Resebrev 7 Segling 2003-2004

Atlanten fredag den 31 oktober 2003

Himlen är höstgrå. Passadens mörkt grönskimrande vågor lyfter aktern och forsar skummande längs skrovsidan. I nedförsluten gör vi upp till sju knop. Man kan inte tro att vi befinner oss i tropikerna. Trots 26 grader både i luften och vattnet känns det nästan kyligt när nordosten viner in i sittbrunnen rakt akterifrån.

 

Vi har sjätte natten till sjöss bakom oss sedan vi lämnade La Gomera i torsdags klockan halv ett. Richard stod i sin båt och blåste till avsked en dov ton ur sin conch, en stor, mycket vacker snäcka som han hittat på en karibisk strand. Peo och Ewy ropade ”På återseende efter överfarten”. Det kändes nästan som när vi startade från Gottskär den sjunde juli förra året.

 

Första dygnet hade vi fin medvind men höga vågor från två håll. Akterifrån och tvärs. För första gången i mitt liv blev jag sjösjuk, vilket helt klart var till betydligt större glädje för fiskarna än för mig. Hiltrud klarade sig bättre och fick bara en kort rekyl när hon skulle tugga sin kalktablett.

 

Andra dygnet avtog vinden och vågorna lade sig undan för undan. Vi fick ett par riktigt behagliga dagar med svaga vindar. Halvvind eller bidevind. Tack vare den sydgående Kanarieströmmen på cirka två knop blir det ändå ganska bra dygnsdistanser. Vi kopplade av och njöt av tillvaron. Läser gör vi alltid, men nu började vi också beta av våra nya CD-skivor. Ena dagen blev det opera för hela slanten och den andra filmmusik med Marilyn Monroe. Fiskelinan kom också i vattnet. Efter några timmar nappade det. En meterlång barracuda följde med fram till båtsidan, men slet sig innan jag hann sätta kroken i den. Nu hänger fiskelinan återigen efter båten. Vi får se om det blir barracuda eller corned beef till middag idag.

 

Fjärde dagen kom vi in i passadvindsbältet och fick akterlig vind, först mycket svag men efter hand ökande till åtta till tio sekundmeter. Två försegel är nu utspirade på var sin sida och driver oss effektivt framåt. För att minska rullningen har vi satt fullrevad stor, hårt skotad till mitten av båten. Vi färdas mycket snabbt över havet och den nya autopiloten styr oss perfekt mot målet. Det är imponerande hur fort den rättar till kursen när vågorna som jagar oss pressar aktern åt sidan. Men det är mycket rörelse i båten och vi får vara försiktiga när vi rör oss så vi inte skadar oss.

 

Baia da Palmeira, Isla do Sal, Kap Verde, söndag den 2 november 2003

Det blev corned beef, vilket inte alls smakar illa om det blandas med rätt ingredienser. Men som kompensation fann vi nästa morgon hela nio flygfiskar på däck! De hamnade i stekpannan som andrafrukost efter ankringen. De är i storlek som småvitling och har silleben.

 

Sista dygnet under seglingen ökade vinden mer och mer. Innan det mörknade minskade vi segelsättningen till en mindre flik utan spirbom på rullgenuan. Det kändes säkrare inför angöringen av Isla do Sal och vi ville dessutom minska farten så att vi skulle komma fram i dagsljus.

 

I gryningstimman skymtade vi de första konturerna av Sal och fick snart sjölä. Vågorna minskade och fiskare syntes i öppna båtar. I den ganska väl skyddade Palmeirabukten låg yachterna tätt. Vi fick lägga oss ganska långt ut. Ankarbotten är dålig med småsten inpackad i sand och många större bumlingar som kättingen skulle kunna fastna i. Ett par gånger om dagen går jag för säkerhets skull i vattnet med snorkel och cyklop och kollar kätting och ankare.

 

Då har vi alltså första delen av överseglingen bakom oss. Vi gjorde bra fart och båten har fungerat utmärkt med olika segelsättningar. Dessutom fick vi ett par riktigt sköna, bekväma dagar på havet, då vi kunde koppla av och bara njuta av tillvaron. Bästa dygnsdistansen var 161 sjömil och den sämsta 92. Etappen tog knappt en vecka, vilket var snabbare än vi räknat med.

 

Kontrasten mellan Kanarieöarna i det moderna EU-landet Spanien och det afrikanska ulandet Kap Verde är enorm. Att vi hamnat i Afrika råder det ingen tvekan om. Vi bleksiktiga yachties är klart avvikande från lokalbefolkningens starka kulörer. Hudfärgen varierar från ljust brun till nästan blåsvart, afrofrisyrerna är naturliga och kläderna är färggranna. Många är slanka och högväxta och inte minst kvinnorna har en mycket vacker hållning. Med elegant rullande höfter och svängande armar balanserar de allt från baljor med fisk till tunga vattendunkar på hjässan.

 

Republiken Kap Verde ligger 65 landmil utanför Afrikas västligast udde, som också gett den namnet, gröna udden. På 4033 km² bor cirka 400 000 kapverdier. Ännu fler bor utomlands, de flesta i USA med den största koncentrationen i Boston. Intressant kuriosa är att en av de få direkta flyglinjerna hit går just från Boston med ett flyg i veckan. De nio bebodda öarna delas in i de norra, Barlaventos, öarna över vinden, och Sotaventos, öarna under vinden. Som alla öar mitt i Atlanten är de av vulkaniskt ursprung. Lava har vällt upp där kontinentalplattorna går isär när Amerika avlägsnar sig mer och mer från Gamla Världen.

 

När portugiserna 1460 upptäckte öarna var de obebodda. Afrikaner togs dit som slavar för att arbeta på plantagerna. De behandlades som boskap och under missväxtår såldes de vidare till Amerika. Naturresurserna är små, men ändå lyckades portugiserna genom handelsmonopol och skatter plundra och suga ut landet. Vid självständigheten 1975 saknades all infrastruktur, 75 procent var arbetslösa och 85 procent analfabeter. Men sedan dess har mycket hänt. En stark vilja att utveckla landet har drivit på utvecklingen. Öarna är omgivna av rika fiskevatten och fiskeflottan byggs ut. Man gör också försök att få igång turism. Klimatet är lika bra som på Kanarieöarna och fantastiska beacher finns på alla öar. Från båten ser vi vågorna resa sig och bryta in över stranden och våra franska båtgrannar var där och surfade idag. När jag snorklar för att kolla ankaret är det som att se en naturfilm genom cyklopet. Det vimlar av fisk i olika storlekar och kulörer.

 

Men de viktigaste inkomstkällorna är fortfarande U-hjälp och pengar som skickas hem av kapverdier utomlands. Tidigare, när Kap Verde var en marxistisk enpartistat, fick man framför allt stöd från Sovjetunionen och Kina. Sedan 1992 har man en ny författning och Kap Verde är nu en demokratisk stat där flera partier tävlar om makten. Nu kommer stödet främst från den västerländska i-världen. Utbildningen får stort stöd, både den grundläggande här på öarna och universitetsutbildning i form av stipendier till högskolor i Amerika och Europa. Inom EU har man delat upp hjälpen så att länderna har ”adopterat” vissa öar eller man har satsat på vissa projekt. Sverige bidrar med importstöd.

 

Kap Verde har idag en stor grupp välutbildade människor och här finns ingen nedbrytande korruption som i så många andra länder i tredje världen. Det finns alltså förhoppningar om en ljusare framtid, inte på grund av stora naturresurser utan genom den styrka som finns inom människorna.

 

Första mötet med människorna här var när vi kom in med dingen. Vi fick direkt flera erbjudanden om hjälp med olika saker som vattenhämtning eller tvätt. ”Problemet” med dinghy watchers har vi diskuterat med många som har erfarenheter från Karibien och råden är olika. Vi valde denna gången att anlita hjälp och den som tog emot vår lina verkade förtroendeingivande, så vi markerade att vi valt honom. Förutom goda praktiska tips om brödförsäljning, telefonkort, myndigheter och liknande hjälper han oss framför allt med att transportera vatten till båten från det kommunala tappstället där man köper ”vattenbiljett”.

 

Andra dagen, när vi sovit ut utan vaktpass, tog vi taxi till flygfältet, där vi klarerade in och tog ut pengar. Den högmoderna flygplatsen, som är den enda på Kap Verde som tar emot stora jetplan, står i stark kontrast till fattigdomen runt om.

 

Vi har också varit inne i största staden, Espargos, en gång och handlat och strövat runt. Vi har stora problem med att få kontakt med familjen hemma. Internet har stängt över helgen. Våra mobiltelefoner fungerar inte här. I telefonautomat har vi lyckats få förbindelse en enda gång. Vi ringde ett samtal från en telefon med betjäning. Där kostade mellan fem och tio minuter 325 kronor(!).

 

Bortsett från människorna är här en ganska trist plats. Ön Sal är en utlöpare av Sahara, i stort sett utan växtlighet. Mångs byggnader och vägar är starkt nerslitna och mycket skräp blåser omkring. Men, som sagt, människorna, havet och stränderna väger upp det andra. Vi har, som hela tiden sedan vi lämnade Sverige, bara träffat glada, vänliga och hjälpsamma människor.

 

Mesta tiden tillbringar vi i båten och pysslar med olika saker i lugn och ro. Det är riktigt skönt avkopplande. I morse bakade Hiltrud bröd till frukosten. Det smakade härligt. Igår kväll spelade vi Barrikad. Jag vann alla fyra gångerna. Det var en god revansch mot förra gången, när Richard och Kalle spelade med på Gomera. Då förlorade jag varje gång. Nästa gång får det bli Hiltruds tur att vinna!

 

Porto da Praia, Ilha de Santiago, Cabo Verde, söndag den 9 november 2003

Vilodagen tillbringar vi i båten. En lång mjuk dyning rullar in i hamnen söderifrån. Från höjdplatåerna sveper en nordlig vind ner och skapar små skvalpiga vågor. Vädret är mycket behagligt. Tunna molnslöjor skymmer solen och vi kan äta frukost i sittbrunnen utan solskydd.

 

Praia, Kap Verdes huvudstad, ligger längst söderut på den sydöstligaste och största ön, Santiago. Akter om båten ser vi till horisonten mellan vågbrytaren och den lilla ön Santa Maria. Där bortom vidgar sig Atlanten när Guineabukten bildar en lång båge åt öster ner mot Kongofloden. Endast några små klippöar finns mellan oss och Antarktis. Vi ligger lugnt i nordöstra hörnet av bukten, utanför fiskehamnen och fartygskajerna. I nordväst ligger det ursprungliga och centrala Praia på en trettio meter hög platå och runtomkring breder nybebyggelsen ut sig. I fjärran skymtar höga spetsiga berg.

 

Här är ständigt liv. Fiskebåtar och stora fartyg kommer och går. Under gårdagen låg här till och med ett stort franskt kryssningsfartyg. Man fiskar även inne i hamnen. En båt med ett tiotal man ombord lägger ut en sorts snörpvad några gånger om dagen. När de halar in den simmar alltid ett par man innanför nätet och drar ihop eventuella luckor. Den fångade fisken hamnar sedan i en rund nätsump som ligger strax akter om vår båt. Men dit behöver vi inte gå. För fyra kronor kan vi köpa oss en fiskmiddag vid kajen.

 

Här finns bara tre gästande segelbåtar förutom vår egen, en fransk och två holländska. Vi har bara haft kontakt med den ena holländska båten. Det är ett ungt par med en sex veckors pojke ombord. Mannen har seglat här och i Västafrika i fyra år och har funnit en fru på Sal. De skall segla över mot Karibien i år.

 

Vi kom hit i torsdags efter ett dygns färd från Baia de Palmeira på Sal. Det är lätt att segla när passaden blåser stadigt från nordnordost och våghöjden reduceras av öar och grundbankar i öster. Det mest intressanta var att studera flygfiskarna som glidflög strax ovanför vågtopparna och bars upp av sina stora fenor som glänste i solen.

 

Vi hann bli riktigt hemma i Palmeira och lärde känna en hel del människor. Trevligt bemötande, god hjälp och många bra tips fick vi av vår dinghy watcher från Ghana. Polska stålslupen Alexander från Gomera med Carel och Oleg ombord dök upp efter några dagar. Det blev kaffe ombord och dricka på en servering i Espargos. Holländska unga paret Sandra och Wim träffade vi också i Espargos och vi hade dessutom en rolig spelkväll med dem i vår båt.

 

När vi anlände till Praia i torsdags eftermiddag hann vi knappt släppa ner ankaret förrän en uniformerad man visslade till oss från kajen och vinkade in oss. Just som jag skulle börja fixa med dingen kom en man i en liten roddbåt och erbjöd skjuts in. Det var Tonaka, som sedan dess funnits till hands hela tiden. Han rodde in i gyttret av fiskebåtar och vi klättrade sedan från båt till båt in till kajen. Efter att ha klarerat in hos Immigration kunde jag köpa med mig ett par fiskar till middagen. Efter varje segling får det bli lite fest. Tonaka rensade fiskarna åt oss och de smakade läckert med ett glas vitt vin.

 

Nästa dag var det spännande att åka in till staden. Skulle vi möta den kriminalitet som många talat om?

 

Vi tog först taxi till hamnkontoret, där vi också måste klarera in. Sedan stapplade vi i tryckande solhetta upp till centrum på platån. När vi skulle ta en dricka i skuggan på Stora Torget blev vi inbjudna att dela bord med en äldre herre. Han presenterade sig som Orlando Loff de Brito, chef för kommunfullmäktiges sekretariat. Vi blev bjudna på en drink och sedan bad han oss komma med hem till sin lägenhet vilken låg alldeles intill. Där blev det ytterligare en drink medan hans behagliga hushållerska lagade lunch åt oss. Det blev först panerade fiskbitar och sedan en läcker soppa på olika grönsaker och som avslutning en frukttallrik. Till detta serverades ett mycket gott portugisiskt rödvin. Allt smakade bra men det kändes ändå något komiskt eftersom konversationen blev ganska torftig. Hans franska var ännu sämre än min. Det blev mest från hans sida: ”Notre maison est votre maison”, vårt hem är ert hem, ”C´est la vie”, det är livet eller ”Tout le monde connait Orlando”, alla känner Orlando.

 

Mätta och belåtna fortsatte vi sedan våra strövtåg genom den gamla staden. På den afrikanska marknaden köpte vi frukt och grönsaker. Där är ett sjudande liv. Stadiga matronor i färgglada klänningar sköter försäljningen på den packade platsen. De är bestämda och högljudda och skriker ut sina känslor. De sålde också levande griskultingar, vilka kom till marknaden två och två i plastbaljor som kvinnorna bar på huvudet. En flicka erbjöd Hiltrud att få håret flätat i afrofrisyr, men det blev nej tack.

 

Igår skulle vi göra en resa med minibuss, alaguer, inåt ön. Men vi fick avstå på grund av penningbrist. Automaten tog inte Hiltruds Mastercard och banken hade lördagsstängt. I stället blev det på nytt trevligt umgänge med Praias övre skikt. Vi mötte återigen Orlando på torget och utan pengar som vi var satt vi snart tillsammans med hans trevliga vänner runt ett bord och blev bjudna på önskad dryck. De har sina rötter i kolonialtiden med en klar dominans av portugisiska gener. Ett par av dem ingår i diplomatiska kåren och talar god franska och framför allt utmärkt engelska. Trots sitt ursprung hos det gamla härskarfolket är de helt och hållet kapverdier. De berättade bland annat om landets språk. Det talade språket är creolo med ursprung i portugisiskan och olika afrikanska språk, medan undervisnings- och skriftspråket är portugisiska. Man strävar efter att så småningom helt gå över till creolo för att få ett eget nationellt modersmål. Det var roligt att se hur vänligt de behandlade tiggare och drogberoende människor som med utsträckt hand kom fram till bordet. En blev bjuden på en hamburgare och en annan på en dricka.

 

Utan pengar har vi idag på söndag fått stanna i båten. Förmiddagen gick åt till tvätt av kläder och rengöring av skrov och båtbotten. Hiltrud var flitig vid tvättbaljan medan jag hämtade vatten ur havet. För övrigt har jag blivit riktigt bortskämd. Tonaka fick låna snorkel, cyklop och simfötter och har tvättat skrovet och skrapat rent allt under vattenlinjen från barnacles, långhalsade musslor och en massa grönt ludd. Han har gjort ett bra arbete och rensat till underkant på kölen. Som avslutning delade han lunchen med oss.

 

Många har frågat oss om säkerheten här på Kap Verde. Vi har iakttagit vanliga försiktighetsmått som att alltid låsa båten och aldrig lämna den efter mörkrets inbrott. Allt på däck är fastlåst, inklusive dingen. På natten har vi lämnat nedgången helt öppen, men satt ut ett ljudlarm riktat ut mot sittbrunnen. Tyvärr har det satt igång vid ett par tillfällen av okänd anledning så att vi fått rusa upp mitt i natten och stänga av det för att inte väcka grannarna.

 

Dingarna brukar annars vara det stora problemet. Alla råder oss att se till att vi står på god fot med någon dingy watcher. Annars vet man inte vad som kan hända. I Palmeira var det inga som helst problem. De flesta bara lämnade dingarna olåsta och det värsta som hände var att ungarna roade sig med att hoppa i dingarna från kajen. Här har vi sluppit hela problemet genom att Tonaka bor i en grannbåt och färjar oss över med sin eka om vi visslar på honom.

 

Porto da Praia, Ilha de Santiago, Cabo Verde, måndag den 10 november 2003

Vi har blivit berikade med en ny erfarenhet idag. Vi har åkt aluguer. Jag skall försöka beskriva vad det innebär. Det börjar med att en minibuss kör upp bredvid dig. Föraren ropar ut sitt resmål till dig genom fönstret. Det var ju precis dit vi skulle, så glad i hågen kliver du in och tror att nu bär det iväg till den önskade platsen. Men där fick du tji. För först måste bussen fyllas, vilket innebär att föraren kör varv efter varv och hela tiden skriker ut resmålet. Om han ser en presumtiv resenär stannar han, rusar ut och tar tag i personen i fråga och mer eller mindre släpar in denne i bussen. Då och då slänger han ut några upprörda fraser mot någon av alla de andra alugueres som kör runt på samma sätt. Till slut, när du börjar ge upp hoppet om att någonsin lämna denna ort, tycks bussen vara full och börjar sakta rulla ut mot landsvägen, men det är nu det spännande börjar för nu skall folk som står längs vägen plockas upp. Och det fortsätter tills vi sitter som packade sillar och ytterligare några står vid dörren böjda som fällknivar.

 

När vi åkte iväg i aluguer i morse hördes hela tiden ett konstigt ljud från främsta bänken. Förklaringen kom när en kvinna klev ur bussen och bar en levande höna i vingen. Men ett betydligt värre kacklande var det när vi skulle åka hem på eftermiddagen. Då var bussen proppfull av torgmadammer som skulle hem efter avslutat dagsverke och deras munnar gick så de nästan överröstade reggaemusiken som ständigt dånar ur två högtalare längst bak.

 

Vi åkte först upp på höjderna mitt på ön med den högsta toppen, Pico de Antonia, 1392 meter över havets yta. Landskapet är otroligt vackert med vilda fjäll med raukformationer på bergskammarna och frodig grönska på sluttningarna ner mot vidsträckta majsfält. I Assomada, Santiagos näst största stad, klev vi ur. Efter att ha strosat runt i det brokiga gatulivet en stund och fikat vid torget gick vi mot Boa Entrada. Som vägvisare fick vi en trettonårig pojke, Dario, som kom från skolan och bodde just i Boa Entrada. Snart lämnade vi stadsgatorna och följde en smal stensatt väg som slingrade nerför den branta sluttningen. Hiltrud kände snart att det blev för mycket för hennes ben, så hon satte sig på en stenmur och väntade medan vi fortsatte ner. Så småningom kom vi till det berömda jätteträdet, ett kapok- eller bomullsträd, ceiba pentranda. Det påstås att det skulle vara 54 meter i omkrets, men jag hade med mig en tjugo meters lina för att kontrollera och Dario och jag kom nog närmast fram till cirka 40 meter. Men det är nog så imponerande. Många av grenarna är som ordinära svenska sparbanksekar. När Dario klättrade upp en bit i trädet såg det ut som om han besteg en klippvägg.

 

Nästa aluguer gick till Tarrafal vid öns nordspets. Där är en mycket fin ankarvik vid en palmomkransad strand och med ett högt brant berg åt nordost. Själva orten är också trivsam med det vanliga färgglada gatulivet med försäljning på torg och längs trottoarer.

 

I kolmörker klockan åtta på kvällen släpptes vi som sista passagerare i vår aluguer av vid kajen i Praia. Tonaka hade suttit och väntat på oss så han kunde direkt ro ut oss till båten.

 

I morgon räknar vi med att tanka diesel och vatten, bunkra färskvaror, klarera ut hos myndigheterna och sist men inte minst gå till Internet för att sköta våra kontakter och kolla vädret. Vi brukar anlita www.weatheronline.co.uk för att få en detaljerad sexdagarsprognos. Den täcker hela världen inklusive Sverige och rekommenderas å det varmaste. Troligen måste vi också ta ut pengar, vilket är dyrt. På Sal betalade vi fem procent i avgift och här i Praia hela arton procent på uttaget belopp. Vi hoppas bli klara under morgondagen så vi kan komma iväg på det stora språnget på onsdag.

 

Till resebrev 8

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell