Resebrev 5 Segling 2002-2003

San Sebastian, La Gomera, lördag den 14 december 2002

Solen har just krupit ner bakom bergen i väster. I de sista solstrålarna vid halv sextiden njöt vi av en kopp kaffe med hembakade bullar från den lokala marknaden. Kaffet smakade betydligt bättre än doppet. På eftermiddagen var vi på stranden i skandinavisk gemenskap med besättningarna från norska Family at Sea och danska Pia Viking. När vi lyckats ta oss genom strandbränningen kunde vi ligga i vattnet och beundra Teides snöklädda topp som stack upp ovan molnen som täckte Teneriffas höjdplatå.

 

På Lanzarote blev vi kvar tills på onsdag i förra veckan. På måndagen, när vi förberedde inför avfärd och provkörde motorn, upptäckte jag att det läckte från propelleraxeln, precis som tidigare i Dover. Det blev än en gång dags att lyfta båten och anlita yrkesfolk. De satte in en ny vattenkyld tätning och bytte även ut hylsan vid det bakre lagret för axeln. Dessutom justerade de motorns vinkel, som hade rubbats sedan vi gick hemifrån. I mörkret på tisdagskvällen sänkte de ner båten i vattnet och vid tiotiden hade vi städat och återställt ordningen. Totalkostnad för lyft, material och två till tre mans arbete i åtta timmar blev 450 euro. Vi var glada att vi återigen haft turen att vara på ett ställe där det finns lyftningsmöjligheter, original reservdelar och duktig professionell arbetskraft, när någonting behöver åtgärdas på båten.

 

När vi på onsdag eftermiddag lämnade Puerto Calero möttes vi utanför hamnen av en flock delfiner. De följde med en bit och önskade oss god tur på den fortsatta färden. Efter en vacker solnedgång över Isla de Lobos föll mörkret i sundet mellan Lanzarote och Fuerteventura. Under natten kunde vi se hur ljusen från dessa relativt låga, ökenartade öar belyste himlen ända tills de fram emot morgonsidan avlöstes av skenet från Las Palmas på Gran Canaria och Santa Cruz på Teneriffa. I det första gryningsljuset framträdde bergskonturerna av dessa båda höga öar. Sedan dröjde det inte länge förrän solen lyste på de högsta molnomkransade topparna.

 

I kvällningen kom vi in i sundet mellan öarna och nästa morgon rundade vi Teneriffas sydligaste udde och lade kursen direkt mot San Sebastian på La Gomera. Vid elvatiden hade vi förtöjt i marinan och kunde vila upp oss efter överfarten. Det hade varit god segelvind, men vågorna hade kommit från sidan så vi hade rullat ordentligt. Eftersom vi inte hade seglat något nämnvärt på två månader hade vi drabbats av sjösjukans trötthet och apati. Men det gick snabbt över när vi kommit i hamn.

 

Nu ligger vi långt in i marinan med ytterligare två svenska båtar vid bryggan. Det är Richard Hoffman i Laurin 32:an Malesh från Vallentuna. Han är på väg hem efter några år i Karibien. Vidare har vi Rune Jacobsson i Kajsa, en Vagabond 31 från Ellös. Som besättning har han före detta jordbrukaren Pelle Carlsson från Vadstena och Orvar Olsson från Kungsviken på Orust. Orvar har tillsammans med sin bror startat Malövarvet. De bunkrar och förbereder sig för avfärd mot Karibien i början av kommande vecka.

 

San Sebastian är en liten ort med en skyddad hamn och en välskött marina. Det ligger mycket naturskönt med höga berg som delar sig i djupa dalar in mot öns mitt. De högsta topparna ligger på närmare 1500 meter och höjdplatån i mitten bildar en nationalpark med skogar av lager, sådana som tidigare, före klimatförändringarna, täckte stora delar av medelhavsområdet. Hittills har vi bara gjort en utfärd inåt landet. Vi cyklade ungefär en mil in i en mindre dal. Det är norsk natur med branta fjällsidor, men mycket grönare och med avsevärt fler palmer och bananodlingar. Även getterna kände vi igen från vårt broderland. De gick i flockar längs fjällsidorna och vi fick till och med chansen att testa hur de smakade. Vi vände vid sista värdshuset, men innan vi rullade nerför vägen mot kusten intog vi tapas av getkött. Det var godare än vi väntat oss. Särskilt nersköljt med en kall öl.

 

Vädret är mestadels svenskt lagom. Det är fint badväder, men inte varmare än att man kan röra sig och se sig omkring. Det stora undantaget var ett dygnslångt oväder som började under onsdagsnatten. Det blixtrade och dundrade och regnet vräkte ner i vinddrivna byar. Vattnet forsade nerför gatorna i San Sebastian och den annars torrlagda floden svämmade över sina bräddar. Vattnet kom upp ur gatubrunnarna och steg i centrum så de fick schakta bort en bit av en mur för att dränera staden. Även delar av Teneriffa drabbades av ovädret, som tydligen var det värsta på flera år.

 

Vi som var i våra båtar stördes inte av det på annat sätt än att det annars helt klara vattnet i hamnbassängen blev gulbrunt och täckt av ett lager av grenar och annat skräp från inlandet som skyfallet sköljt ner i floden. Nu är det mesta återställt. Stränder och gator är städade och tidvattnet har dragit ut skräpet ur hamnen.

 

I fredags morse blev vi glatt överraskade. Klockan sju på morgonen knackade någon på båten. Och vad får vi se när vi sömndruckna tittar ut genom glasrutorna om inte Lucia med tärnor. Och det är inte vilket luciatåg som helst utan tre skäggiga gracer från grannbåten. Rune, lucian, hade plockat ut hornen ur sin vikingahjälm och i stället satt in ljus och Pelle och Orvar hade sina toppluvor i stället för glitter i håret. Doughnuts fick vara lussekatter och Maryland Cookies fick ersätta pepparkakorna. Men kaffet och luciasångerna var äkta. Grannbåtarnas förundrades storligen över de egendomliga vikingasederna. På kvällen revanscherade vi oss genom att bjuda alla fyra svenskarna på fiskgratin med kummel, räkor och bläckfisk följt av kaffe med hembakade lussekatter.

 

Nu gläder vi oss åt att Anette, Magnus, Ella och Oliver snart skall komma, men innan dess vill vi önska alla som får våra mail, antingen de befinner sig på den blå böljan ute i förskingringen eller hemma på fast mark

 

God Jul

och

Gott Nytt År

 

Våra barn och barnbarn åker hem på julafton, så vi får ha vårt julfirande medan de är här.

 

Ha det så bra! önskar Hiltrud och Lars

 

San Sebastian, La Gomera, onsdag den 8 januari 2003

Vi har just ätit de sista skivorna av julskinkan till frukost, vilket får symbolisera avslutningen på julfirandet och kanske också på vistelsen här på La Gomera. Vi har varit här i en dryg månad och den har till stor del gått i julens tecken. På kvällarna tänds julbelysningarna som, i rättvisans namn, finns över i stort sett alla gator. I marinan har de hängt kulörta kulor i kaktusarna och skapat en stor segelbåt med skrov och rigg av ljusgirlander. Varje båt har haft sitt julpynt. Vi hade en miniatyrjulgran och en kulört ljuskedja, som vi först hade placerat i våra barns lägenhet när de var här. Thomas och Martine, barnen från norska Family at Sea, hade målat julhälsningar på bryggorna och hängt röda girlander på ankaret på de skandinaviska båtarna.

 

Höjdpunkten var givetvis när Anette, Magnus, Ella och Oliver var här under veckan före jul. De hade köpt en resa med ospecificerat boende på Teneriffa. Vid framkomsten avbeställde de lägenheten och fick i stället busstransport till och från färjan till La Gomera. Här hade vi ordnat en stor fin lägenhet mitt i centrum, fem minuters promenad från vår båt och tio minuters väg från färjan med marinans bagagevagn. De kom med sista färjan strax efter nio på kvällen och återseendets glädje var stor. Barnen var storögda och tog till sig allt nytt med spända sinnen. Efter kort besök i båten var de snart installerade i lägenheten. Vi hade julpyntat innan och fyllt kylskåpet med det viktigaste. Vid elvatiden var vi tillbaka i marinan, lagom för att vinka av Vagabond 31:an Kajsa från Ellös. Det var ”Three Men in a Boat” som skulle fira jul och nyår på Atlanten för att så småningom sammanstråla med sina kvinnor i Karibien. Vi skickade med tre småflaskor champagne för att skåla in det nya året.

 

Sedan hade vi en härlig vecka. Hela familjen stortrivdes i lilla San Sebastian, som till stor del är opåverkat av turismen. Affärerna är inriktade mot den inhemska befolkningen. Marknaden på onsdagar och lördagar har en del med kramvaruförsäljning, bedriven av övervintrade tyska hippies och en del där traktens bönder säljer sina produkter. Mysiga restauranger och barer finns det också gott om. Alla affärsområdena fick ett omsättningstillskott under veckan.

 

Söndagskvällen före jul var det stort julspel i stadsparken. Olika scener hade byggts upp som belystes i tur och ordning. Där fanns sångkörer och folkdansare, åsnor och getter, änglar och barn, tre vise män på kameler och naturligtvis en krubba med allt som hör till den. Stämningen blev mycket suggestiv med inramningen av palmer och ljudet från vågorna som rullar in mot stranden i bakgrunden. Oliver sov gott i sin vagn men Ella var helt fascinerad och släppte inte uppmärksamheten från spelet en sekund.

 

Vi gjorde tillsammans en returresa med buss över bergen till Vallehermoso på andra sidan ön. På ditvägen gjorde vi uppehåll för en timslång vandring en bit in i en dal och nådde fram till nationalparkens lagerskogar som täcker det inre av ön. Det var mycket vackert längs vägen med forsande bäckar och branta sluttningar bevuxna med agave, sedumliknade växter och lavbehängda träd. I bakgrunden ser man odlingsterrasser som klänger på branta bergsstup och ovanför sträcker sig bergstoppar som spiror mot skyn. Den fortsatta bussresan gick genom bördiga dalar med bevattningsdammar och bananodlingar och följde kusten längs bergssidorna med bråddjup ut mot havet. Vägen var delvis mycket smal, särskilt vid de många vägarbetena. Ibland kändes det som om bussen hängde utanför kanten. Anette och jag klamrade oss fast vid ryggstödet framför, vad det nu skulle tjäna till.

 

Under resten av veckan var vi mycket på stranden. Ella tyckte det var så roligt att springa i vattenbrynet och försöka hinna undan när vågorna rullande in. Oliver trivdes mest med att leka i sanden. Men roligast hade barnen i hamnen. Vattnet är fullt av små och stora fiskar och krabborna kryper upp på stenarna och vinkar med benen. Allra helst lekte barnen i båten. De klättrade upp över doghouset och kikade ner på oss och de turades om att klättra ut på peket och vara ”kapten” på båten.

 

Efter ett par dagar hade alla lärt känna yachtieslivet och kommit in i umgänget med våra trevliga båtgrannar. När Peo och Ulla från Galeja skulle till oss på kaffe propsade Ella på att han skulle ta med sig dragspelet. Så det blev många julsånger och barnvisor och alla kunde sjunga med. Anette och Magnus blev så lockade av båtlivet i värmen att de började få tankar i huvudet om att rusta upp en övergiven båt som de kunde få ta över mot två års hamnavgifter.

 

På julaftons middag stod vi längst ut på piren och vinkade av vår dotter och hennes härliga familj. De hade en lång resa framför sig tills de blev hemkörda från Landvetter klockan elva på julnatten. På morgonen hade de badat i havet under en strålande himmel och på kvällen var de tillbaka i det nordiska mörkret, men med många ljusa minnen att glädja sig åt. För oss blev det en stund på stranden innan vi började förbereda för julbord i vår sittbrunn.

 

Det var knytkalas med bland annat Janssons frestelse, skinka, sill, rödkål, köttbullar och julmusik därtill tillsammans med svenskarna. På juldagen var vi bjudna på kaffe hos norrmännen. På nyårsafton inledde vi firandet med grillning och brasa på stranden när det mörknade. Alla skandinaver plus en amerikan deltog. Under dagen hade alla hjälpts åt med att samla ved, bygga grillplats och ordna mat och dryck. Det var mycket stämningsfullt. Vid tolvslaget samlades vi i marinan med glas och champagneflaskor för att skåla in det nya året. Det stora fyrverkeriet fyllde himlen över oss och när sista raketen skjutits av startade dansmusiken på torget. Vi stannade inte kvar så länge, men ortsbefolkningen höll högsta tryck till klockan åtta på morgonen.

 

Trettondagen firas också stort här. De tre vise männen kom tillbaka. De kom med färjan från Teneriffa och åkte först runt sta´n i bilar med uppvaktning i form av olika Disneyfigurer och red senare in på torget med sina kameler. Där hamnade de på scenen på var sin tron för att bjuda barnen på uppträdande och en massa godis.

 

Under mellandagarna var det rätt mycket umgänge, men vi hann också med några promenader och en heldagstur med hyrbil. Vi körde över bergen till Valle Gran Rey på sydsidan där de flesta charterhotellen, med nästan enbart tyska turister, ligger. Färden gick genom lagerskogarna på centralplatån och längs djupa dalar med gamla odlingsterrasser på sluttningarna. Vi besteg också öns högsta punkt, Garajonay, 1487 meter över havsytan. Efter halvannan kilometers vandring belönades vi med en enastående utsikt. Ut över havet såg vi fyra kanariska öar, El Hierro, La Palma, Tenerife och Gran Canaria. Det är mycket sällan man kan se så långt. För det mesta är öarna omgivna av moln eller dis.

 

Vi har nu bestämt att vi skall stanna på Kanarieöarna fram till slutet på året och får således leta upp en lämplig uppläggningsplats för sommarmånaderna. Därför tog vi en dag den lokala kustfärjan till Playa de Santiago för att undersöka möjligheterna där. De har en travellift och ett inhägnat område som verkar säkert. Vi erbjöds ett rimligt pris för fem månader, så där har vi ett möjligt alternativ. De gör inga reservationer, men där tycks finnas gott om plats. På köpet fick vi en fin dag i Playa de Santiago, som ligger mycket vackert under de höga bergen.

 

Till slut vill vi tacka för alla jul- och nyårshälsningar och hoppas att Ni alla njutit av helgerna i olika delar av världen. Hemma i Sverige har Ni ju kunnat glädja Er åt många lediga dagar och riktigt vinterväder.

 

Santa Cruz de Tenerife, fredag den 28 februari 2003

Amiral Nelson påstås ha sagt att i hamn ruttnar både fartyg och besättningar. Idag stämmer det knappast när det gäller moderna plastbåtar, men däremot har det full giltighet då vi talar om människorna ombord. Vårt tempo börjar helt klart närma sig svensk normalstandard för pensionärer, vilket faktiskt känns ganska behagligt. Vi läser mycket och umgås flitigt med båtgrannar av olika nationaliteter. När vi vill ha omväxling förflyttar vi oss till någon annan hamn, cyklar till en badstrand eller hyr bil för en dag.

 

Ibland tvingas man till inaktivitet på grund av att vi har andra tidsbegrepp än lokalbefolkningen. Under veckan har vi låtit installera ett elektriskt ankarspel, vilket inneburit många timmars oviss väntan i båten. Först erbjöd sig en från båtaffären att köra ner ankarspelet till båten, när affären stängt på kvällen. Efter att tre dagar i rad fått nya försäkringar att i kväll skulle han komma, ”no problemas”, så hämtade vi det med shoppingkärra den fjärde dagen. Sedan skulle installatören komma i måndags morse. Han anlände klockan tre på eftermiddagen och jobbade i tre timmar. Nästa dag kom han inte alls. Då var han sjuk utan att meddela oss. Efter några strötimmar under onsdagen och torsdagen är det i alla fall klart och resultatet är lyckat. Det är snyggt och stabilt gjort och förefaller vara ett professionellt arbete.

 

I mitten av januari gick vi över från La Gomera till Los Christianos på Teneriffa. Det var fyra timmars motorgång utan vind. Som passagerare hade vi Family at Sea från Norge, som passade på att leva lyxliv på hotell ett par dagar och göra en biltur upp till kylan på Teide. Vi fick också förmånen att njuta av deras härliga badrum. Om någon vill veta mer om deras färder så har de en mycket fin hemsida på http://familyatsea.com . Där finns bland annat bilder från vår grillfest på nyårsafton.

Det var fascinerande att uppleva den enorma massturismen, nästan helt utan lokal förankring. Hundratusentals människor, framför allt från industribältet Midlands till Ruhr, vällde fram i en ständig ström längs strandpromenaden, alla upptinade av solen och i glatt avkopplad semesterstämning. Vi låg för ankar några dagar, men ganska snart tröttnade vi på de stereotypa och genomkommersialiserade omgivningarna. Efter att ha reserverat plats för upptagning över sommaren på varvet i Los Christianos tog vi en nattsegling längs Teneriffas ostkust upp till Santa Cruz, huvudstaden.

 

Här trivs vi fint i storstaden med många grönområden. Bland all blomsterprakt framträder framför allt ”tulpanträd”, bougainvillea i många ovanliga färger, begonier, petunier, cyklamen och strelizia. Kanarieöarnas bästa strand ligger femton minuters bussresa eller fyrtio minuters cykeltur norrut från marinan. Dit kommer framför allt lokalbefolkningen under eftermiddagens siesta. I en lång bukt under branta bergsstup har man fyllt upp med gul sand från Sahara och skapat en bred playa inramad av rasslande palmer.

 

Just nu går innerstaden i sambatakt. Karnevalen präglar hela centrum. De flesta är lediga från jobbet och man firar från sen eftermiddag till nästa morgon vid åttatiden. Människor i alla åldrar är utklädda i fantasifulla kostymer och musik- och dansgrupper framträder på olika scener. Karnevalståg och fyrverkerier avlöser varandra. Orienten är temat för året och centrum har förvandlats till ett chinatown med sidenlyktor över gatorna och kinesiska portar som entréer.

 

Upptakten skedde den 10 februari med presentation av kandidaterna till titeln karnevalsdrottning. Tre olika väljs bland barn, vuxna och seniorer. Det påstås vara världens näst mest påkostade karneval efter den i Rio de Janeiro och det är verkligen en oerhört stor satsning. Från marinan som ligger intill Plaza España i själva centrum ser vi närmast ett stort tivoli. Bakom detta har man byggt upp en stor scen i form av ett orientaliskt palats, där man nu spelar till dans och där man hade olika arrangemang varje kväll fram till karnevalståget i fredags. Vi hade köpt biljetter till den största föreställningen, då den vuxna karnevalsdrottningen skulle krönas. Scenen är stor, men den fylldes helt då de sexton kandidaterna tog plats med sina stora hjulburna kreationer. Varje drottning in spe syns som en tummelisa mitt i den väldiga prakten. Efter fyra timmars rytmisk färgsprakande show utsågs och kröntes den vackra vinnaren. Hon hade en mycket smakfull kreation i ljusa, välbalanserade färger. Som final brakade ett fyrverkeri lös och konfetti och serpentiner i mängder dalade ner över oss.

 

Runt månadsskiftet januari/februari var Hiltrud i Solingen en vecka och firade sin Mammas 90-årsdag. Det var mycket lyckat, inte minst för att hon fick träffa alla sina syskon med familjer. Hon fick bekväm transport till och från båda flygplatserna. Till Düsseldorf blev hon till och med körd mitt i natten av sin bror Hermann. På Teneriffa hyrde vi bil.

 

Efter att ha lämnat Hiltrud vid Teneriffa Sur på morgonen körde jag längs ostkusten för titta efter bra platser för uppläggning eller ankring. Men där fanns ingenting som kändes säkert nog.

 

Vid återkomsten landade planet klockan tio på förmiddagen och då fick vi en heldag med bil tillsammans. Från flygplatsen klättrade vi på slingrande vägar upp mot Teide. Halvvägs mot toppen intog vi medhavt lunchpaket med härligt doftande kokkaffe ur termosen på en ”svensk” blomsteräng omgivna av pinjer och blommande mandelträd. Bortom ett glittrande hav vilade grönskande La Gomera mot horisonten. Nedanför sträckte sig bergsryggarna i långa böljande svep ner mot kusten. Vi njöt av det nordiskt friska klimatet uppe på höjden.

 

På högplatån, Las Cañadas, runt Pico de Teide, hamnade vi i ett vulkanlandskap med mörkt bruna lavafält. Delar av berggrunden består av starkare mineraler som motstår frost- och vinderosion. Därigenom har det bildats raukar i väldigt format och originella former. Själva toppen är 3 718 meter hög och vi tog oss till ungefär 3 500 meter med kabinbanan. Först kände vi oss yra på grund av höjden, men det var bara till att ta det lugnt. Vi var väl påpälsade med yllemössor och varma vantar så vi hade inte ont av kylan i den hårdpackade snön. Nominell temperatur var minus sex grader, men i den hårda toppvinden beräknades den upplevda temperaturen till minus trettio grader. Det var tufft för dem som kom i shorts!

 

Vår ettriga Citroën Saxo tog oss sedan i slyngveier nerför nordsidans branta pinjeklädda sluttning, vidare genom den bördiga Orotavadalen och ner till Puerto de la Cruz, som jag återsåg efter exakt fyrtio år. Vi strosade omkring ett par timmar i folkvimlet och jag kunde konstatera att man lyckats bevara mycket av stadens gamla charm. Intressant var också att se de mycket flotta badanläggningarna innanför havets brytande bränning.

 

I kvällens mörker körde vi sedan den norra motorvägen till San Cruz och vårt flytande hem, där vi snart vaggades till sömn.

 

Sedan har vi också hunnit med en veckas vistelse i Las Palmas på Gran Canaria. Vi hamnade mitt i svenskkolonin med ett tjugotal blågula båtar i marinan eller för ankar utanför och dessutom cirka fem tusen svenskar bosatta på land. Det blev många återseenden och nya kontakter. Särskilt minns vi alla glada skratt tillsammans med Askimsborna Inger och Rolf Johansson på Malö 40:an Birgitta. Vi trivdes bra med själva marinan, men omgivningarna var inte särskilt roliga, med en hårt trafikerad motorväg längs hamnen och trista mörka kvarter innanför. Det mest positiva vi stötte på tyckte jag var det välförsedda biblioteket i svenska kyrkans lokaler. Det var första gången sedan vi kom till Kanarieöarna som vi hittade något annat än meningslös skräplitteratur på svenska, engelska eller tyska. Det mest negativa mötet var helt klart en väskryckare i den gamla delen av staden.

 

Det var på söndag och Hiltrud hade varit i högmässan. Jag hade suttit på ett torg och lyssnat på en utomhuskonsert med en symfoniorkester som bland annat spelade ett mycket fint potpurri ur My Fair Lady. Det var helt tomt på planen framför kyrkan bortsett från en man i 25–30-årsåldern med nordeuropeiskt utseende. Vi stod med ryggen mot gatan och höll på att låsa upp våra cyklar, när Hiltrud helt plötsligt får ett hårt slag på axeln och så ser vi den unge mannen rusa bort mot en röd bil. Jag frågar direkt Hiltrud om hon har väskan kvar och det har hon givetvis inte. Utan att hon märkt det har han lyft axelremmen över hennes huvud och ryckt till sig väskan samtidigt som han slog till på motsatt sida. Jag springer efter honom och hinner precis memorera bilnumret innan han efter en rivstart försvinner bort i den smala gränden. Strax efter stoppar vi en polisbil och försöker förklara vad som hänt. Samtidigt kommer ett äldre inhemskt par fram och berättar att deras röda bil blivit stulen – och det var naturligtvis den som väskryckaren försvann i. Bortsett från en APS-kamera fanns det inte så mycket i väskan som tur var. På kvällen tröstade vi oss med en god middag vid Playa de las Canteras och kände oss egentligen ganska nöjda med att ingen av oss blivit skadad och att vi fått en påminnelse om att vara mera på vår vakt i fortsättningen och att undvika att ta med någon väska överhuvudtaget.

 

En dag hyrde vi bil och körde först upp till höglandet runt de högsta topparna. Där var inte frost, men ändå bitande kallt i snålblåsten. Bergen är branta och täckta av yppig grönska och utsikten är på många ställen magnifik, men det blev snabbturer ut ur bilen och tillbaka in i värmen. Nerfärden gick i serpentiner längs branta stup på en urusel väg mest bestående av gropar och stora stenar. Men det var också den vackraste sträckan. Så småningom kom vi ner till Puerto Mogan. Där var full sommar och vi fick en skön stund på stranden och i vattnet. Marinan var som alltid fullbelagd. Innanför vågbrytaren höll man på att återställa den yttre pontonen som hade sänkts under decemberstormen. På återvägen stannade vi till i Las Palomas och besåg fyren och sanddynerna. För övrigt tycks det vara ett ganska trist hotellområde.

 

Det var roligt att få se Las Palmas och Gran Canaria, men vi kände oss färdiga med ön efter en vecka. Efter en nattsegling var det skönt att komma tillbaka till vår gamla bryggplats i det vackra Santa Cruz på torsdag morgon i förra veckan.

 

Gottskär, lördag den 8 mars 2003

Vi är nu hemma i Sverige för att fira mammas 90-årsdag. Det är härligt att få träffa familjen och det är en njutning att känna frosten bita i kinderna under långpromenader med Jonna. Söndagen den 16 mars flyger vi tillbaka igen.

 

San Sebastian, La Gomera, långfredag den 18 april 2003

Påskstämningen har svårt att infinna sig. Här finns varken påskkäringar, påskris eller påskeldar. I stället är det ett religiöst firande i form av soldyrkande helglediga charterturister och kyrkliga ritualer bland ortsbefolkningen. På morgonen kommer färjorna fullpackade med bleka turister och i kväll gick ett sorgetåg med invånare från staden i snålblåst genom de två huvudgatorna. I form av en procession försökte man efterlikna Kristus golgatavandring, men utan att stanna vid några stationer. I mörka kläder, med allvarliga dystra ansikten och till ackompanjemang av sorgemusik skred människorna långsamt fram som i ett begravningståg. Föregångna av korgossar med rökelsekar bar de ett lutande kors och figurer föreställande Jesus, Herodes och den sörjande Maria.

 

Lite påskstämning lyckades vi dock själva skapa, när vi målade påskägg tidigare idag. Richard från Malesh visade återigen sina stora konstnärliga talanger. Hans ägg skulle vi helst vilja spara.

 

Vi är alltså återigen på La Gomera. Livet blir inte så dramatiskt, när vi kajkar omkring bland Kanarieholmarna, men en del har ändå hänt. Det två veckorna i Norden startade med härligt vinterväder. Hårdfrusen snö lyste upp landskapet och den vita isen låg sammanhängande ut till öarna i Kungsbackafjorden. Sedan kom värmen och solen. Marken låg snart bar och fjorden skimrade i blått. Vi kunde dricka kaffe på terrassen.

 

Hiltrud röntgade höften och fick tid hos operationsläkaren till dagen efter vår hemkomst för sommaren. Vi hoppas hon kan få operation snabbt. Artrosen blir värre och värre. Hon kan nästan inte gå längre, men som tur är kan hon fortfarande hjälpligt röra sig i båten, cykla och simma.

 

För övrigt gick mesta tiden åt till att förbereda 90-årskalaset. Mamma var helnöjd med firandet på Morängatans äldreboende och vi tyckte det var roligt att få träffa alla släktingar och vänner som uppvaktade henne.

 

Tillbaka i Santa Cruz skar vi till våra nya bäddmadrasser och förvandlade förpiken från stuvutrymme till trivsam sovhytt. Efter ett par dagar gick vi söderut och fick fin undanvindssegling ner till Los Christianos. Flasknosdelfinerna surfade på bogvågen och höll oss sällskap en bra stund. Efter ett par timmar lade Helmer, autopiloten, av. Kan han ha drabbats av ålderdomskrämpor? Vinda fick träda in som ersättare. Hon skötte sig fulländat och följde vinden i perfekt vinkel längs Teneriffas ostkust.

 

I Los Christianos gick vi till varvet och fick bekräftat att vi kunde lägga upp båten där över sommaren. Efter ett par dagar satte vi kurs mot La Gomera. Snart ökade vind och vågor mer och mer. Uddar och sund på Kanarieöarna driver upp vindhastigheten och skapar accelerationszoner där vindstyrkan kan dubbleras mot omgivande farvatten. Efter tre timmar var det nästan stopp. Vågorna var som väggar. I stället för att tjurskalligt stångas mot naturen surfade vi tillbaka på knappt en och en halv timma och ankrade upp i Los Christianos igen. Det är numera mycket bekvämt med den nya elektriska ankarvinschen.

 

Nästa dag hade det mojnat och för motor gick vi på drygt fyra timmar över till San Sebastian. Det var roligt att återse Richard på Malesh, som även hade varit där i julas. Enda lediga platsen på bryggan var bredvid hans båt, så nu ligger vi grannar. Det innebär långbänk för eftermiddagskaffet med många och spännande samtal. Richard har upplevt mycket, är allmänintresserad och kan både lyssna och dela med sig av sina erfarenheter från uppväxten i Central¬europa, seglingar i Karibien, många år som trädgårdsanläggare i Stockholm och mycket annat. Dessutom är han flitig kortvågslyssnare och håller oss hela tiden välunderrättade om vad som händer i världen.

 

En aktiv och mycket rolig vecka hade vi, när Martin var här och bodde i båten. Det var bra att han körde med sina föräldrar. Vi har kört hyrbil kors och tvärs över bergsryggarna och ner i dalarna. Nu tycker vi att vi lärt känna ön riktigt bra. Mycket speciella är lagerskogarna som täcker högplatån. Bergssidorna pressar upp luften från havet, som avkyls och bildar moln över de inre delarna av ön. När molnen sveper genom skogarna avsätts fukten på bladen och sipprar ner till marken. Därför blir växtligheten tät och frodig. Många sluttningar är just nu gula av blommor från kraftiga, mycket dekorativa, suckulenter.

 

En dag åkte Martin och jag upp till nationalparken och körde på smala skogsvägar ner till en grill- och rastplats. Därifrån vandrade vi längs öns enda normalt vattenförande bäck till den lilla byn El Cedro. Ibland forsade vattnet över stenarna och ibland slingrade det sig i meandrar under de täta trädvalven. Naturen påminde mycket om europeisk bokskog. Det var tur att vi inte valt den längre vandringsled som vi först funderat på, för när vi kom fram till byn visade det sig att på restauranten som turistbyrån rekommenderat serverade man bara mat till förbokade grupper och inte till enstaka vandrare. Vi fick nöja oss med ryggsäckens kaffe med dopp, men det var inte så dumt det heller.

 

Nu håller vi på och förbereder båten för sommaren. Vi putsar och slipar och oljar och lackar. Motorer skall servas och elsystemet får ses över. Vi gör listor på vad som skall tas hem och vad som behöver förnyas eller åtgärdas inför nästa säsong. Efter många överväganden har vi nu bestämt oss för att låta båten ligga i vattnet här i marinan över sommaren. När vi kommer tillbaka till hösten får vi se om den behöver lyftas före avsegling söderut. Idag har vi bara en dryg vecka kvar här. Måndagen den 28 april följer vi flyttfåglarna norrut.

 

Gottskär, onsdag den 28 maj 2003

Efter precis en månad i Norden har vi börjat komma in i tillvaron som landbaserade svenskar. Att det inte är helt okomplicerat att återvända hem var vi väl medvetna om efter att ha talat med andra seglare under de tio månader som gått sedan vår avfärd. I många handböcker för långfärdsseglare finns till och med ett avsnitt om planering för livet efter avslutad färd. Utan att gå in på några detaljer är det helt klart att långfärdssegling också innebär en inre, själslig, resa. Den tidigare vardagens trivialiteter och plikter försvinner i ett diffust fjärran. Kontakterna med hemlandet koncentreras framför allt till den närmaste familjen, även om vi haft förmånen av att få många personliga och oerhört uppskattade mejl från släkt och vänner. Livet blir spännande och framåtriktat. Det är en oerhört positiv och stimulerande tillvaro. När vi inte planerar och genomför nya seglingar, lär vi känna nya platser och nya människor. Nu hamnade vi helt plötsligt i den svenska vardagen med massmedias trista ensidiga eländesrapportering. Första tiden efter hemkomsten hade vi en egendomlig känsla av att tiden stått stilla sedan vi gav oss iväg den sjunde juli förra året. Vi har upplevt så mycket under dessa tio månader och vi tycker att vi förändrats, men här var det som om vi bara varit borta över natten. Ingenting hade hänt! Allt var som det alltid varit!

 

Vi har haft några intensiva veckor. Det har varit mycket att ta igen. Det har byggts upp ett ackumulerat behov av barnbarnspassning. Vi är otränade, men de härliga ungarna sätter fart på oss. Fantastiskt roligt!

 

I jorden sjuder det av liv. Regn och sol gör att allt växer, så något gym har vi inte behövt anlita. Ogräsrensning, gräsklippning och plantering håller kroppen i trim. I varje fall min. Hiltrud går med kryckor och kan inte göra så mycket. Men vi är glada för att hon fått löfte om höftledsoperation senast den 22 juni, så att hon får en chans att uppleva slutet av sommaren utan smärtor. Därigenom kan vi förhoppningsvis också fortsätta seglingen i höst enligt planerna.

 

Nu blir det ett uppehåll i reseberättelserna över sommaren, men vi räknar med att en ny omgång startar till hösten. Som avslutning sammanfattar vi våra erfarenheter under denna första etapp.

 

Det var tur att vi inte fortsatte till Karibien som vi ursprungligen tänkt. Hiltruds förslitna höftled blev snabbt sämre under våren. De sista månaderna kunde hon i stort sett bara röra sig i båten, per cykel och när hon sam i havet. Hon cyklade till och med på bryggorna in till toaletten. Dingen kunde hon inte heller åka med. Vibrationerna när den studsade på vågorna fortplantade sig direkt upp till den onda höftleden.

 

Vi tycker också att vi vunnit en hel del på att stanna upp före Atlantöverfarten. Vi har fått uppleva två helt olika former av båtliv. De första månaderna ingick vi i racet av seglare som har hoppat av ekorrhjulet för en begränsad tid och är tvungna att segla efter tidsschema. Där kretsar det mesta kring båten och förutsättningarna för den fortsatta seglingen. De flesta lever intensivt och vill ta vara på varje ögonblick innan de åter är tillbaka i vardagen. För oss blev det många spännande möten med nya intressanta människor.

 

Det var också en tid med starka upplevelser under seglingarna och en fantastisk upptäcktsresa med ständigt nya fascinerande platser.

 

På Kanarieöarna har vi mött helt andra sorters seglare. Många har varit ute länge. De har distans till ursprungslandet, båten är deras permanenta hemvist och det internationella yachtiesfolket är deras landsmän. Helt klart är att varje långfärdsseglare gör sin egen speciella resa. Alla är individualister, ingen är den andra lik och var och en har sina preferenser. Det bekräftar vad en seglare i Fiskebäck, hemkommen efter många år i Karibien, sade till mig när jag bad om några goda råd inför våra egna seglingsplaner: ”Det är fullständigt meningslöst, för jag har mina idéer och käpphästar och du kommer att tycka att helt andra saker är viktiga”.

 

Som seglingsområde tycker vi Kanarieöarna är dåliga. Vädret är visserligen rätt stabilt med vindar från nordväst över nord till nordost, men det innebär också att de goda seglingarna blir enkelriktade med motorgång eller hård kryss andra vägen. Seglingsdistanserna är onekligen korta mellan öarna, från ett par timmar till två dygn, men överfarterna kan vara ganska strapatsrika. De långa Atlantvågorna bromsas upp och reser sig mellan öarna och accelerationszonerna som man nästan inte kan undvika dubblerar helt plötsligt vindstyrkan. Marinorna är överlag mycket bra, men det saknas i sort sett goda ankringsplatser. Det finns inga skärgårdar och inga skyddade vikar.

 

Däremot har naturen gett oss många fina upplevelser från Teides iskalla snöfält till Maspalomas solvarma sanddyner. Det var också roligt att vara länge på några platser och börja känna sig hemma och komma närmare lokalbefolkningen. Det var även intressant att se charterturismen ur ett utifrånperspektiv. Till sist får man inte glömma klimatet, som av många anses vara det bästa i världen. Det är ett riktigt lagomklimat. Tillräckligt varmt för att man alltid skall kunna vistas lättklädd utomhus och bada hela året, men inte så hett att man inte kan röra sig obehindrat.

 

Samtal med andra seglare har gett oss en hel del nya tankar inför den fortsatta färden. Västindien som närmaste resmål känns inte längre lika självklart. Det finns även andra alternativ. Men mer om det kommer till hösten.

 

Ha en riktigt skön sommar önskar Hiltrud och Lars!

 

Tillbaka till resedagbok

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell