Resebrev 4 Segling 2002-2003

La Sociedad, Isla Graciosa, tisdag den 8 oktober 2002

Fyra dygn och tio timmar tog de 614 sjömilen från Algarvekusten till Isla Graciosa vid Lanzarotes nordspets. Motorn drev oss 34 timmar när vinden dog ut och resten av sträckan låg passaden rätt med måttliga till friska vindar mellan nord och nordost. Dygnsdistansen blev i medeltal ungefär 140 distansminuter. Med akterlig vind och vågorna på styrbords låring blev det en mycket gungande upplevelse. Varje gång vi skulle ta oss genom salongen till toaletten var det som att få en fribiljett till Lustiga Huset.

 

Vid ett tillfälle råkade Hiltrud illa ut. Hon slog sig ordentligt när hon låg på sittbrunnsbänken och skulle vända sig samtidigt som båten gjorde överhalning. Hon for med rygg och nacke handlöst ner mot durken. Det gjorde ont värre, men som tur var blev det inga bestående men.

 

För övrigt var det ganska händelselöst. Få fartyg och inget man förstod på VHF-radion. Det föreföll som om kanal sexton mest användes för att skälla ut varandra på olika marockanska och mauretanska dialekter. Däremot var det påtagligt att vi närmade oss tropikerna. Det blev allt varmare för var dag. Och två mornar hittade vi död flygfisk på däck. Klara ljuspunkter under seglingen var de goda måltiderna. Hiltrud är fantastisk på att laga läcker mat, hur mycket det än gungar.

 

Klockan halv tio på kvällen, i kolmörker, anlöpte vi inloppet till sundet mellan Lanzarote och Isla Graciosa. I det sista skymningsljuset hade vi sett öarnas bergskammar skymta genom diset. Vinden hade mojnat, seglen var beslagna och vi gjorde sex knop för motor. Med precisions¬navigering höll vi mitt i sundet. Då kom vinden tillbaka med full styrka. Mellan de höga bergen blev det fullt drag som i en skorstenspipa med öppet spjäll. Vi passerade ljusen i La Sociedad, lämnade strax därefter sundet och vände sedan upp mot Isla Graciosas sydkust för att ankra i viken utanför Playa Francesa. Nu hade vinden ökat ytterligare och när vi närmade oss bukten lyste ankarlanternorna tätt ur mörkret innanför tiometerskurvan. Det kändes alltför våghalsigt att försöka klämma sig in där i den hårda blåsten och svarta kvällen med risk att driva på andra båtar om inte ankaret fäster direkt. Eftersom vi dessutom var trötta, valde vi det säkrare alternativet och gick ut igen.

 

Vi pressade oss tillbaka mot vinden upp genom sundet. Fyrljusen på pirarmarna in till hamnen i La Sociedad var ur funktion, men vi hade sett en fiskebåt gå in när vi passerade förra gången, så vi visste vart vi skulle styra. Det var en skön känsla när vi skymtade spetsen på den mörka vågbrytaren och kunde gira in i den lugna hamnen. Då visste vi inte att vi strax återigen, som så många gånger tidigare, skulle möta vänliga, hjälpsamma och omtänksamma människor.

 

Vi följde kajen för att se var vi kunde lägga oss. Bakom två färjor som förtöjt utanför varandra får vi se en katamaran med ett stort sällskap ombord. Vi hojtar till dem och är självklart välkomna att lägga oss utanför. Vi får all hjälp med förtöjningen och blir sedan direkt inbjudna på en drink. Det är en fransk trebarnsfamilj och som gäster har de två par, landsmän från en annan båt. De förstår att vi är trötta efter resan och ger oss de bekvämaste stolarna. Alla går över från franska till engelska, efter förmåga, och vi har en fin pratstund innan vi drar oss tillbaka vid midnatt. Som avsked får vi med oss en pizza som nattamat och ett löfte att hålla barnen tysta nästa morgon, så vi får sova ut.

 

Det var härligt att vakna utvilad i en bäddad koj som inte gungade och sedan starta dagen med att dyka från relingen ner i det klara varma vattnet. Frukosten smakade extra gott med färskt bröd från bageriet. Fransmännen bjöd sedan in oss på en visning av sin fina katamaran. Mer än båt var det en villa som kan fara fram i tjugo knop. Däcket var som en ordinär radhustomt. Förutom stort kök och salong fanns fyra sovrum, vart och ett utrustat med dubbelsäng, dusch och toalett. Givetvis saknades heller inte stora kyl- och frysskåp och en tvättmaskin.

 

När vi flyttade över till en ledig plats vid pontonbryggan, blev vi även där väl mottagna och fick hjälp att förhala båten, så vi kunde vända fören mot den förhärskande vindriktningen. Enligt lotsboken är hamnen bara lämplig vid gott väder, men jag har svårt att tänka mig en säkrare plats. Vi är ett tiotal gästande båtar och alla ligger tryggt förtöjda vid stabila fingerpontoner. Vågbrytaren skyddar hamninloppet och här är inget svall.

 

På kvällen samlades vi från fyra båtar i vår sittbrunn. Det var hisingsborna Gerd och Håkan i sin Albin Singoalla, norrmännen Irene och Svein från Stavanger och hälsingborgarna Nadja och Josef, båda med ursprung i Tjeckoslovakien. Umgänget med andra seglare blir alltmer stimulerande. I början av färden var långfärdsseglandet nytt för alla och man pratade mest om det som kretsade kring båten. Nu har båtlivet blivit en självklar del av tillvaron och samtalen sprider sig över allt vidare fält.

 

Nu har vi varit här ett par dagar och börjar bli hemmastadda. Isla Graciosa är en liten ö med fem vulkankoner och med omgivande sluttningar täckta av sten, grus eller aska från gamla utbrott. Ön är bara cirka sju kilometer lång och fyra kilometer bred och skiljs från huvudön, Lanzarote, av ett smalt sund, Estrecho del Río. Det finns en liten husgrupp i skydd av en udde ett par kilometer norrut, men resten av befolkningen, cirka 200 familjer, bor i huvudorten vid hamnen, La Sociedad. Tre gånger om dagen har de färjeförbindelse med Lanzarote. De som varit på charterresa till Lanzarote har förmodligen varit på utsiktspunkten Miramar del Río. Därifrån ser man ner mot Isla Graciosa och ytterligare ett par öar utanför.

 

Det vi behöver för vårt dagliga uppehälle finns runt kajen. Skulle man behöva lyfta båten står en rejäl travellift till förfogande. Däremot saknas el och vatten vid pontonbryggan. Allt är framdraget sedan minst fyra år, men det är ännu inte inkopplat. Men solen skiner och det blåser några timmar varje dag, så hittills har vi fått el så det räcker. Vatten får vi så småningom hämta i dunkar med cykelkärran eller dingen. Duschar finns, men hittills har vi använt vår ”Super Solar Shower” på däck. Den fungerar utmärkt. Vattnet blir så hett som man vill ha det. Badar gör vi dels från båten, dels vid en lång sandstrand ett par hundra meter söder om vår brygga.

 

Idag gjorde vi en längre cykeltur till nordsidan av ön. Det är en mycket särpräglad natur. Det är ett mellanting mellan stäpp och öken. Stora områden är täckta av lavasten. Där syns ingen växtlighet alls. På andra ställen växer små torra buskar som är mer eller mindre dolda av flygsand. Som kontrast till den uttorkade marken finns små ”oaser” på några ställen vid foten av vulkankäglorna. Innanför murar finns odlingar av pumpa, paprika, fikon och annat. Där finns vattentankar för konstbevattning, men man tar också vara på den naturliga fukten. Jorden är täckt av lavagrus för att samla nattens dagg och skydda mot uttorkning under dagen. Dessutom har man lagt upp vallar runt om odlingarna för att samla vatten vid de enstaka skyfallsregn som kan komma.

 

”Vägarna” är anpassade till de enda fordonstyperna som finns på ön, landrovers och mountainbikes. Men vi lyckades ändå slingra oss fram med våra små hjul mellan tvättbrädor och stenar. På nordkusten bröt atlantdyningen mot lavaklippor utanför sanddyner. Mellan klipporna var små dammar som sköljdes rena av klart vatten. Där tog vi ett svalkande bad bland alla småfiskarna. Lunchen intog vi på svarta klippblock med en magnifik utsikt. Längs kusten rullade långa vita bränningar och utanför ligger ett par öar vars väldiga bergsmassiv stupar rätt ner i den blå Atlanten. Det var precis att Hiltrud klarade turen med sitt onda ben, men hon var ändå nöjd med utflykten. Vid återkomsten kopplade vi av på en glassbar och svalkade av oss i havet.

 

La Sociedad, Isla Graciosa, fredag den 11 oktober 2002

I onsdags var vi på Lanzarote och köpte flygbiljetter för ett hembesök. Det fanns inget svenskt charterflyg hit som vi hade hoppats, så vi får flyga reguljärt i stället. Vid de första förfrågningarna verkade det helt hopplöst. Vi skulle få betala upp till 60 000 kronor för returbiljetter till Landvetter för oss båda. Men till slut fick vi ett vettigt erbjudande från Iberia. De tar oss tur och retur till Hamburg, med väntan över natt i Madrid, för 6 500 kronor. Sedan har Martin bokat plats på Kielfärjan, så vi skall komma hem utvilade efter att ha varit på väg i två dygn.

 

Onsdagen den 16 oktober åker vi härifrån och tisdagen den 5 november skall vi vara tillbaka igen. Båten får ligga kvar, där den ligger, men vi tar ner rullgenuan och dubblerar förtöjningarna. För övrigt har vi inga problem att fördriva tiden. Vi slipar, oljar, putsar och polerar på båten. Vi läser mycket. Vi spelar schack. Josef och jag spelade oavgjort igår, men jag lyckades vinna över Hiltrud efter en svår kamp. Idag skall vi dela en barracuda, som vi fick av en lokal båtgranne, med Nadja och Josef. Just nu funderar vi på om vi skall korsa Atlanten i år eller om vi skall unna oss en vinter på Kanarieöarna och gå vidare först nästa säsong. Arbetslivets stress börjar släppa och vi inser mer och mer att vi numera faktiskt styr över vår tid själva.

 

Puerto Calero, fredag den 22 november 2002

Det är över en månad sedan vi skrev sist, men det har heller inte varit några dramatiska seglatser under den tiden. I tisdags kom vi hit efter att ha gått för motor i cirka åtta timmar. Klockan sju på morgonen lossade schweizarna Romy och Beat våra tampar från bryggan och vi körde slalom mellan bojar och förtöjda båtar med linor som spindelväv i alla riktningar innan vi passerade ut mellan hamnpirarna i La Sociedad. Först hade vi bleke och när vinden kom efter att vi passerat Arrecife var den västlig och vi fick den rakt i vindögat. Det var en fin upplevelse att följa Lanzarotes östra kust. Ön är mycket särpräglad med vulkanisk natur i olika bruna och gråa nyanser. Låga vitkalkade hus bryter det mörka där bebyggelsen koncentreras vid vikar och i dalgångar.

 

Hamnen här i Puerto Calero håller mycket hög klass. Detta manifesteras framför allt i de berömda blankpolerade mässingspollarna längs kajerna. Vi ligger förtöjda vid en fingerponton som vi delar med ett par trevliga grabbar i vår egen ålder som talar stockholmsdialekt. Bryggorna är fullutrustade och här finns all tänkbar service. Inom hamnområdet finns även ett tiotal restauranter, så vi behöver inte gå hungriga om vi skulle tappa lusten att laga mat själva. Mottagandet här var också förnämligt. Efter att vi lagt till vid ankomstkajen och anmält oss på hamnkontoret kontaktade de personalen per mobil, så att när vi kom till vår plats stod tre prydligt uniformerade män där och tog hand om var sin tamp och förtöjde åt oss. Det kan man kalla service!

 

Vi har också varit hemma i kalla Norden. När Kielfärjan lade till vid Majnabbe var det snöglopp i luften och nästa morgon i Gottskär vaknade vi till ett fantastiskt vinterlandskap med tjugo centimeter snö och minusgrader. Det blev drygt två veckors intensivumgänge med familjen och några vänner hann vi också träffa. Trädgårds- och pappersarbete, läkarbesök och en del inköp, bland annat julklappar till barnbarnen, tog upp resten av tiden. Hjertmans hjälpte oss att fylla de sista utrymmena i ryggsäckarna med båtprylar innan vi gav oss iväg till vårt gungande hem igen. Återresan tog lika lång tid som färden till Sverige, två dygn, med bekväm övernattning på Kielfärjan och hårda ”bäddar” på Barajasflygplatsen i Madrid. Vi kände det som om vi kom hem när vi landat i Arrecife och tog taxi, buss och färja till lugna avstressande La Sociedad på Isla Graciola.

 

Vi blev väl mottagna av våra bryggrannar och fick hjälp med att bära packningen och att tömma salongen på cyklar och segel. En stor överraskning var att träffa Eva och Håkan Wennberg på ombyggda fiskebåten Kaprifol av Hälsö i La Sociedad. Vi hade mycket att prata om och hade många trevliga och givande samtal. De trivs lika bra med båtlivet som vi och gör det bästa av varje dag.

 

Eva och Håkan seglade mot Gran Canaria förra tisdagen och vi stannade, som sagt, ytterligare en vecka. Det var mycket internationellt umgänge vid bryggan och vi fick många bra tips för den fortsatta seglingen. En del båtputs och nya upptäcktsfärder på den vackra ön hann vi också med. När vi till slut gav oss iväg kändes det nästan vemodigt. Det lugna tempot, den varma vänligheten och den totala avsaknaden av allt snobberi gjorde att vi hade trivts väldigt gott.

 

Vi kommer aldrig att glömma den långe och smale frisländaren Captain Boogie med sitt yviga blonda hår. I en liten ort utanför Chicago hade han med ekonomisk hjälp av sponsorer byggt sin holländska flatbottnade råseglare i trä. Nu hade han tagit sig hit över Stora Sjöarna, nedför Hudson River, söderut förbi Cape Hatteras och sedan över Atlanten. Båten saknar motor och seglar inte högre än 70 grader mot vinden. Eftersom han inte lyckats få sin farkost tät beskrev han oceanseglingen som att den sex man starka besättningen ”pumpade sig över Atlanten”. Vi lärde honom uttrycket ”ha en bra dag” på svenska och det fick vi höra på långt håll var gång vi sågs. På kvällarna spelade och sjung den unge Boogie utanför en restaurant. Med munspel och gitarr satt han skrattande vid pianot med ortens barn klängande på sig.

 

Idag väntar vi besök av barn och barnbarn. Klockan 14:20 skall Martin, Anna och Elin landa på ön. Vi ser fram mot en rolig vecka och hoppas att vädret blir bättre. Det är molnslöjor på himlen och det föll några droppar regn på soltaket när vi åt frukost i sittbrunnen. I förgår cyklade vi till Puerto del Carmen och badade och kopplade av vid sandstranden och beställde samtidigt hyrbil för den kommande veckan. Den skall vi hämta i eftermiddag och räknar med att få träffa familjen i kväll.

 

Puerto Calero, Lanzarote, lördag den 30 november 2002

En fantastiskt rolig vecka ligger bakom oss. Tillsammans med Anna, Martin och Elin har vårt minne varje dag fyllts med upplevelser som vi nu kan se tillbaka på och återuppleva i tankarna om och om igen. Om Elin är med har man aldrig tråkigt. Hon är ständigt glad och gillar att skoja med Farmor och Farfar. Om vi nickar och säger ”ja” ruskar hon på huvudet och säger ”nä” och sedan skrattar hon med ansiktet och hela kroppen.

 

Arkitekten och konstnären César Manrique har satt sin prägel på hela Lanzarote. Enhetlig låg vitputsad bebyggelse med alla trädetaljer i grönt, blått eller brunt syns över hela ön. Det kontrasterar mycket vackert mot bakgrund av lavan i mörka nyanser. Typiskt för César Manrique är hur byggnadsverken infogas i naturen. Särskilt påtagligt är detta i hans eget hus, som nu är museum, där han låter lavaslätten fortsätta genom ett perspektivfönster och in i rummet. Med vår fina combi med luftkonditionering har vi glidit runt ön och berikat oss med att besiktiga flera av Manriques skapelser tillsammans med charterturisterna. Starkast framstår Mirador del Rio, utsiktspunkten där man ser Isla Graciosa ur flygplansperspektiv.

 

Stort intryck gjorde också vulkanområdet vid Montañas del Fuego, där det var ett sexårigt utbrott under 1730-talet. Där fick vi lämna bilen och följa med en buss längs smala vägar på svindlande höjder mellan djupa vulkankratrar och genom trånga klyftor där lavaformationerna nästan skrapade mot bussen. Vid parkeringen visade man hur het marken fortfarande var under ytan efter närmare två hundra år. De hällde spänner med vatten i hål i marken och sekunden efter sprutade det upp som vattenånga i en dånande gejser. De stoppade ner ris i ett hål i marken och efter stund flammade det som Bibelns brinnande buske i öknen. På restauranten åt vi sedan vulkangrillad kyckling och kalv. Grillgallret låg över en brunn, ur vilken den underjordiska värmen steg.

 

En förmiddag tillbringade alla här i båten. Martin och jag gjorde en del arbeten. Centralenheten till logg och lod är monterad och tycks fungera. Martin dök och kollade och gjorde ren loggivaren. Han var också nere vid propellern och mätte för zinkanoden som skall sitta på propelleraxeln. Med en viss möda lyckades vi fila av anoden och sedan dök Martin igen och drog fast den. Hela tiden fick vi underhållning av Elin, som hittade på allt tänkbart utom att sova. Vädret var gott och vi åt lunch i sittbrunnen innan vi åkte till Puerto del Carmen.

 

Alla, till och med Hiltrud, har snorklat. Intill hamnen i Puerto del Carmen ligger vår badvik omgiven av rev. Där simmar fiskarna i täta stim. Det är som att befinna sig i ett akvarium med fiskar i alla storlekar och färger. De är orädda, men håller alltid distansen så man inte kan röra dem.

 

Sista kvällen var vi hos Ron och Beth, som var en del av Colin Archergänget i Falmouth. På måndag var de på eftermiddagskaffe hos oss i båten och på torsdag kväll var hela storfamiljen inbjuden till deras fina hus i Oasis de Nazareth mitt på ön. Från terrassen njöt vi av en härlig utsikt över vulkanlandskapet och ner mot Arrecife och havet där utanför. Solen kom fram under molnen lagom till ”sunset”. Mycket vackert. Trevlig samvaro med engelskt artiga och sällskapliga människor bäddade för en lyckad kväll. Gemensamma intressen i barn, båtar och arkitektur gjorde inte det hela sämre. Enda problemet är att engelskan blir så trög när man slappnar av i mjuka soffor efter allt gott från grillen.

 

Vid halvtretiden igår vinkade vi av Anna, Martin och Elin vid flygplatsen. Då hade Elin sovit närmare en timma i bilen. Hon somnade direkt när vi åkte från hamnen och sedan satt hon kvar i bilstolen och sov vidare medan de checkade in bagaget. När det var dags att gå till avgångshallen var de tvungna att väcka henne. Hon var så trött och ville sova vidare och hon grät en skvätt. Men när de gick och hon förstod att vi skulle stanna, så vinkade hon och gav oss ett skratt till avsked.

 

Vi hade hyrt bilen till klockan fem samma dag och kände inte alls för att åka tillbaka till den tomma båten med alla roliga minnen från en härlig vecka i stor gemenskap. Därför körde vi först ner till badet i Carmen. Där var lä och solen gassade från klarblå himmel. Men vi kände oss nöjda med bad och tittade bara på semesterlivet och körde därefter upp till en supermercado i backen och passade på att handla tunga saker medan vi fortfarande hade bilen.

 

Med matkassar i bagaget slingrade vi oss sedan ner till Playa Quemada, där vi hade varit på förmiddagen medan Hiltrud förberedde lunchen. Det blåste hårt, men vi köpte var sin glass och satt sedan i sol och lä på den nedersta restauranten och njöt av utsikten över det vitskummande havet.

 

När vi kom tillbaka till båten upptäckte vi med bestörtning att smörgåsarna som de hade gjort vid frukosten på morgonen för att ha på flyget låg kvar i kylen. Så vi undrade om de fått tag i något annat att äta under resan.

 

Jag har varit borta på hamnkontoret och tittat på Internet. Den hårda vinden tycks bestå minst över veckoslutet, så vi får avvakta här så länge. Men vi vill gärna komma iväg så snart som möjligt så att vi hinner förbereda på La Gomera inför nästa efterlängtade besök.

 

Till resebrev 5

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell