Resebrev 8 Segling 2003-2004

Atlanten, latitud N 3º36.2’ longitud W 26º32.3’, torsdag den 20 november 2003

Blå himmel, vita ullmoln, mjukt rullande dyning från öster, måttlig sydostlig bris, 29º i vattnet och 32º i luften. Lätt gungande med 4 000 meter vatten under kölen på väg mot Fernando de Noronha, Brasilien, klyver Ramnoes stäv vattenytan. Med full genua och revad stor gör vi fyra knop. Vi har 820 sjömil bakom oss sedan vi lämnade Praia de Santiago klockan sex på eftermiddagen förra onsdagen. Det är 640 sjömil kvar till Fernando de Noronha.

 

Fernando de Noronha. Tänk vilken klang ett namn kan ha. Fernando de Noronha, den gamla piratön som fått sitt namn efter en portugisisk aristokrat och som idag är ett av Brasiliens stora turistmål, ett paradis för dykare med 40 meters sikt i vattnet, 230 fiskarter, femton sorters korall och fem hajartar som alla är ofarliga.

 

Men på vägen mot Paradiset finns många hinder. Ett par breddgrader söderut skall vi passera de fruktade klippöarna Sankt Peter och Sankt Paulus. Det är namn som uttrycker den skräck som gamla tiders sjöfarare känt och som kanske velat blidka gudarna genom att namnge dem efter två av de tyngst vägande personligheterna i kristenhetens historia. Det är några klippor, täckta av fågelspillning, som sticker upp ett tjugotal meter över vattenytan. I kombination med vitt utsträckta undervattensrev, förrädiska strömmar och opålitliga vindar har många segelfartyg gått i kvav här under århundradenas lopp. Även idag med moderna navigationshjälpmedel får man vara försiktig. På sjökortet varnas för att mätningarna är osäkra. Vi skall försöka passera med god marginal!

 

Vi lämnade alltså Kap Verdearkipelagen i onsdags för en dryg vecka sedan. Som alltid är det mest människorna man minns. Först några intryck från de myndigheter vi besökt, inte med verklighetens nyanseringar utan generaliserat och tillspetsat. Bilden härifrån stämmer väl med vårt intryck från Spanien och Portugal, men det finns också vissa likheter med vår egen nordeuropeiska värld. De som bestämmer är alltid män. De är ofta machotyper som följer ett fastställt regelsystem utan all tankeverksamhet och flexibilitet. Vad som brister i intellektuellt hänseende kompenserar de genom olika yttre attribut. Tuppkammen växer när de trär på sig uniformen. Vid bältet hänger en pistol i sitt hölster och ofta också en batong. Ibland ser man dem gå ut genom dörren med en skoborste i handen för att få högglans på sina stövlar. Man ser dem aldrig arbeta med något. När man skall ha sina stämplar gäller det att spela underdånig och visa respekt. De är mycket fåfänga och tycker om att bli kallade för ”sir”. Sedan har vi de som sköter verksamheten. Det finns nästan alltid en eller flera unga kvinnor hos myndigheterna. Det är de som ser till att alla papper blir rätt ifyllda. De organiserar arbetet och håller kontakt med andra myndigheter. De är modernt klädda, effektiva, kompetenta, skickliga organisatörer och dessutom språkkunniga. Hos polis-, tull- och hamnmyndigheter tycks alltså männen ofta representera det förgångna, resterna från Francos och Salazars diktaturer, medan kvinnorna står för det nya, det moderna västerländska samhället.

 

Den människa vi minns starkast och som vi blev riktigt fästa vid är Tonaka. Han delade ofta våra måltider och hjälpte till med allt han kunde. På Kap Verde finns många fattiga och Tonaka tillhör dem som befinner sig allra längst ner på samhällsstegen. Han är analfabet, vilket inte bara innebär att han inte kan läsa och skriva bokstäver. Han kan heller inte tyda siffror och han kan inte klockan. När han exempelvis hämtat vatten åt oss har han bett om kvitto på vad han betalat och han berättar om han köpt sig något att dricka och äta för pengarna och han ber mig räkna och kontrollera att han lämnar rätt växel tillbaka.

 

Hans personliga bakgrund är mycket tragisk. Hans fru har dött i barnsäng tillsammans med den nyfödda dottern. Den nioårige sonen bor i hemstaden Assomada och tas om hand av släktingar medan Tonaka själv lever på marginalen i Praia och får nöja sig med det han kan få genom att hjälpa sådana som vi.

 

Sista dagen rodde han mig och tre tjugolitersdunkar en dryg sjömil tvärs över bukten för att köpa diesel. När vi kom tillbaka åt han lunch med oss och sedan, medan vi var nere i båten och förberedde för avfärd, blev han trött och lade sig i sittbrunnen och somnade. När vi tittade upp låg han och sov som ett litet barn i trygg fosterställning. Han hade blivit hemma hos oss och jag tror det betydde mycket för honom att vi inte bara utnyttjat hans tjänster utan att vi respekterat honom och intresserat oss för honom som människa.

 

När vi skulle ta avsked fick han en T-tröja till sin son och resten av våra escudos, vilket var betydligt större ersättning än som var brukligt. Hiltrud fick en massa fina snäckor som han hittat. Jag har fått nätbitar som är alldeles utmärkta för att skrapa ren båtbotten. Han lämnade också en lapp med sin adress, som någon skrivit åt honom. Han ville absolut att vi skulle minnas honom och skriva ett kort när vi kom fram till Brasilien. Innan han klev ner i sin eka kramade han oss båda med tårar i ögonen.

 

När vi skulle ge oss iväg fick vi inte upp ankaret. Det hade fastnat under en kätting. Vi hade haft en ankarboj, men den försvann när ett fiskarlag med båt och sump lade sig rätt över ankaret. De hade till och med dykt ner och knutit loss linan från ankaret. Vi lyckades ändå få upp det med god hjälp från vår holländske granne. Med ankarvinschen kunde vi lyfta kättingen en bit och sedan dök holländaren ner och drog en lina under som vi fäste vid en knape. Sedan var det bara att sänka ankaret, dra det åt sidan och winscha upp det. Som tack fick han en flaska rödvin innan vi vinkade farväl.

 

Nordostpassaden förde oss snabbt söderut under tre dygn, till nionde breddgraden. Sedan tog passaden slut. Plötsligt och chockartat. På kvällen klockan elva ökade vinden successivt. Stjärnhimlen hade dolts av ett moln. De små rovlystna kattdjuren attackerade fräsande båten i mörkret som vanligt. Jag revade genuan och hade fått in den till hälften, när plötsligt de små kattorna hade förvandlats till vilda tigrar som reste sig på bakbenen och vrålande sträckte klorna efter oss och kastade vitt skum upp i luften. Revlinan slets ur min hand och genuan fladdrade vilt och smällde som kanonskott. Samtidigt började regnet vräka ner. Det fanns inget annat val än att, mot reglerna, lägga revlinan runt vinschen och tvinga in seglet. När seglet var surrat stängde vi in oss i salongen och lät motorn och autopiloten sköta resten. En sliten fras kan beskriva regnet: Himlens portar hade öppnat sig. Och stormbyarna pressade på. Blixtarna ljungade och åskan mullrade. Det trängde till och med in lite vatten i båten, så jag tog mig för säkerhets skull ut i sittbrunnen en gång och länspumpade kölsvinet. Klockan fyra på morgonen tog det slut. Vi hade upplevt vårt första squall. Sedan har det kommit några varje dag, men inga som liknar det första. Vi har lärt oss tackla dem på ett relativt bekvämt sätt. Vi har hela tiden fullrevad stor och anpassar genuan efter vindstyrkan. När man ser molnen kan man på ett ungefär bedöma hur starka vindbyar det skall bli. Även på natten ser man hur de mörka nyanserna förändras. Vi har också hängt ut fyra åskledare. Jag vet inte om de har någon effekt, men då har man ändå gjort vad man kan.

 

Atlanten, latitud S 00º 26.9’ longitud W 028º 48.9’, måndag den 24 november 2003

I kamp mot vågorna pressar vi båten dikt bidevind sedan några dagar. Vinden blåser stadigt sex till tio sekundmeter. Vi trodde vi skulle hamna i sydostpassaden, men det tycks mer röra sig om en sydpassad. Kursen ligger något öster om resmålet. Vi får se om vinden går över mot ost eller om vi måste göra ett slag.

 

I natt klockan 01.35 skålade vi i champagne. Vi befann oss just då vid ekvatorn och har nu kommit in i södra hemisfären. Vi har sannolikt passerat the doldrums, ekvatorns stiltjebälte, hästlatituderna. Squallen består men vinden blåser stadigt från syd sedan ett par dagar, innan vi gick förbi grundbankarna vid Sankt Peter och Sankt Paulus som vi hade på betryggande avstånd.

 

Många har undrat hur vi får tiden att gå när vi bara seglar mitt på havet. Det kan man utveckla länge, men en mycket god början kan vara ett utdrag ur Hiltruds dagbok, som jag tycker säger väldigt mycket:

 

Dagbok Atlanten

Onsdag 19/11 kl 8.30

Jag hade vakt 3-6, men Lars var uppe ett tag för att kolla vädret, segel och motor. Det var motorgång nästan hela natten. När solen kom upp satte jag ut fiskelinan. Före 06.00 nappade det. Jag såg hur fisken kämpade. Lars sov och jag ville inte väcka honom. Jag tog fram spänner, hammare och krok och läste lite och kollade linan, fisken satt kvar. Jag sänkte motorhastigheten och tänkte: på sådana ljud kanske han vaknar. Men det tog en bra stund innan han kom upp – inte särskilt glad över det kommande jobbet. Men jag halade in – det var inte mycket som jag hade lagt ut. När den kom närmare såg vi att det var en stor fisk. Det var tur att den hade kämpat sig trött – men det var ändå inte lätt att få upp den. Den fick inte plats i den största baljan. Jag fick titta bort när Lars tog fram kniven. Blodet skvätte över halva sittbrunnen, skönt att ha mycket att skölja med. Lars delade den en bra bit bakom huvudet. Då ramlade inälvorna ut och en hel flygfisk. Det var inte så lätt att veta vad vi skulle göra nu. För att slippa skära genom benet varje gång , gjorde Lars fina filébitar och till slut en fin hel bit.

 

Så var det dags att tvätta sittbrunnen, verktyg och hela Lars. Det blev en heltvätt med saltvattensschampo. Jag saltade fiskbitarna, packade dem i fyra småpåsar och sedan i en stor påse som ligger i kylen nu. Två fiskbitar la jag på stekpannan och det blev en god frukost tillsammans med bröd och mjölk.

 

Lars tittade på navigatorn och såg att vi hade gått halva vägen. Det var ju roligt att kunna fira med vår första stora guldmakrill (nästan en meter). Nu är vi glada att ha fixat det hela och känner oss rika att ha middagar i kylen.

 

Onsdag 19/11 kl 13.35

Nu har vi ätit en god fisksoppa till lunch. Det var av den hela fiskbiten, som jag kokade i cirka tio minuter och rensade. Sedan la jag fiskbitarna tillbaka i kastrullen med lök. Jag skar den andra halva löken, den sista biten "gurka", kryddade med lite pepparmix, curry, muskot, en halv tärning fiskbuljong och en tärning persilja-vitlökkrydda som jag hade köpt på Aldi i Tyskland. Det hela smakade gott. Lars har sovit några timmar – tagit igen natten.

 

Torsdag 20/11 kl 09.15

Idag tog Lars kort på soluppgången – den var tydligen fin. Jag har saknat de fina solned- och uppgångarna. Solen bara försvann på kvällarna – antingen bakom moln eller direkt ner i havet. Men månen är en trevlig och ombytande kamrat! Nu har vi ätit frukost med te och smörgås och en apelsin. Den färska frukten är slut utom apelsiner och citroner. Lök och vitlök har vi också.

 

Jag har bytt kort på vår tavla idag. Nu är det lite midsommarkort och alla är med. Anna och jag fattades på första uppsättningen. Magnus uppfinning är så bra – man kan byta lätt utan besvär – även när det gungar.

 

Torsdag 20/11 kl 15.30

Vi har druckit kaffe och nu skriver Lars på datorn igen. Jag har läst det mesta ur Sven O Bergkvist: ”Syndaren”. Vi mötte ett stort fartyg idag – men annars hände inte mycket. Det var en god lunch idag: resten fisksoppa från igår blandat med tomatsås, som vi stekte fisken i igår. Det blir fisk idag igen, denna gången med ris blandat med ärter och fisken steker jag med champinjoner. Sedan får det bli en burk frukt till efterrätt.

 

Fredag 21/11 kl 14.00

En grå dag med en solstråle just nu. Vi går för motor – vinden kommer emot oss. Det kom ett oväder före lunch, som varade ganska länge. Det var starkt regn med dusch för oss båda. Jag tog en kopp soppa inne och Lars åt lunch ute i regnet. Jag har bakat bröd på ett halvt paket gäst med vetemjöl, kruskakli, solroskärnor, olja, sirap och salt. Det var jättegott och vi åt det utan smör. Jag har också bakat två små tigerkakor – hoppas det blir gott till kaffet sedan! Det var pannkakor till frukost.

 

Fredag 21/11 kl 18.30

Frukost i bra väder, lunch i regn, kaffe inne i regn. Middag ute i regn, efterrätten inne i regn. Inte sett mer än ett segel på långt håll. Nu skall jag ta första vakten till 21.00.

 

Lördag 22/11 kl 11.05

Lars sitter framför motorn och försöker laga en sladd som hade bränt sönder. Det var därför inte motorn laddade till batteriet igår. Vi stängde av kylen, topplanternan och lamporna. Men var för sig gjorde inte så mycket. Men det fick bli ficklampeläsning i natt. Jag gick upp 06.00 med sångboken ”Der Föhrmann”. Men efter en god timma kom ett oväder med starkt regn igen och jag fick gå ner. Jag tejpade displayen till logg/lod igen, innan jag drog mig ner. När Lars gick upp sedan var det återigen fukt i den. Plasten hade blåst upp och regnet piskade in.

 

Lördag 22/11 kl 11.20

Nu är det visst lagat – det var inte det lättaste arbetet i den ställningen – svetten droppade. Motorn vill vi inte sätta på när det blåser så bra. Vindgeneratorn ger tillräckligt med ström.

 

Atlanten, latitud S 05º 59.5’ longitud W 034º 04.3’, tisdag den 2 december 2003

Igår morse klockan 10.30 seglade vi från Fernando de Noronha och räknar med att vara framme i Cabedelo vid Paraíbaflodens mynning i dagsljus i morgon. Passaden blåser stadigt från sydost och för oss med god fart mot målet.

 

Torsdagen den 27 november kl 10.30 kastade vi ankar i Baia de Santo Antõnio på Fernando de Noronha. Då hade vi 1.462 sjömils segling bakom oss från Praia på Kap Verde och de hade vi avverkat på fjorton dagar och fjorton timmar. Motorn hade gått i 45 timmar. Därav cirka 12 timmar i stiltje, lika lång tid i svag motvind och resterande för att rädda seglen i stormbyarna, ladda batterierna eller göra kursjustering när vind ström och vågor låg emot. Vi kan alltså säga att the doldrums har vi inte uppfattat så mycket som ett stiltjebälte som att vindarna varit något svagare än i passaden och att vi haft flera squalls dagligen. För övrigt har detta lågtrycksområde mellan passadvindarna med äldre tiders spännande romantiska namn av vetenskapen idag reducerats till en förkortning, ITCZ, Inter Tropical Convergence Zone.

 

Våra tre kortaste dygnsetapper låg kring 70 sjömil och resterande kring 100, något mer de första och sista dagarna när vi låg i passadvindsbältena. Vi har sett tre fartyg och tre segelbåtar under resan. Av djurliv är det mest fåglar vi observerat och beundrat. De är fantastiska luft¬ekvilibrister. Vi har kunnat identifiera fulmars, shearwaters, petrels och frigate birds. Tyvärr vet vi bara vad de två sista heter på svenska, stormfågel och fregattfågel. Någon kanske kan hjälpa oss med de andra. Familjerna heter fulmares och puffinus på latin. Fisk har vi sett som flygfisk och sådana som hoppar över vattenytan, förutom de som vi tagit upp. Vid tre tillfällen har vi fiskat och fått napp snabbt. Sista gången nappade det direkt när Hiltrud släppte ner linan bredvid båten. Då fick vi en mycket läcker blåfenad tonfisk som gav oss ytterligare ett par dagars kulinarisk njutning.

 

På Fernando de Noronha stannade vi i tre dagar förutom ankomst- och avresedagar. Det är en mycket liten ögrupp bestående av 21 öar och klippor med en total yta av 26 km². Huvudön på 17 km² är den enda bebodda. I år firar man 500-årsjubileum av arkipelagens upptäckt. Det var Américo Vespúcio, han som gett namn åt de amerikanska kontinenterna, som fann öarna under sin andra Brasilienexpedition år 1503. Adelsmannen Fernan de Loronha, som hade finansierat resan, fick ge sitt namn åt ögruppen.

 

Först besöktes öarna av franska, holländska och engelska pirater som ankrade där för att söka efter vatten, mat och trä. 1737 koloniserades arkipelagen av portugiserna som sedan använde den till fångkoloni ända till 1940-talet. För att inte fångarna skulle kunna bygga sig båtar och ta sig därifrån avverkade man all skog. Från 1950-talet återplanterades träd och andra växter, men utan hänsyn till den ursprungliga miljön. Sedan 1989, när större delen av ön gjordes till naturreservat, försöker man återskapa den ursprungliga växtligheten och rädda vissa fågelsorter, en ödleart och någon sorts krabba som är endemiska.

 

För att inte slita på naturen har man bestämt att där aldrig får finnas mer än 420 turister samtidigt. Detta gör att det alltid är glest mellan människorna på de långa sandstränderna eller inne på ön.

 

Vi kände oss riktigt privilegierade som fick chansen att besöka denna enastående plats. Både människorna och naturen var en positiv upplevelse. Vi hade hört mycket om myndighetskrångel och att allt skulle vara så dyrt. Hamnkaptenen har sitt kontor där vi går i land. Han är hjälpsam och glad och ordnar alla papper enkelt och snabbt på en gång för både in- och utresa. Dessutom tipsar han om vad som finns på ön. För tre dagar betalade vi motsvarande 600 kronor i miljöavgift, ett bidrag som vi gärna lämnar för att hjälpa dem rädda den unika naturen. För övrigt tyckte vi heller inte det var så hemskt dyrt. Vi åt exempelvis en mycket riklig buffé med många olika rätter från havet och massor av grönsaker. Det kostade ungefär 90 kronor inklusive dricka för oss båda.

 

Buss och taxi var också billigt, men flera gånger bjöds vi på skjuts av någon som bara stannade vid vägkanten. Bilresandet är något speciellt. Där finns bara jeepar och man har ett mycket kluvet säkerhetstänkande. Föraren och framsätespassageraren sitter med säkerhetsbälte och skyddas av en störtbåge. Övriga passagerare sitter helt utan skydd på ryggstödet med fötterna på sätet och håller sig i den bakre störtbågen. Men det är skönt att sitta där. Man har fin utsikt och luftdraget svalkar.

 

Största upplevelsen var att möta djurlivet. När vi kastade ankar sam en stor vattensköldpadda fram och tittade på oss. När vi åt frukost kunde vi beundra delfinerna från Baia dos Golfinhos som var på väg ut till de norra öarna. Arten kallas golfinhos rotadores, spinning dolphins. Som namnet antyder roterar de som en snurra när de gör sina luftsprång.

 

Vi gjorde en mycket fin vandring på markerade stigar, som vi inte fick lämna, in i naturreservatet och fram till utsiktspunkten över Baia dos Golfinhos. Ett femtiotal delfiner var fortfarande kvar i viken och gjorde sina krumsprång femtio meter under oss. På bergssidorna var träden fulla av olika fåglar i färger från vitt till svart. Vi satt på en bänk och åt våra medhavda smörgåsar och kunde samtidigt dela med oss till en massa ödlor, 15 – 20 centimeter långa som sprang mellan benen. Där fanns också en gnagare som nyfiket kom fram och tittade på oss då och då. Den såg ut som en korsning mellan hare och mård. När vi fortsatte stigen längs bergskanten såg vi vid två tillfällen meterlånga ödlor, som såg ut som urtidsdjur. Men de var skygga och försvann brakande in i snårskogen när de fick se oss.

 

Vi badade vid en av de många fantastiska badstränderna. Vattnet är kristallklart och sanden lyser som guld nedanför palmerna. Tyvärr blev jag av med mitt cyklop som är specialslipat för mina närsynta ögon. Jag hade summit genom surfvågorna och trodde jag var utanför dem, när det kom stor våg och drev mig med en otrolig kraft. Jag hann få tag i snorkeln men fick inget grepp om cyklopet så det slets bort och försvann. Men jag är glad att jag klarade mig själv utan fysiska men. Det var bara att hålla andan tills vågen nått in till stranden. Vi gick ett bra tag och letade efteråt utan att hitta cyklopet.

 

En rolig episod var när vi stod vid vägkanten och försökte slå sönder en kokosnöt vi hittat. Då ropade någon från en trädgård och vinkade in oss. Han presenterade sig som Newton och visade en gästbok där seglare sedan tjugo år klistrat in foton och skrivit hälsningar. Vi kom på att vi redan sett honom när han seglat in i hamnen med sin lilla båt. Han underkände vår kokosnöt och plockade i stället ner färska gröna från sina egna palmer. Först högg han av ena ändan och lät oss dricka oss otörstiga. De innehåller mycket ”mjölk” och den är sval och läskande. Sedan klöv han nöten och visade hur man tar en bit av skalet och skrapar ut det vita fruktköttet. Sedan vi skrivit i gästboken körde han oss ner till hamnen.

 

När vi inför avfärden fått upp ankaret och höll på att sätta upp revat storsegel inne i hamnen samlades en flock delfiner runt båten och gav oss som avsked en sista uppvisning av sina konster.

 

Till resebrev 9

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell