Resebrev 3 Segling 2002-2003

Real Club Nautico, La Coruña, lördag den 24 augusti 2002

Vi har just ätit frukost i sittbrunnen. För ett par timmar sedan steg solen, nästan lodrätt, upp över bergen på andra sidan viken. Nu värmer den så gott. God aptit hade vi fått genom att spola och skrubba däcket medan det fortfarande var daggvått. Ett par grannbåtar har gått och ett par nya har kommit in sedan vi steg upp. De fick hjälp med linorna vid bryggan och vi växlade några korta fraser. Man skall inte starta långa samtal just när någon kommer eller går. Då är de trötta och spända och koncentrerade på att manövrera båten rätt. De flesta har samma resmål som vi, men en fransman kom från Gibraltar och var på väg hem.

 

Nu har vi alltså korsat Biscaya och verkligen kommit till södern. I Falmouth stannade vi i tre dagar och hann bli riktigt hemma där. I Visitors Yacht Haven, där vi låg, hade vi god kontakt med många båtgrannar, inte bara med dem som väntade på rätt väder för Biscaya. Vi låg i en packe på tre båtar. Utanför oss låg Nightingale, med Ron och Beth Hanson från Isle of Wight och Lanzarote och ytterst Ofix, med Ulrich och Martina Malchartzeck med sonen Philip. Ulrich hade flytt från DDR 1981 och de bodde i Stuttgart. Båda båtarna är Colin Archerkopior, Nightingale är byggd i ferrocement inbäddad i epoxi och Ofix är i trä. Både Ulrich och Ron är djupt engagerade i sina båtar och varje synlig detalj skall vara som på en ursprunglig Colin Archer. Det handlar alltså om en norsk båttyp, konstruerad av Colin Archer som levde 1832 – 1921 och var knuten till ett varv i Larvik. Han är känd för sina mycket sjövärdiga livräddningskryssare och fiske- och lotsbåtar. Det var också han som konstruerade och byggde Nansens polarfartyg Fram. Nightingale skall vara en exakt kopia av en Colin Archer som i början av förra seklet ensamseglades från England till Australien. Ron hade resan beskriven i en antikvarisk bok med titeln, om jag minns rätt, ”A Dream Voyage”. De betraktade vår OE32 som en Colin Archer och tyckte det var mycket trevligt med tre sådana båtar utanför varandra och i tre olika skrovmaterial.

 

Det är alltid något med båten som skall fixas. Men det som hemma är ett tråkigt jobb och ett ”måste” som skall klämmas in mellan alla andra plikter, blir här ofta i stället en spännande utmaning och ett sätt att möta nya människor och miljöer. Vid ett test tyckte Dover Coast Guard att vår VHF-radio var ”weak but readable” trots att jag torkat ur mikrofonen och sprejat den med fuktdrivande medel. Från Falmouth cyklade jag en dryg halvmil till en marinelektronisk verkstad i Penryn och lämnade in radion och sedan åter på eftermiddagen för att hämta den. Det var god motion och jag blev riktigt nostalgisk och kände mig som barn på nytt, när jag cyklade i vänstertrafik. Det visade sig att radion fungerade oklanderligt och var helt felfri. Tillbaka i båten mätte jag strömmen och det gick fram drygt tolv volt, som det skulle. Sedan skavde jag på antennanslutningen och sprejade med rostlösande medel. När jag sedan anropade Falmouth Coast Guard ansåg de att ljudet var ”loud and clear”. Jag antar att det var antennen som haft dålig anslutning.

 

Vår gamla LO-KATA watchman, radarvarnaren, hade inte fungerat det sista. Jag mätte strömmen och det gick bara fram fyra volt. Inuti finns ett kretskort och där var en tunn tråd som gått av. Vi som är födda med tummen mitt i handen längtar i sådana situationer alltid efter räddaren i nöden. Och han dök upp! Det visade sig att Ulrich hade fått med sig en mycket gedigen elektroingenjörsutbildning vid flykten från DDR. För honom var detta en barnlek. Han lödde snabbt fast den lösa tråden och, när inte det räckte, mätte han vid alla dioder och på andra ställen. När han gjort om samtliga lödningar på kretskortet fungerade återigen allt normalt. På köpet hade jag fått en lektion i elektromekanik och en tolv volts lödkolv med tråd. Det kändes tryggt att återigen ha en fungerande radarvarnare inför överfarten.

 

Falmouth är en gammal och mycket charmig hamnstad. Från våra flytbryggor gick vi i land på en ramp med olika grader av lutning beroende på tidvattnet. Vid ebb var det en riktig himlastege. Men det var inte direkt himlen man kom upp till, utan den äldsta delen av hamnområdet med trånga gränder och krogar i varje hörn. Miljön är som i en engelsk sjörövarroman. Man skulle inte blivit förvånad om man fått se John Silver med krycka, träben och papegoja på axeln innanför dörren till The Chainlocker´s.

 

På lördag var det avskedsfirande både för oss och för den regattavecka som pågått medan vi var där. Ett långt karnevalståg drog genom staden. Där bidrog stadens invånare efter sin förmåga. Det var förskolor, scouter, krigsveteraner, orkestrar och många andra grupper. Det hela var mycket amatörmässigt, men därigenom kändes det också äkta och det genomfördes med ett mycket gott humör. Medan karnevalen pågick började regnet strila ner. Men precis lagom till fyrverkeriet klockan tio gjorde det uppehåll. Vi var som vanligt på första parkett och såg ljusspelet spegla sig i vattnet och de högsta färgkaskaderna lysa upp och delvis försvinna in i de lågt hängande molnen. Efteråt tutade alla i sina mistlurar och sedan fortsatte vi firandet i Ofix tillsammans med besättningen från Nightingale.

 

På söndag morgon kastade vi loss. Vi ville fylla dieseltanken för att kunna gå för motor om vindarna även i fortsättningen skulle vara motsträviga. Men det var värre, för den mobila ”fuel barge” gick inte att hitta. Vi och ytterligare fyra båtar anropade ”Falmouth Industri” om och om igen, men utan resultat. Vi körde runt och letade bakom några pirar och på olika tänkbara ställen. Efter en halvtimma gav vi upp och lämna Fals mynning med diesel för 70 timmar i stället för 125 timmar med full tank som vi tänkt oss. När vi efter drygt tre timmar var vid Black Head kunde vi fortfarande höra hur samma båtar sökte efter bränsleleverantören.

 

Lizard Point passerade vi klockan halv fyra och sedan var det rak kurs mot Kap Finisterre. Överfarten gick smidigt på fyra dygn utan motvind och med vindstyrkor från stiltje till frisk bris. Det mesta seglade vi de drygt 500 sjömilen, men vid stiltje gick vi för motor sammanlagt 37 timmar.

 

Vid tre tillfällen fick vi besök, det sista med ett tragiskt slut. Först kom en flock delfiner. De sam en stund vid båten och gjorde krumsprång runt om innan vi seglade ifrån dem.

 

En kväll i skymningen satte sig en brevduva på spridaren. När mörkret föll kom den ner till oss och satt sedan hela natten på bakkanten av doghouset, så vi fick akta oss så vi inte stötte till den när vi skulle upp och spana runt horisonten. I gryningen lämnade den oss och flög målmedvetet österut med ”brevet” prydligt fäst vid benet.

 

Sista natten blev ett hem för en fågel som liknade en rödhake, men utan rött. Den kom tidigt på kvällen och undersökte direkt hela båten, först däck och sittbrunn från för till akter och sedan nere i båten ända in i förpiken. När natten närmade sig var den hos oss i sittbrunnen ett tag. Den var hela tiden nära och satt till och med i Hiltruds knä och på hennes bok när hon läste. När det var dags att sova kurade den ihop på ett fruktnät i salongen. I gryningen tyckte jag något fladdrade till bakom mig och när jag tittade ner satt ingen fågel på nätet. Vi trodde den flugit vidare, men tyvärr hittade vi den död i kojen när vi skulle bädda efter framkomsten. Det var väl fågelsjälen som flög till himlen, när jag kände vindfläkten bakom mig! Vi hade hunnit bli fästa vid den lilla fågeln och det kändes riktigt ledsamt.

 

Real Club Nautico, La Coruña, söndag den 25 augusti 2002

Nu har vi legat några dagar i La Coruña vid flytbryggor i marinan. Det kostar 21 euro per dag mot att det är gratis vid de yttersta bojarna. Vi tycker det kan vara värt den kostnaden, när vi är i en så fin och intressant stad som denna. Vi kan enkelt och improviserat ta en promenad genom de mysiga gränderna eller längs strandpromenaden när vi vill. Dessutom är det bra att spara gas genom att använda elektrisk kokplatta och det är skönt att kunna slösa på vattnet. Ytterligare en fördel är att det är så mycket lättare att få cyklarna i land.

 

Det sista tog vi vara på igår. Då cyklade vi tillsammans med PO, Per-Ove Brodin, ensamseglare från Enköping, ut till Herkulestornet. Det är världens enda romerska fyrtorn som fortfarande är i bruk. Det yttre höljet restaurerades i slutet av 1700-talet och när man kommer innanför ser man också de ursprungliga romerska murarna, som är från kejsar Trajanus tid under 200-talet e.Kr. Det var en lång uppförsbacke till tornet och sedan ytterligare många trappor innan vi var längst upp. Därifrån var en magnifik utsikt över La Coruña och Biscaya. Men blåsten var så hård att vi hade svårt att hålla balansen, så vi var glada att vi inte var på väg mot Kap Finisterre just då.

 

Vi cyklade sedan vidare mot playan medan PO svängde av för att besöka akvariet. Den största och finaste badstranden ligger mitt i sta´n och där fick vi äntligen fylla våra uthungrade magar med medhavd lunch. Men vi fick flytta oss uppför klipporna ett par gånger, förföljda av det stigande tidvattnet. Vatten¬temperaturen är högst nitton grader, men det är klart och salt och med en fast och fin sandstrand. Det var faktiskt första gången sedan vi seglade hemifrån som vi fick njuta ”riktiga bad”. Vi gôttade oss i det häli´a solgasset!

 

La Coruña var bara ett namn på en hamn för oss innan vi kom hit. Nu kan vi fastställa att det är en av de finaste städerna vi varit i. Det finns praktiskt taget inga utländska turister utom yachties, så det är inte så konstigt att den är okänd för de flesta. Det är en stad med anor från romartiden och med en skyline som en amerikansk storstad. Samtidigt som man bevarat minnena från tidigare epoker byggs det intensivt och näringslivet blomstrar. Jag har aldrig tidigare varit i en stad där man så påtagligt satsar på det offentliga rummet. Runt hela udden går en aveny med strandpromenad, cykelbana och spårvägslinje med små mysiga gammaldags vagnar. Skulpturer finns överallt, från nutida vindsurfare till ett monument över Henrik Sjöfararen. Så snart en vy öppnar sig ser man spännande modern arkitektur, ofta på ett smakfullt sätt blandad med äldre byggnation. I parker och längs avenidor grönskar en subtropisk växtlighet i det både fuktiga och soliga klimatet.

 

Förutom palmer och agave som finns överallt har vi bland många prunkande växter särskilt lagt märke till hortensiorna som är stora och står i full blom. Framför rådhuset på den vackra Plaza de María Pita njöt vi första kvällen tillsammans med ytterligare några tusen åhörare av en konsert med galiciska symfoniorkestern. Musiken var ny för oss, men mycket rytmisk och melodiös. Solisterna gjorde stor succé. Det var bara kvinnor. Två sjöng med stor inlevelse och stark stämma och två var virtuoser på galicisk säckpipa. Den har ingenting av den skotska säckpipans enformiga ton utan den kan varieras från glatt rytmiskt till sorgligt klagande. Det var en härlig stämning i den mörka natten framför det fasadbelysta rådhuset. Publiken kände igen musiken på första anslaget och levde sedan med i den.

 

Detta är första hamnen där vi hamnat i en svenskkoloni. Det vara fyra svenska båtar före oss när vi kom. Vi hade knappt fäst tamparna förrän folk från alla båtarna stod på bryggan. Vi har framför allt varit tillsammans med PO. Vi var på konserten tillsammans och han har ätit och fikat med oss. Nu är det bara vi och PO kvar. Igår kväll kom PO och Eskilstunafamiljen Göran och Marita med 23-åriga dottern Sofia till oss. PO spelade kända melodier på sitt dragspel och vi satt länge och pratade till lite vin i den aningen kyliga kvällen.

 

Bayona måndag den 2 september 2002

Klockan är sex och vi har just ätit middag. Kycklingfilé med broccoli. Solen värmer så skönt och vi dåsar mätta och belåtna i sittbrunnen. Eftermiddagens ro tycks ha lägrat sig även över de andra båtarna som ligger på svaj runt omkring. Ibland passerar någon som varit ute och fiskat och då vaggas vi i svallvågorna och blir ännu slöare.

På lördag kväll kom vi hit. Det var fullt i marinan, som vi egentligen hade tänkt anlita efter några dagar i ankarvikar. Vårt ankare hamnade av en slump mellan Görans, Maritas och Sofias Banquin och en engelsman, båda grannar vid bryggan i La Coruña. Vi ligger i skydd av vågbrytaren, om det skulle blåsa upp. Enligt lotsboken skulle ankarliggare var ovälkomna i hamnen, men vi har fått motsatt uppfattning. Det är ingen avgift, duscharna kan vi använda fritt och vatten finns att hämta på bryggan där vi förtöjer dingen.

 

Igår besökte vi karavellen Pinta. Den är avsedd att vara en exakt kopia av det första fartyget som återvände från Columbus resor till Nya Världen. Befälhavaren Martín Alonso Pinzón anlände den första mars 1493 och Bayona blev således den första staden i Gamla Världen som fick kännedom om den nya kontinenten. Karavellen återskapades till 500-årsjubileet 1993 och ligger nu här permanent förtöjd som museifartyg. Ombord kan man exempelvis se vad de hade med sig att äta och några instrument för navigering. Latituden kunde bestämmas ganska exakt genom att de kunde mäta solhöjden. Longituden var värre innan kronometern uppfunnits. De hade timglas och sedan kunde de ibland göra beräkningar efter olika astronomiska fenomen som i förväg fastställda tider för månförmörkelser eller planetpassager. De visade också åskådligt exempel på vad de tog med sig hem från Karibien. Förutom två indianer och olika levande djur fanns bland annat en hammock, olika bönor och majskolvar. Det var ett välgjort museum och mycket väl värt ett besök.

 

Playor finns i olika riktningar. Vi valde en utåt havet med både sand och klippor. Vattnet var kallt, men eftersom det var så gôtt på land tyckte jag ändå det var skönt med en kortare simtur. Hiltrud nöjde sig med ett kärringdopp och var lika glad för det. Det blev inga sanktioner eftersom vi helt släppt maximen ”alla skall bada”.

 

I förmiddags gick vi på vallarna runt fästningen ovanför hamnen. Den är från 1400-talet och är helt restaurerad med tre kilometer långa murar runt berget på udden utanför staden. Innanför är en pinjeskog och parkanläggningar med palmer, fruktbärande citronträd och blommande buskar av alla de slag.

 

Förra måndagen hade vi en stark upplevelse. Då var vi i Galiciens huvudstad, pilgrimsstaden Santiago de la Compostela. Det påstås att man funnit aposteln Jakobs grav där för drygt tusen år sedan. Sedan dess har det varit ett resmål för tusentals pilgrimer och på senare tid även turister. Den enormt stora och överdådigt utsirade katedralen omges av gamla fina hus längs slingrande gränder och där finns tre munkordnar representerade med kloster och kyrkor. Det var benediktiner, dominikaner och franciskaner. Tillsammans med PO tog vi tåget på morgonen och hade en heldag där. Det var mycket intressant att blanda sig i folkvimlet och uppleva en pilgrimsstad inifrån. Flera gamla kloster och härbärgen hade förvandlats till moderna hotell, men de gamla utskänkningsställena finns kvar och massor av butiker säljer prylar som hör till en pilgrimsresa, det mesta tyvärr krimskrams. Det var väl investerade pengar. För knappt 20 euro per person fick vi taxiresa till stationen i La Coruña båda vägarna, en timmas tågresa tur och retur och en tre rätters middag. Dessutom fick kroppen en stärkande promenad från stationen i Santiago och själen fick sig ett rejält lyft.

 

På onsdag morgon gick vi till Camariñas. Det var mycket guppigt, trots att vi gick utanför 100-meterskurvan. Den långa atlantdyningen ger hög, krabb sjö när botten reser sig från under 4000 meters djup strax utanför kusten. Vi for upp och ner på ett sätt som få åkattraktioner på Liseberg skulle kunna konkurrera med. När vi rundat Kap Villano och vände in mot Camariñas ökade vinden plötsligt starkt. Med fladder i akterliket gick vi med orevat storsegel in i viken genom skummande vågor. Först när vi kommit innanför vågbrytaren kunde vi gå upp i vind och beslå seglet. Vid beachen norr om hamnen backade vi fast ankaret vid andra försöket i sjögräs strax utanför tremeterskurvan. Stefan på Vagabond 31:an Runaway låg redan väl förankrad strax framför oss och hjälpte till vid omankringen.

 

Trötta efter skumpandet under seglingen från La Coruña låg vi kvar två nätter. Stefan åt middag med oss båda dagarna. Han är från Småland, men föräldrarna hade sommarställe på Orust och där har han seglat sedan han var barn. Han har byggt och utrustat sin båt helt själv och seglat den ett varv runt jorden. Han hade också lämnat Göteborg i sommar och hade legat på Norra Älvstranden vid Eriksberg. Som rutinerad seglare kunde han ge oss fina riggningstips. Första natten svepte kulingen stenhård ner från de höga bergskammarna, men vi hade mycket kätting ute och låg stadigt kvar.

 

Från Camariñas till Bayona hade vi två dagar med den bästa seglingen hittills. Solen strålade och vi hade vindstyrka tre till fem på låringen hela tiden. En natt låg vi i Ensenada de San Francisko på nordsidan av Ria Muros strax innanför inloppet. Där är bra ankarbotten i sand innanför sjumeterskurvan och man är skyddad mot nordvind. Det fruktade Kap Finisterre rundade vi alltså i måttlig sjö och perfekt vind. Det var bara att njuta av anblicken av den höga klippan med fyrplatsen på toppen. Kap Finisterre markerar gränsen mellan de nordliga Rias Alta och de sydliga Rias Baja. De nordliga är i allmänhet mindre och ligger på längre avstånd från varandra och kusten är brant och farlig när vinden ligger på. Söder om Finisterre är fjordarna mestadels stora och skyddade och man kan segla omkring i många dagar i vissa av dem.

 

Det har hunnit bli natt och morgon sedan jag började skriva. Igår kväll var vi ombord på Banquin tillsammans med göteborgarna Astrid och Mikael från Swanbåten Scherzo och det blev ganska sent. Men de var ändå så pigga i de båda båtarna att de kunde ge sig av söderut i morse. Vi får se var vi träffas igen.

 

Leixões, söndag den 8 september 2002

Mörkret sänker sig över marinan. Vi har dragit oss ner i båten, skjutit igen luckan och satt glasskivor ut mot sittbrunnen. Atlanten utan Golfströmmen håller här bara femton grader, så kvällar och nätter blir kyliga. Vi får försöka bevara dagens värme tills vi så småningom kryper ner under täcket. De sista två morgnarna regnade det och var småruggigt i båten. Då gjorde det gott att sätta på värmen ett par timmar.

 

Vi åt middag i sittbrunnen, med solnedgång över havet. Som alltid var det festmåltid vid bästa bordet. På duken stod krukan med Anettes och Magnus margriter från i midsomras. De är fortfarande lika fina, vilket kan bero på att de står ute i daggen på nätterna. Menyn bestod av fläskkött i skivor med mycket lök, blomkål i vitsås och därtill kokt potatis och en blandad sallad. Som måltidsdryck passade det utmärkt med ett vitt tetravin från Aldi Markt.

 

Vi känner oss oerhört privilegierade och skulle önska att många fler fick förmånen att genomföra en sådan här resa. Det är många faktorer som gör att vi mår så bra. En är säkert att vi lever så hälsosamt. Vi är ute i friska luften och är fysiskt aktiva och äter sunt och vid rätt tider. Det är också stimulerande med den absoluta koncentrationen och kraftsamlingen som krävs under segling. Marginalerna är ofta mycket små vid navigering och hanterande av båten. Som belöning får man sedan lugnet och den totala avkopplingen, när man ligger tryggt förtöjd. Livet blir heller aldrig enahanda, när man hela tiden har nya spännande mål framför sig.

 

Ibland är känslan av välbefinnande särskilt stark. Ett sådant tillfälle var i fredags morse. Vi hade kommit hit på torsdag morgon efter en nattsegling från Bayona. Vi gick därifrån på kvällen för att komma fram i dagsljus nästa dag. Båten är perfekt förtöjd vid en fingerponton, däcket är rentvättat och skinande vitt och vi har just njutit en fullödig frukost inklusive färskt bröd från bageriet. Den första morgonsolens strålar skiner på en packe broschyrer över Oporto. Strax skall vi ta bussen in till sta´n och återigen få gå på upptäcktsfärd och erövra en ny plats.

 

Det blev en ansträngande men rolig dag. Miljonstaden Oporto var mycket större än vi kunnat föreställa oss. Det var en timmas bussresa genom tättbefolkade stadskvarter in till centrum. Vi gick först upp och ner på branta gator bland vackra monumentala byggnader. Staden vid floden Douro har varit en viktig handelsplats sedan romersk tid och det finns bebyggelse från medeltid till nutid. Typiskt för just Oporto är de många fasaderna i glaserad keramik. Mycket dekorativt. Viktigast för själva stadsbilden är den stora bron, en fackverkskonstruktion från slutet av 1800-talet ritad av en lärjunge till Gustave Eiffel. Med sitt höga valv binder den ihop centrum, Porto, med portvinsstaden Gaia på södra stranden.

 

Nere vid floden slog vi oss ner vid en uteservering och vilade våra trötta fötter och stärkte kroppen med en delikat måltid. Intill ligger svenska konsulatet och dit gick vi sedan för att göra en insats för demokratin. Tyvärr var det tre dagar för sent att rösta på vanligt sätt, men de hade material för poströstning, så det fick bli det i stället. Nu hoppas vi bara att våra kuvert kommer fram i tid.

 

På andra sidan floden följde vi stranden från bron. I floden ligger rabelos, traditionella flatbottnade båtar med en lång styråra. Förr transporterade de portvinet från odlingarna längre upp utefter Douro. In mot land ligger portvinsföretagens gamla fasader. Vi valde att besöka Taylor´s, som är äldst och har varit i brittisk ägo sedan grundandet 1692. Smala, branta gränder slingrar sig dit upp. I den stilfulla vinprovningshallen tog en mycket engelsk värdinna, klädd i affärsmässig mörk dräkt, emot oss och bjöd på ett par sorters vin medan vi väntade på visning. Vi fick häften där vi kunde läsa om tillverkningen och de färdiga produkterna och värdinnan berättade om de sorter vi provade.

 

I vinkällarna fick vi en genomgång av lagrings- och tappningsproceduren för de olika portvinssorterna. När jag såg alla tunnorna lagrade över varandra såg jag framför mig scenen i barndomens matinéfilmer, när de förföljda slår undan kilarna under ett av de nedersta faten och hela stapeln börjar rulla. Men vi klarade oss, som tur var. Intressant var också att höra hur det gick till när avlagringarna skulle skrapas bort från insidan av de största faten. En arbetare fick sträcka ut sig på en planka, som sedan sköts in i fatet genom ett minimalt hål. Sedan hade han ungefär tio minuter på sig att jobba innan han blev så full av alkoholångorna att han fick halas ut igen. Det tog två rödmosiga arbetare en hel dag att göra rent ett fat.

 

Efter visningen testade vi ytterligare en vinsort och hade sedan klart för oss vad vi skulle köpa i butiken. Innan vi gick ner igen tog vi oss en titt på påfåglarna i atriumträdgården och njöt av utsikten över gamla Porto från restaurantterrassen.

 

När vi gick tillbaka över bron stod pojkarna i rader utanpå fackverket för att genomföra sitt mandomsprov, hoppet ner i den strida strömmen. Det krävde tydligen lång koncentration innan man vågade språnget, så vi gick vidare efter en stund utan att ha sett någon hoppa. Från floden kämpade vi oss uppför branta gator och trappor och kom så småningom till den stora katedralen. Vi satt en stund där inne och vilade, medan vi lyssnade på vacker musik ur högtalare och betraktade de romanska valven och det förgyllda altarskåpet. De äldsta delarna är från 1100-talet och sedan har det ändrats och byggts till under de följande århundradena i olika stilarter.

 

Nu ligger vi här i marinan och väntar på att svaga sydliga vindarna skall ersättas av den normala nordliga passaden längs kusten. Så snart högtrycket över Azorerna och lågtrycket över Iberiska halvön åter kommit på plats ger vi oss iväg. I första hand mot Lissabon, men kanske direkt mot Porto Santo eller Algarvekusten. Vi har inga tider att passa och låter vind och lust styra vår färd.

 

Atlanten utanför portugisiska kusten, torsdag den 12 september 2002

Motorn dunkar jämnt och stadigt och autopiloten styr spikrakt på rutten förbi Cabo da Roca. Dyningen är lång och mjuk utan en krusning på ytan. De solbelysta bergmassiven vid kapet står med foten i ett skumbad av dimbankar. Värmen från Medelhavet och Marocko mötte oss redan under nattens vaktpass. Havet håller nu acceptabla nitton grader. Hiltrud har just vaknat efter en tupplur och stökar i pentryt med lunchen. Det börjar redan vattnas i munnen.

 

Efter besöket i Oporto tog vi det lugnt ett par dagar i Leixões. Vi tog fram cyklarna och testade för första gången vår släpkärra på en inköpstur till grannstaden. Cyklar är ovanliga här och en cykelkärra har man förmodligen aldrig sett förut. Vi skapade nog veckans stora sensation när vi cyklade på spårvägens banvall längs det stora affärsstråket. Men kärran fungerade utmärkt. Utan ansträngning kunde vi ta hem våra kassar inklusive en stor dunk mineralvatten.

 

Det blir fler och fler båtar som vi känner igen sedan tidigare hamnar. Här var minst ett dussin som vi återsåg. Det blir många spännande möten med människor ur olika kulturer och miljöer och alla med varierande bakgrund. Några göteborgare mötte vi. Där var norskfödde Frode i Rocinante, en Allegro 33. Han hade seglat över Skottland och Irland. Hjalmar, Kent Hjalmarsson, mycket stolt över att ha valts till suppleant i JRSK:s styrelse, dök också upp. Han seglade med kompisen Connie, som hämtat nyinköpta Gustafia, en Jeanneau Sun Odyssey 37, i Frankrike. Vi satt en kväll på yachtklubben och tjôtade.

 

Frode visade sig vara mycket kunnig på datorer och han gav oss fin hjälp med vårt navigeringsprogram. Han satsade några timmar och resultatet blev att vi nu kan se vår båt på dataskärmen. Så nu har vi inget skylla på längre om vi skulle hamna på fel kurs.

 

Vid den här tiden på året skall den portugisiska passaden stå på stadigt från norr. Men så är det inte i år. Veckoprognosen innehöll bara svaga och sydliga vindar. Men vi stack ändå iväg. Vi är ju vana vid motorgång. Men vi fick i alla fall segla ett par timmar i bidevind med tre knops fart, innan vinden dog ut igen. Det var härligt att vara utan motorvibrationerna en stund! Sedan gick motorn jämnt och fint tills den plötsligt stannade klockan åtta på kvällen. Felsökningsschemat angav att det måste ha med bränsletillförseln att göra. Så det blev till att tömma stuven och byta förfilter och lufta motorn. Medan vi låg och gungade i dyningen fick vi oväntat besök. Det handlade inte om Gevalia, utan det var en flock delfiner som kom fram och de har säkerligen en annan diet. De tyckte det var trevligt att slippa motordunket och var nyfikna på oss. De stannade en bra stund vid och under båten, innan det var dags att säga hej då. Efter ett par timmars jobb startade motorn med en viss tveksamhet igen. Men sedan har den gått perfekt. Nu hoppas vi komma fram till Lissabon före mörkret i kväll.

 

Lissabon, måndag den 16 september 2002

Vid sjutiden i torsdags kväll, strax innan solen skulle dyka ner under horisonten, hade vi kastat ankar i Cascais. Det ligger vid floden Tejos mynning utanför Lissabon. Hjalmar och Connie på Gustafia hade kommit strax innan och vi lade oss innanför dem. Vi var hos dem på kvällen och nästa morgon var vi inne och handlade med Connie medan Hjalmar åkte till ambassaden för att läsa svenska tidningar.

 

Det var inte helt lätt att komma iväg från Cascais. När jag tittade ut i gryningen var tjockan så tät att jag knappt kunde se närmaste båt på trettio meters avstånd. Men dimman släppte snart, när solen steg högre på himlen. När vi sedan skulle ta upp ankaret var det stopp nästan direkt och ett skärande metalliskt ljud steg upp längs kättingen. Sedan vi ankrade hade vinden vridit sig 360 grader ett par gånger och då hade uppenbarligen vår kätting dragits in under ett större metallföremål. Vi spände kättingen tight några gånger och backade sedan hårt. Varje gång märkte vi hur något med ett genomträngande ljud gled nerför kättingen. Till slut var kättingen fri och vår lättnad var så stor att tjugokilosankaret kändes som om det var gjort i balsaträ när vi pumpade upp det. Det tredje och sista hindret var vid tankningen. Det såg så lätt ut med pumparna på en pontonbrygga. Men oj vad vi bedrog oss! Där var så stort svall att vi hade all möda att få båten förtöjd. Båt och brygga var helt i otakt och vi åkte uppåt och neråt, utåt och inåt helt oberäkneligt. Som tur var fick vi hjälp av grabben som skötte tappen, så vi fick fäst ett par tampar.

 

Det tog sedan tre timmar till Alcântaradockan innanför den stora hängbron med 70 meters segelfri höjd. Marinan var full, men vi ligger mycket trivsamt vid en flytbrygga närmare docköppningen tillsammans med en norsk, två tyska, en engelsk och två schweiziska båtar. Fyra av dem har vi träffat tidigare. Här finns ingen el och inget vatten, men det är billigare än i marinan och vi har en mycket fin internationell gemenskap. En lustig detalj är att ur herrduscharna, några hundra meter härifrån, kommer det bara kallvatten, medan det rinner varmvatten ur slangen där vi hämtar dricksvatten. Men det är som det skall vara säger de på marinakontoret!

 

I lördags promenerade vi in till centrum. Det vill vi inte rekommendera, för det var långt och gick genom trista och delvis sjabbiga hamnkvarter. För Hiltrud var det riktigt plågsamt. När hon går långa sträckor på hårt underlag sätter artrosen i vänsterbenet åt ordentligt. När vi äntligen var i innerstaden köpte vi ett fyradagarskort för kollektivtrafiken och det utnyttjar vi nu flitigt. Förutom de vanliga transportmedlen i storstäder, metro, förortståg, spårvagn och buss, finns här Lissabons specialitet, hissarna. Vertikala kommunikationer på det andliga planet, handlagda av romantiska poeter och olika religiösa befattningshavare, känner vi väl till, men i denna kuperade stad finns även fysiska transportmedel som går lodrätt. Vi åkte upp i en hiss som hade fyllt hundra år i sommar. Det är en rikt ornamenterad gjutjärns-konstruktion. När vi klev ur hisskorgen kunde vi klättra ytterligare två våningar uppför en brant spiraltrappa till en utsiktsplattform. Vyn över staden är i högsta grad hisnande. Det är absolut inget för den som har anlag för svindel.

 

Tillsammans med några tusen Lissabonbor tog vi igår söndags¬promenaden i Belém, längre ner utefter Tejos strand. Som en fartygsstäv sträcker sig det imponerande monumentet över Henrik Sjöfararen ut över floden. Från båten vid infarten hade vi långt utifrån floden sett det lysa vitt och nu kunde vi även urskilja detaljerna. På sidan var en trappa med människor som kämpade uppåt och utåt. Vi tolkade det som en symbol för människans strävan att ständigt erövra ny kunskap och nya världar, manifesterat i de stora portugisiska färderna till främmande kuster och kulturer.

 

Sjöfolk som vi är, gick vi självklart till Marinmuseet. Henrik Sjöfararens och Vasco da Gamas land har ett sjöfartsmuseum som är i nivå med de stora upptäcktsresandena. Där finns givetvis fartygsmodeller från olika tider i stora mängder. Men för mig var det intressantast med alla navigationsinstrumenten. Portugal var länge ett föregångsland på det området. Astrolaben, för att fastställa solhöjden, dvs. latituden, hade utvecklats här och man visade också olika, mer eller mindre oprecisa, metoder för att beräkna longituden. Hiltrud hade störst behållning av en specialutställning för barn, som inte alls hade med sjöfart att göra. Den handlade om olika lekmiljöer med mycket nytt som hon inte stött på tidigare. Som en följd av detta vaknade hon i morse, både trött och glad. I drömmen hade hon varit tillbaka på jobbet med alla gamla trevliga arbetskompisar.

 

Efter en god fiskmiddag och en promenad i botaniska trädgården var det lagom att åka hem och sätta på kortvågsradion för att höra den spännande röstsammanräkningen i det svenska valet. De stora förändringarna skedde tydligen internt inom borgerligheten medan merparten av svenska folket vill fortsätta på den inslagna vägen.

 

Atlanten utanför Costa Azul, torsdag den 26 september 2002

Motorn dunkar stadigt, båten gungar lätt, solen värmer skönt och snart skall vi runda Portugals och Europas sydvästra hörn, Cabo de São Vicente. I väntan på rätt vindar för de atlantiska öarna siktar vi in oss på Algarvekusten. Samtalen i de sista hamnarna har mest kretsat kring den uteblivna portugisiska passaden, den jämna och stadiga nordanvinden som normalt skall föra seglarna söderut. Precis som på ostindiefararnas tid. Vädersystemen har sedan början av sommaren följt helt onormala banor, vilket alla hemmavarande skandinaver kunnat glädja sig åt. På bryggorna går man med sina faxmeddelanden och internetkartor och jämför och diskuterar. Ibland tänds ett hoppets ljus, när någon hört att ett högtryck börjar röra sig mot Azorerna och förstärkas, men nästa dag hittar man så två nya lågtryck som bildas därute. Vi hade egentligen tänkt oss mot Madeira för ett par veckor sedan, men därute blåser hård sydvästlig vind, så det lockar inte. Nu funderar vi närmast på att smyga utanför Afrikas kust och gå direkt mot Kanarieöarna i stället. Det känns skönt att inte ha några tider att passa. Nu ser vi fram mot att komma till sydkusten.

 

I Lissabon blev vi kvar i åtta dagar. Vi hann bli riktigt hemma där och gjorde ytterligare ett par besök som vi kommer att minnas. En dag var vi på Lissabons Zoo. Det är mycket stort och har ett stort antal arter från den tropiska världen. Från att tidigare ha tyckt illa om zoologiska trädgårdar och närmast betraktat dem som djurfängelser, som finns för människornas skull, har jag delvis ändrat inställning. Numera är de flesta djuren födda i en djurpark och många arter står på utrotningsgränsen eller finns inte alls i det vilda. Då framstår djurparkerna mer och mer som den sista räddningen. Därifrån kan exemplar placeras ut i viltreservat, så att de återigen finns som en del av naturen.

 

Men det roligaste var delfinariet. Man blir alltid imponerad över att se alla konster de kan få delfinerna att utföra. Men det som tog priset här var en föreställning med två sjölejon. De agerade till musik och skötarna var riktiga aktörer och spelade upp ett farsartat lustspel. Efteråt gick de upp bland publiken med sjölejonen. Hiltrud vägrade närkontakt, men jag klappade om dem och fick en puss av båda. Då skulle vi gärna haft med oss våra barnbarn.

 

Klart minnesvärt var också ett besök på Expo 98. Det är ett utställningsområde i futuristisk stil längre upp utefter floden vid tunnelbanans ändstation. Allt är i jätteformat och varje byggnad har sin egen speciella arkitektur. Vatten är ett genomgående tema och finns på något sätt med överallt. Längs det genomgående gångstråket ligger ett antal fontäner som producerar en vågrörelse i långa bassänger. Varje fontän är uppbyggd som en pyramid, i ena ändan en röd, i den andra en blå och sedan nyanserna däremellan. Vi traskade genom trädgårdar representerande olika delar av världen och förbi rader av restauranger tills vi kom till ena ändan och sedan åkte vi över hela området i en kabinbana. Avslutningen blev Oceanariet, ett akvarium i kolossalformat. Där finns en central tank som man ser ur olika vinklar medan man vandrar omkring. Runtom finns sedan de fem (!?) världshaven representerade med djur och växter. Man ges illusionen att alla delarna är förbundna med den stora tanken.

 

Sista kvällen, innan vi skulle kasta loss efter åtta dagar i Lissabon, träffades vi hos schweizarna Diana och Sepp. De andra schweizarna, Peter och Monica, och berlinarna Günter och Heidi från Morgana kom också. Det blev en trivsam kväll med mycket prat och tärningsspel som avslutning. Vi fick lära oss en ny variant av ”Tiotusen”.

 

Från Lissabon fick vi återigen en påfrestande segling. Vi hade hög sjö för om tvärs större delen av sträckan. Ut genom Rio Tejo gick vi för motor, men sedan kunde vi segla i bidevind till halvvind. Vi hade eventuellt tänkt gå vidare mot de atlantiska öarna, men efter ett par timmar drabbades jag av akut halsfluss. Jag fick feber och smärtan spred sig till hela käken och bakåt mot nacken. Att svälja något var plågsamt och krävde stor självövervinnelse. Hiltrud fick ha vakt i sittbrunnen hela dagen, medan jag låg i kojen och bara gick upp, när vi skulle ändra segelsättning och för navigering. Det gällde alltså att ta sig till hamn och få medicin så snart som möjligt.

 

Klockan elva låg vi förtöjda i Sines fina hamn vid en fingerponton. När vi kom i mörkret blev vi väl mottagna på bryggan och fick hjälp med förtöjningarna.

 

Efter en jobbig natt tog vi på söndagsmorgonen en taxi till den lilla stadens klinik. En äldre kvinnlig läkare gjorde en synnerligen summarisk undersökning bestående av en snabbtitt ner i halsen. Hon kunde bara portugisiska, men den duktiga receptionisten kom in och hjälpte till med översättningen. Jag fick i alla fall recept på ett par mediciner och en synnerligen kryptisk anvisning om när och hur de skulle intas.

 

Nästa morgon kände jag mig lika dålig. Jag hade tagit den medicin som jag gissade innehöll penicillin, men ersatt den andra med Alvedon. Trots febern travade vi upp till kliniken igen. Receptionisten anvisade mig direkt till dagens läkare. Han visade sig vara bra på engelska och avslöjade att han hade högre ambitioner än att sitta på en klinik i en småstad. Medicinen jag fått avfärdade han snabbt som ”classical”, vilket väl får betraktas som en förskönande omskrivning för ”old fashioned”. Jag fick ett bättre penicillin och han tyckte Alvedon var utmärkt som febernedsättande och smärtstillande. Vid återkomsten till hamnen hade Morgana anlänt och Günter, som är läkare, kom över och fastställde att jag fått rätt mediciner och lämnade ytterligare några förhållningsorder.

 

Efter ett par dagar, när jag var återställd, lämnade vi den lilla mysiga staden med sin fina och billiga marina och seglade vidare. Vi startade i mörker klockan halv fyra i morse.

 

Lagos, måndag den 30 september 2002

Efter några sköna, avkopplande dagar i Algarves turistmetropol börjar det dra ihop sig till avfärd. Marinan ligger en bit upp utefter floden. Man får passera en klaffbro för gående. Här är helt lugnt utan vågsvall. All service finns inom kort gångavstånd. Till de fina baden cyklar vi på högst tio minuter. Vattnet är varmt, salt och klart. Vårt favoritbad är en kort sandstrand mellan höga klippor och raukar.

 

I kväll skall vi gå ut och fira vår trettiofemåriga bröllopsdag. I morgon räknar vi med att kasta loss mot Lanzarote. Tänkbara reträttplatser vid försämrat väder är Casablanca och Agadir. Men vi hoppas på en veckas fin segling utan avbrott.

 

Till resebrev 4

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell