Resebrev 6 Segling 2003-2004

La Gomera måndag den 20 oktober 2003

Resfebern har kommit. Vi håller på med de sista förberedelserna inför språnget ut på oceanen. Idag skrev vi bunkringslistan och skall försöka få biltransport från supermarket till marinan i morgon. Väderprognosen tyder på att vi kan kasta loss tidigast på torsdag morgon. I kväll går ryktet på bryggan om thunderstorm under natten, så vi har plockat ner eller surrat alla lösa prylar på däcket.

 

För fyra veckor sedan tog vi ömt avsked från familjen efter närmare fem månader hemma. Vi bär med oss många roliga minnen från den gångna vackra sommaren, inte minst från allt roligt umgänge med familj, släkt och vänner. Tack för alla välgångsönskningar!

 

När vi kom tillbaka kändes det nästan som tiden stått stilla. Vi blev välkomnade eller igenkända av både båtgrannar och många ur lokalbefolkningen. Här är alltså en riktig småstadsmiljö. Vi har förberett båten för seglingen i huvudsak under förmiddagarna. I solhettan på eftermiddagarna tar vi det lugnt med bad och en stunds läsning på stranden. Sedan sitter vi en bra stund med eftermiddagskaffe i vår sittbrunn. Richard på Malesh är alltid med och ofta har vi någon annan kaffegäst. Det sociala livet är mycket intensivt. Man behöver aldrig vara ensam om man inte vill. Just nu har vi kontakt med engelsmän, tyskar, schweizare, norrmän, några svenska besättningar och senast ett polskt brödrapar som skall gå samtidigt med oss.

 

Polackerna har lånat våra lotsböcker och idag var de hos oss på kaffe. De kommer från Gdynia och har en nybyggd stålslup med namnet Alexander och hoppande delfiner på skrovsidorna. Det är en fulländad oceanseglare med möbelsnickarnivå på inredningen. Polen har goda skeppsbyggartraditioner och skickliga hantverkare. Oleg, den äldre brodern talar bara polska, men är en skicklig navigatör. Carol, två år yngre och 56 år, är en god kock och har pluggat engelska i två år. Dessutom talar han god svenska efter 25 år i Sverige. De hade tänkt sig att segla jorden runt för att förverkliga en gammal dröm innan åldern sätter streck. Allt går bra och de tycker klimatet är perfekt och att det är vackert vart de än kommer. Men ändå känner de sig olyckliga och kan inte riktigt förstå varför. Vi tror att det handlar mycket om bristen på sociala kontakter på grund av språksvårigheter. Nu funderar de på att försöka avbryta seglingen efter Karibien och försöka sälja båten i Florida. Men de kan ju ha hunnit ändra sig innan de är där.

 

Vid vår brygga ligger just nu tre svenska båtar. Förutom Richards Malesh, en L31, och vår båt har också trevlige fiskhandlaren i Kungälv och JRSK-medlemmen Svante Wedín i Allegro 33:an Manannan anlänt. Han har besök av föräldrar, syster och systerson.

 

Resan hit var ganska lång. Vi startade från Landvetter på morgonen med 77 kilo bagage på bandet. Vi slapp undan med att betala för tio av sjutton kilos övervikt, vilket ändå gick på hela 1500 kronor. Efter tredje flygsträckan kom vi på kvällen till Los Rodeos på norra Teneriffa och åkte sedan taxi en timma med allt vårt bagage till hotellet i Los Christianos. Nästa förmiddag kom vi i stekande solhetta med färjan till La Gomera. Allt såg bra ut med båten, men efter en torr och blåsig sommar var allt täckt med fin svart lavasand. Vi fick börja med att spola ren båten innan vi kunde tömma den på bland annat segel och cyklar och börja lasta in allt vi hade med oss hemifrån. Med det första fick vi sätta upp soltaket för att klara eftermiddagshettan.

 

Med fantastiskt fin hjälp av Richard har vi nu fixat det mesta av båtjobbet inför avfärden. De största arbetena var installation av ny autopilot och rengöring av skrovet under vattenlinjen och framför allt propellern med sin axel. På skrovet var i huvudsak ett luddigt skikt som vi skrapade bort med egenhändigt tillverkade verktyg med långa skaft av bambu. Nära vattenytan och framför allt på propelleraxeln satt en hård kalkaktig beläggning. Genom att lossa propelleraxeln och dra den bakåt tills rodret tog emot kunde vi skrapa bort det mesta. Sedan körde vi bort det sista med hjälp av motorn tills axeln roterade utan missljud. Det var alltså mycket arbete i vattnet, i huvudsak från ytan med snorkel och cyklop. Sista finishen gjorde vi i samband med provtur i lördags. Först kalibrerade vi autopiloten genom att köra i cirklar. Sedan la vi oss för ankar i en vik och gjorde den sista putsen på båtbottnen. Vattentemperaturen håller sig kring 24 grader så man kan vara i ganska länge.

 

Båten tycks alltså vara i gott skick och detsamma gäller också oss. Vi är båda i fin kondition och Hiltrud blir allt bättre efter att ha fått en ny höftled inopererad den 22 juni. Hon har varit med på en lång cykeltur och simmar lika lätt som tidigare. Till och med promenaderna blir allt längre. Men framför allt är det skönt för henne att slippa den ständiga värken!

 

I staden har varit ett enda festande sedan vi kom och fram till förra veckoslutet. Vart femte år firar man öns högsta skyddshelgon, jungfrun av Guadelupe, genom att hon, det vill säga en liten avbildning i trä, förs från sitt kapell norr om San Sebastian till alla orter på La Gomera. Först färdas hon i en procession av dekorerade båtar till huvudstaden. Där tas hon emot av tusentals människor vid stranden alldeles intill vår marina. Några hundra människor som sedan länge har stått ute i vattnet och peppat upp varandra med sång och olika ramsor bär henne på sina armar in mot land. Hon förs först upp till rådhuset och sedan vidare till kyrkan. Efter ett par veckor har hon nu rest vidare till nästa ort i en ny båtprocession, som vi mötte när vi gick hemåt med båten i lördags.

 

Festen kallas Lustrales och äger rum vart femte år. Hela ön deltar och ett veckoslut kom folk från de andra orterna hit i tusental. De kom i olika vagnar och var alla klädda i folkdräkter. På och runt torget dukades upp med mat och dryck. Från varje by kom musik-, sång- och dansgrupper. Det var en härlig stämning och vi var alla välkomna att delta och vi blev även bjudna på mat och dryck.

 

Varje kväll har det varit sång och musik från någon av de tre scenerna och när det var slut framåt midnatt började dansmusiken på torget och den höll på till sextiden på morgonen. Högtalarna är i storlek som mindre kolonistugor och ljudvolymen blir därefter. Dessutom ligger marinan i direkt anslutning till centrum, så öronproppar har varit nödvändiga tillbehör för att kunna sova på nätterna.

 

Fyrverkerierna har duggat tätt men den dagen när huvudpersonen, jungfrun av Guadelupe, anlände fick vi uppleva vårt livs största. Vi visste inte att man kunde åstadkomma så mycket med fyrverkeripjäser. En stor upplevelse var också ett ljus- och ljudspel vid vår badstrand som är omgiven av höga lodräta klippväggar. Det var ett mycket suggestivt färgspel med guancher, urinvånare, på stranden och ett fartyg med belysta segel ute på vattnet.

 

Den andra stora tilldragelsen här var starten av WoodVale Atlantic Rowing Race 2003. Klockan elva i går lämnade sexton roddbåtar San Sebastian med två roddare i varje. Efter knappt två månader bör segrarna ha nått Barbados. Under några dagar har vi kunnat följa deras förberedelser här i marinan. Sista tiden kom vi knappt fram på bryggan för alla tevefotografer och familjemedlemmar och vänner.

 

Efter tidigare drinkparties och ett ganska uppsluppet liv var det en mycket dämpad och ganska spänd stämning igår morse. Alla var koncentrerade och kanske också lite rädda inför avfärden. Båtarna är mycket små och i två månader skall de sitta nära vattenytan på en ocean med stora vågor och de skall samsas med samma människa 24 timmar om dygnet. Lägg därtill enformig frystorkad mat och stor fysisk ansträngning. De fick med sig blommor och många lyckönskningar när de lämnade marinan. Många båtar var med ute vid starten, men vi såg den från piren. Den som vill följa racet kan gå in på hemsidan, www.woodvale-events.com.

 

Nu är det snart vår tur att gå. Det känns spännande efter att ha varit på Kanarieöarna så länge.

 

Till resebrev 7

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell