk variant av Romeo och Julia med ett lyckligt slut. En kväll såg vi en modern balett som skapats och satts upp av en lokal koreograf. En mycket kunnig guide tog oss också med på en rundvandring i teatern. Med undantag av visst trä har allt importerats från Europa. Det är en klassisk teater, som Storan, men mycket större. Varje detalj i byggnaden är utsökt, men även på scenen fanns det bästa världen skådat på den tiden. Man tog dit de mest framstående inom scenkonsten.

 

Mötet mellan vattnen är en attraktion. Vi tog en buss till ett färjeläge i öster och följde med en personfärja på en tur över Amazonfloden. Efter några kilometer på Rio Negros svarta vatten passerade vi den skarpa gränsen till Rio Solomões gulbruna vätska. Vattnen förenar sig inte och det beror bland annat på skillnader i strömhastighet, temperatur och ph-värde. Rio Negro är bredare, varmare och surare och flyter långsammare. Ibland stannade färjan på platser som påminde om skärgårdsbryggorna i Bohuslän, ibland blev den invinkad till en lerig strandbrink av folk från en ensligt belägen gård. På vissa ställen var det musik och dans, på andra fullt badliv. På grund av de stora växlingarna i vattenståndet bor många i hus som vilar på flytande balsastockar. Vi fick en första inblick i hur naturen ser ut och hur människorna lever i Amazonas.

 

På rekommendation av turistbyrån tog vi en taxi till en ekopark inom stadsområdet som drivs av ett forskningsinstitut. När vi kom dit visade det sig att det var stängt eftersom det var måndag. Vi argumenterade en stund med vakterna på vår bristfälliga portugisiska: Vi hade kommit ända från Sverige och det var enda tillfället osv. Efter en stund gick en man för att fråga sina överordnade och kom tillbaka med en av forskarna som kunde lite engelska. Han tog bland annat med oss till bassänger med sjökor. De är utrotningshotade men man har lyckats få dem att fortplanta sig här. Där fanns en som var höggradigt gravid. Man tog normalt dit dem som kalvar, när mamman dödats, och födde upp dem på konstlad väg. En var så tam att vi kunde klappa den mjuka pälsen under vattnet. Han visade oss också stora helvilda uttrar som klättrade på nätstaketet. När han inte hade tid längre fick vi gå vidare själva och mötte så småningom en av parkarbetarna som fortsatte att visa oss runt. Vi fick se mängder av olika vattensköldpaddor och han visade var de gått upp på land och lagt sina ägg. Där fanns också bland annat kajmaner och apor i bur. En fritt klättrande sengångare såg vi också inne i skogen.

 

För övrigt strövade vi mest omkring i centrum av Manaus och ner mot hamnen med de berömda flytande kajerna. Många hus från gummiboomens dagar har renoverats mycket pietetsfullt. Andra är i djupt förfall och växtrötter är på väg att spränga sönder väggarna. Men det är stora arbeten på gång och de närmaste åren skall hela centrum ha återuppstått som det var i sin glans dagar. På söndagen var det marknad längs en av affärsgatorna och där fanns mycket fint hantverk att köpa. Även om det inte är äkta bruksföremål så är det ändå tillverkat lokalt inom Amazonas. Vi laddade upp med presenter och Hiltrud köpte bland annat en stilrent mönstrad indianinspirerad klänning till sig själv. Vid ett tillfälle hamnade vi i ”fel” kvarter, men då blev vi varnade av lokalbefolkningen att vi riskerade att bli rånade om vi stannade kvar där.

 

Klockan sju på tisdagsmorgonen klev vi på transferbussen till Pier do Hotel Tropical, som ligger utefter Rio Negro där staden slutar i väster. I hällande regn färdades vi sedan i två och en halv timma uppför Rio Negro. Vi satt på övre däck på en typisk flodbåt med plastskynken vid sidorna som skydd mot regnet. Under resan hann vi bli bekanta med många av passagerarna som vi sedan skulle trivas gott med under några dagar på vårt djungelhotell. Regnet slutade lagom tills vi kommit i land vid Ariaú Amazon Towers, www.ariau.tur.br .

 

Detta blev helt klart resans klimax. Vi var aktiva hela den vakna tiden under tre dygn med avbrott för måltiderna som var kulinariska höjdpunkter. Den ena spännande upplevelsen avlöste den andra.

 

Anläggningen ligger mellan Rio Negro och den lilla Ariaú, vilket betyder potatisfloden på indianernas språk. Restauranter, reception, och hotellrum ligger i olika torn i flera våningar. Mellan tornen och ut i djungeln går brädgångar på hög höjd. Alla ligger över nivån för högsta flodnivån alltså cirka femton meter. Vissa går i trädtoppshöjd. Sammanlagda längden på brädgångarna är åtta kilometer.

 

Vi tilldelades var sin guide, vår engelsktalande grupp fick Alan. Vi var mycket nöjda med honom. Han var kunnig, effektiv och drivande och han hade mycket humor. Direkt efter att vi kommit serverades lunch och då fick vi sitta vid Alans bord. Vi hade hamnat i en liten grupp på sju personer. Ungdomarna var Beat och Simon från Schweiz och Hiromi från Japan. Seniorer var, förutom vi, Sid och Sharon från British Columbia i Kanada. Under utfärderna tillkom andra grupper med i huvudsak fransmän och amerikaner. Alla spännande och mycket sociala människor.

 

Alla aktiviteter startade med att vi for iväg på Ariaú i långa kanotliknande farkoster med en snurra i aktern. Redan första eftermiddagen gav vi oss iväg från bryggan som låg i anslutning till vårt torn. Vi gick i land vid en caboclos bosättning. Caboclos kallas ättlingarna till de européer som slog sig ner i Amazonas fram till gummiboomens tid och som blandade sig med indianbefolkningen. Av Brasiliens cirka 200 000 indianer finns de flesta i Amazonas, men längre från ”civilisationen”. När portugiserna erövrade området fanns det uppskattningsvis två till fem miljoner indianer. Tala om etniska rensningar! De ligger helt i nivå med koloniseringen av Nordamerika eller Hitlers judeutrotning. Caboclos lever på ungefär samma sätt som indianerna. De röjer en liten bit av djungeln och bränner riset och sedan sår de i askan, framför allt manioka och majs. Efter ett par år röjer de ny mark och låter den gamla växa igen. Efter sju till tio år kan den åter odlas. Kultiveringen sker i så liten skala att det inte påverkar urskogens ekosystem. Förutom på jordbruket lever caboclos i huvudsak på fiske och i viss mån på jakt. De lever enkelt och har föga intresse av att samla på sig mer än de behöver för sin överlevnad. Det anses som en stor synd att fånga mer fisk än man kan äta upp.

 

Från tidig morgon till sen kväll for vi iväg med båten till djungelvandringar, besök hos caboclos eller andra aktiviteter och överallt fick vi lära oss och själva pröva på mycket. Vi har blandat annat sett växter som kan användas till att bota sjukdomar, tillverka rep, täcka tak och äta naturligtvis. Vi har fiskat piraya som vi sedan fick äta och vi har varit med om att fånga en liten krokodil i nattens mörker. Vi har fått lära oss hur man tillverkar mjöl av manioka och vi har sett hur livet fungerar i en bygemenskap. Vi såg inga landlevande däggdjur under utfärderna. Däremot fåglar, fjärilar och insekter. Vi såg jättemyror och vi såg myror som hämtade blad som näring till sina svampodlingar i stacken. Termitstackarna satt högt upp i träden för att inte dränkas under högvattnet.

 

Inom hotellanläggningen fanns tama djur. Där fanns papegojor i bjärta färger och en tukan med sina stora näbb. Två sorters apor klättrade i träden och på anläggningarna. De små ekorraporna brukade vi mata med frukt efter våra måltider. De tog den så fint med sina små händer. De svarta spindelaporna sökte helst själva föda i träden, men däremot ville de gärna klättra upp på folk och bli omklappade. Men de släppte inte frivilligt taget, vilket vi fick erfara.

 

Sista dagen var vi lediga fram till lunch och lade in en promenad på brädgångarna. Efter frukosten vilade vi oss en stund. Jag låg på sängen i luftkonditioneringens svalka. Hiltrud satt på balkongen och läste. Plötsligt får jag höra en duns och ett skrik utifrån. Det var spindelapefröken Sakita som hade klättrat in på balkongen och när Hiltrud skulle fly slant hon på en våt fläck och slog bakhuvudet i golvet. Efter kort vila på sängen kunde hon ändå gå med på promenaden, men med ett par rejäla bulor i huvudet. Sakita väntade på oss utanför och följde med på lagom avstånd. Då och då hittade hon ett gott blad på något träd men hon höll kontakten med oss och svingade sig fram mellan grenarna på lagom avstånd. När vi tittade på ett djungelkapell hade hon blivit trött och slängde sig snabbt upp på mig. Hon parkerade sig på höften och lade armar och ben runt midjan och sedan släppte hon inte taget. Det störde inte och hon är lätt så det var bara roligt att ha henne med på den en och en halv timma långa vandringen. Ibland sov hon huvudet mot mitt bröst och ibland tittade hon nyfiket upp. När vi var inne i en glaspyramid och låg på golvet och skulle meditera på var sin madrass nickade jag till och Sakita sov lika gott på min lurviga bringa. När vi kom tillbaka fick en av guiderna ta loss henne och då skrek hon i vild protest lång efter att han kört iväg henne till ett träd.

 

Det blev många farväl när vi lämnade anläggningen och åtminstone en adress bäddar för en återträff. Efter 24 timmar och en halv natt på Manaus flygplats var vi åter i vårt hem i Paraíbaflodens bruna vatten. Vi kände oss mycket nöjda med vår resa. Allt hade fungerat oklanderligt och vi hade upplevt ännu mer än vi förväntat oss.

 

Suape torsdag den 1 april 2004

Tänk att kaffe kan vara så gott! Äkta svenskt kokkaffe med hembakt kaffebröd. Efter badet smakar det särskilt bra. Vi har just kommit tillbaka till båten efter en dingetur till Tatuocaöns vita sandstränder. Vi var ensamma på ön när vi följde vattenbrynet och letade efter fina snäckor. När man blir för varm är det bara att slänga sig i vattnet som håller 30 grader, betydligt svalare än i luften där solen lyser nästan rakt uppifrån. Det är mycket vackert med en tät skog inåt ön, där palmernas plymer höjer sig över den kompakta grönskan. I öster ut mot havet bryter vågorna i skummande bränningar mot korallrevet. Inåt landet sträcker sig andra stränder i riktning mot Suapeflodens mynning. Där tar den mörkt gröna mangroven över och innanför är tät regnskog. De enkla människornas palmbladstäckta hus smälter väl in i miljön men även det femstjärniga Blue Tree Park Hotel passar in som en civilisationens sista utpost på den yttersta udden.

 

Onsdagen den 19 mars släppte vi vår mooring i Jacaré och gick från waypoint till waypoint tills vi rundat den sista gröna farledsbojen utanför Cabedelo. Under natten följde vi kusten på tryggt avstånd söderut. Tidigt på morgonen låg vi vid tiometerskurvan utanför Fort Orange på Itamaracáön. Vi hade tänkt gå in där men efter en stunds övervägande vände vi utåt igen för att fortsätta söderut. Platsen lockade men vi bedömde det som alltför riskabelt att ta sig in genom passet i revet. Där fanns inga utmärkningar, tröskeln låg bara två meter under vattenytan vid lågvatten och havsvågorna som rullade in var minst två meter. Om man därtill lägger att mätningarna i sjökortet är synnerligen osäkra eftersom botten ständigt förändras fanns det all anledning att segla vidare.

 

Det blev ytterligare en natt på havet innan vi nästa förmiddag kunde gå in i olje- och containerhamnen i Suape. Där ankrade vi upp innanför den innersta röda bojen, som det står anvisat i lotsen, för att invänta högvatten för den fortsatta färden in i lagunen. Efter en stund kom hamnens båt fram till oss och man sa något om ”proibido” så vi antog att vi inte fick ligga där. Efter en stunds parlamenterande ryckte de på axlarna och åkte iväg – och vi låg kvar.

 

Ungefär två timmar före högsta tidvattnet gick vi in bakom revet som vi följde norrut på ett tiotal meters avstånd. När havsvågorna slog mot revet kastades de skummande högt upp i luften. Men innanför var det helt lugnt. De flaggor och pinnar som fanns på hamnskissen saknades helt i verkligheten. Men vi ville ändå försöka ta oss in till den rekommenderade ankarplatsen i sundet innanför Tatuocaön. Efter ungefär en sjömil lämnade vi revet och arbetade oss med hjälp av ekolodet sakta inåt mellan grundbankarna tills det plötsligt var tvärstopp. Med ett skrapande ljud hade kölen bottnat på några korallblock. Vi kom lätt loss igen och vände norrut in mot Suapeflodens mynning. Mitt i strömfåran fann vi ett ställe som föreföll tillräckligt djupt för ankring. Vi hamnade på en kabellängds avstånd från Blue Tree Park Hotels brygga.

 

Vi anlände vid nymåne och springflod och kunde konstatera att vi antingen kunde stanna högst två dagar eller bli inlåsta på vår ankarplats fram till fullmånen. Vi valde att stanna och fick drygt två veckor med ett mycket behagligt liv.

 

På lyxhotellet var vi välkomna. Vi la dingen vid bryggan för deras utfärdsbåtar och fick även hämta vatten och slänga skräp där. Vi promenerade i deras vackra park och köpte glass vid poolanläggningen. Beachen med klart vatten, solstolar, parasoller och sötvattensduschar var en skön omväxling mot Paraíbaflodens bruna ström. Hotellets internetanläggning besökte vi flera gånger och av Magno som ansvarade för utfärderna och kunde lite engelska fick vi många fina tips om vad som fanns att se i omgivningarna. En kväll åt vi i gourmetrestauranten. Det var en fröjd bara att se uppläggningarna. Men priset var för brasilianska förhållanden mycket högt, ungefär 230 kronor för oss båda. Så det blev alltså bara en gång.

 

Däremot åt vi ett par gånger på pousadan, d.v.s. värdshuset, Sítio Paraíso. Värden, João, ville gärna träna sin engelska och han visade oss runt i sin fruktträdgård. Han är mycket kunnig och vi fick lära oss mycket om exotiska frukter. Vi fick också med oss en del när vi gick därifrån. Till den goda maten drack vi färskpressad suco, alltså juice. Hiltrud tog maracujá, passionsfrukt, och jag manga, vilket givetvis är mango.

 

Vi lärde känna omgivningen på många sätt. Med dingen gjorde vi flera turer. Vid ett par tillfällen hamnade vi bland strandfestande storfamiljer. På en motorbåt med fyrtio personer ombord firades en födelsedag. Vi blev bjudna på grillmat och öl och alla skulle fram och hälsa på oss och höra om vårt exotiska hemland och ovanliga sätt att resa. Ett annat sällskap skulle fira bröllop i Recife och hade samlat släktingar från Brasilien och Europa. Vi skålade med det blivande brudparet i gott chilenskt rödvin.

 

En dag körde vi med dingen upp genom en flod. Närmast havet gick vi nära de täta, mörkgröna mangrovesnåren. Längre upp följde vi en flodarm in i regnskogen. På vår styrbordssida skymtade enkla människoboningar mellan träden. Nere vid floden låg deras små flatbottnade däckade båtar, enstaka med segel på en fälld mast men de flesta endast med lång kombinerad stake och paddel. Innanför den motsatta stranden stod djungeln tät och utan något tecken på bebyggelse. Vi strök längs den glesa mangroven och hittade efter ett tag en lucka där vi kunde gå in och förtöja i en trädrot vid lerbanken. Det var som att komma tillbaka till Amazonas. Växtligheten var lika frodig och artrik. Vi följde en stig en kort bit in i dunklet under trädkronornas tak tills vi kom till en liten glänta. Där stannade vi ett tag, tog in djungelns ljud och försökte känna igen något av det vi sett tidigare. Men det var mest växter som var nya för oss. Vi vågade inte fortsätta in i urskogen utan kompass utan gick snart tillbaka till dingen. Det är mycket lätt att gå bort sig när man knappt ser solen och den dessutom står nära zenit. När vi gick nerför floden igen hade tidvattnet vänt vilket gav oss medskjuts men också krabb motsjö. Strax före flodmynningen hittade vi en fin sandstrand innanför ett par mangrovesnår där vi kunde stanna en stund för kaffe och bad.

 

En dag åkte vi in till Recife flygplats med hotellets shuttle och tog ut pengar och reserverade flygbiljetter för hemresan. Vi hyrde också bil vid två tillfällen. Första gången gick färden söderut till Porto de Galinhas. Vi stannade på stranden med de bästa baden hittills i Brasilien. Det var intressant att se hur turister forslades ut på jangadas till revet utanför. Smolket i bägaren var att vi blev uppskörtade på solstolar och dricka. Andra bildagen åkte vi först till flygplatsen och betalade våra biljetter. Det var nära att vi fick betala en prishöjning på 550 US$ per biljett som hade trätt i kraft dagen innan. Men återigen fanns det en språkkunnig, kompetent och mycket smart kvinna bakom disken och hon ordnade så vi fick biljetterna till det ursprungligen överenskomna priset. Eftermiddagen ägnade vi helt åt Olinda som ligger direkt norr om Recife. Det är en av Brasiliens äldsta städer och den är världsarvförklarad. Vi strosade runt bland vackra byggnader och tjusiga utsiktspunkter. Där finns också många som säljer hantverk. Vi har hittills i Brasilien inte sett något av det plastiga massproducerade krafs som säljs överallt i världen i övrigt. Allt hantverk vi sett tycks vara lokalt tillverkat av det material som finns på platsen. Det blev en del inköp där vi fick se tillverkningsprocessen från råmaterial till färdig produkt. På återvägen hamnade vi i kvällsmörkret på fel motorvägar ett otal gånger innan vi till slut hittade ”vår” väg. Magno på hotellet berättade nästa dag när vi lämnade tillbaka bilen att 90 procent av alla bilhyrare brukar köra fel på återvägen – om det nu kunde vara till någon tröst!

 

Jacaré påskafton den 10 april 2004

Natten till söndagen den 4 april var månen rund och grann. På förmiddagen stod ankarkättingen spänd i den forsande tidvattenströmmen och klockan halv två hade vattnet stigit tillräckligt så att vi kunde låta ankaret släppa från botten och ge oss iväg. I krypfart och med blicken på lodet tog vi oss utan grundkänning ut i stora hamnbassängen. Medan vi surrade ankaret och satte segel innanför vågbrytaren stod hamnkaptenen på kajen och visslade och vinkade för att vi inte lämnade hamnen tillräckligt snabbt.

 

Med full stor och genua gick vi i medström och akterliga vindar fram till nästa morgon. En kallfront tornade då upp sig från sydväst och vi hann precis bärga storseglet innan regnet gick in vågrätt akterifrån och rakt ner i salongen. Vid middagstid hade det klarnat upp och vi kunde lugnt och fint gå in i Paraíbafloden. Klockan tre på eftermiddagen efter 24 timmars segling kastade vi återigen ankar utanför Golfinhos bar i Jacaré.

 

Nu skall vi närmast förbereda för upptagning och hemfärd. Trevligt umgänge har vi med Kaja och Danny från katamaranen Deva av Maine, USA och med sydafrikanske leveransseglaren Malcolm. Kaja och Danny är på väg mot Karibien efter tolv år på världshaven. Malcolm ensamseglar en GibSea från USA som skall levereras till en köpare i Kapstaden. Igår, på långfredagen, målade vi påskägg tillsammans med amerikanerna. Det blev riktiga konstverk. Vi har märkt att många seglare har en artistisk ådra som ofta ligger dold men kan bli synlig vid sådana här tillfällen.

 

Gottskär måndag den 10 maj 2004

Vi har redan varit hemma i två veckor och trädgården ser riktigt prydlig ut med nyklippt gräsmatta och nyplanterade blommor i rabatterna. På några dagar har det gått från skir vårgrönska till fullt utslagna löv. Fruktträden står i full blom och vi befinner oss mellan hägg och syren, den tid när naturen är som vackrast.

 

Ramnoe står på land mellan La Viata av Vaxholm och en norrman från Grimstad. Vi känner ingen oro för båten. Hon är väl uppallad med sex stöttor, varav två förankrade i marken, ingjutna i betong. Området är inhägnat med hög mur och taggtråd och på nätter och helger vaktar rottweilern Argus. Dessutom bor Brian och hans familj inom området.

 

Det som kan vålla problem är myndigheterna, framför allt tullen, som skulle kunna få för sig att lägga importavgift på båten. Men Brian har fått fullmakt att företräda oss och han har en lista på arbeten som skall utföras på båten, bland annat kontroll och eventuell reparation vid fuktinträngning i skrovet och översyn av propelleraxel med lager. Det är inte första båten han vinterförvarar och det har hittills alltid gått bra så vi utgår från att det skall fungera även för oss.

 

Vår OE32 står alltså säkert på land, men det var ganska vanskligt innan vi var där. Vid upptagningen kördes en trailer ut i vattnet. Men den kom inte ut på tillräckligt djup så vi hamnade för långt bak på trailern vilket innebar att båten blev stående framåtlutad. När de börjat dra upp trailern på stranden släppte plötsligt en av linorna som höll fast båten så aktern föll ut en halvmeter i däckshöjd. Med hjälp av vinschen lyckades vi räta upp båten igen.

 

Vi blev stående i tre dagar med sned spis och nerförsbacke till våra kojer i förpiken. Sedan skulle vi lyftas ner till fast mark med hjälp av en mobilkran. Först började de lyfta med en bom fäst mellan spännbanden tvärs över skrovet. När de precis börjat lyftet föll båten med ett brak ner på trailern igen. Bommen var för klen och hade brutits av. Nästa steg blev att skaffa bredare spännband och lyfta utan bom. Det gick heller inte utan komplikationer. Båtens tyngdpunkt hamnade för långt fram så kranens talja ville slå i masttoppen. Efter några timmar stod vår båt i alla fall till slut uppallad på marken. Det hade hunnit bli mörkt och vi var alldeles matta av spänningen. I dagsljuset nästa dag kunde vi konstatera att skadorna begränsats till några repor på masten från bommen som bröts och förstörd windex och topplanterna som slagits sönder av kranens talja.

 

En och en halv vecka stod vi på land. Vi föredrar helt klart att ligga för ankar i en ”levande” båt som rör sig med vattnet. Det är också mycket färre moskiter en bit ut från land. När vi låg på varvet satte vi upp moskitnät över sittbrunnen innan vi tände ljuset på kvällen för att vi skulle kunna sitta utomhus och ha alla luckor öppna. Första två kvällarna fick Brian hålla Argus när vi skulle lämna båten. Sedan slutade han vakta oss och kom i stället viftande på svansen och ville leka. Vi fick gjort en hel del på båten. Bland annat är botten väl rengjord och skrovsidorna polerade. Lunch för en tia kunde vi få på varvet.

 

Hemresan gick smidigt med flyg direkt från Recife till Lissabon på sju timmar och med ytterligare ett byte i Bryssel. Vi lyfte från Recife vi åttatiden på kvällen och landade på Landvetter klockan sex på eftermiddagen nästa dag. Det var betydligt jobbigare när vi flög hem i januari. Då startade vi klockan fem på eftermiddagen från Recife och flög sedan i fel riktning till São Paolo. Därifrån tog det sedan elva timmar till Paris med lång väntan på Charles de Gaulle innan vi kom till Landvetter klockan elva på kvällen.

 

En komplikation när man startar resan i Brasilien är att man saknar returbiljett ut ur landet när man flyger tillbaka. Det kan hända att man blir stoppad vid ankomsten till Brasilien och får åka tillbaka på flygbolagets bekostnad. Dessutom får bolaget i så fall betala straffavgifter. När vi skulle flyga tillbaka i februari ville Air France inte låta oss åka utan returbiljett till Sverige. Som tur var hade vi blivit förvarnade så vi hade tagit med inklareringspappren för båten och vi kunde således dokumentera att vi hade ett färdmedel ut ur landet i Cabedelo. Efter ett mindre vredesutbrott från min sida gick de till slut med på att kopiera våra papper och låta oss åka. I São Paolo var det inga som helst problem. Federala polisen stämplade in oss för nytt tremånadersvisum utan en enda fråga.

 

Den här gången flög vi med Air Portugal från Brasilien och med deras samarbetspartner Brussels Airways sista biten till Landvetter. Nu hade vi med oss ett intyg från Brian att vi hade vår båt liggande på hans varv och direkt vid ankomsten gick jag till Brussels Airways disk och förklarade situationen. De kopierade Brians intyg och för ett par dagar sedan ringde de och bekräftade att det var klart för återresa den 24 oktober och att detta vara registrerat i deras bokningssystem. Så nu kan vi lugnt se fram mot fortsatt segling i Brasilien nästa år. Vi har trivts fantastiskt bra i landet och räknar med några lustfyllda månader längs Sydamerikas ostkust runt nästa årsskifte. Årstiden är då sommar eller vinter beroende på vilket perspektiv man har. Till dess njuter vi av att vara hemma bland familj, släkt och vänner. Det är härligt att kunna vistas ute i dagsljus och måttlig värme till sent på kvällarna. Vi får dessutom återigen vänja oss vid att se Karlavagnen på natthimlen och att månens faser börjar med ett kommatecken när månen står i ny.

 

Det tog ett tag att färdigställa säsongens sista reserapport, men vi har haft en del att göra med bland annat bilbyte och en Tysklandsresa. Idag är det den åttonde juni och vi återkommer till hösten – eller rättare sagt till våren, om vi skriver från södra hemisfären.

 

Tillbaka till resedagbok

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell