Resebrev 2 Segling 2002-2003

Dover tisdag den 6 och onsdag den 7 augusti 2002

Mätta och dåsiga efter en god middag njuter vi av den angenäma tillvaron i Granville Dock. Ovanför reser sig kritklippor, krönta med mörkgröna träd. Längre bort skiner solen över vita husfasader mot havet. Den medeltida borgen ligger ovanför och vaktar staden. Och längst bort lyser de berömda kritklipporna i vitt mot den blå himlen. Igår eftermiddag mötte vi denna vackra syn från havet efter tre och ett halvt dygns segling från Hooksiel.

 

Vi fick nio dagars oplanerad, men mycket givande, vistelse i den före detta hamnstaden från 1500-talet. Idag är det en lugn semesterort med besökande från hela Tyskland. Ortsbefolkningen lever ett lugnt liv och har mycket tid att prata med exotiska gäster från Skandinavien. Vi var förmodligen första svenska båten där.

 

Ett par gånger cyklade vi till Nordsjöstranden och badade. Det var intressant att uppleva deras badstrand, men det var inte de bad vi är vana vid från Onsalas klippor. Vattnet är brunt från Jadefloden och vid ebb flyttas strandkanten ut en kilometer. Området som torrläggs kallas Wattenmeer och är mycket dyigt. Men själva beachen var en ren sandstrand och när floden kom kunde man slänga sig i böljan, som påstods vara fri från bakterier trots den smutsbruna färgen. Eftersom det var baddräktsförbud på stranden fick vi också tillfälle att studera många rejält utspända ölbukar i full frihet. Fascinerande!

 

Av alla gästande båtgrannar som vi mötte minns vi särskilt ett par från Hamburg. De är i sjuttioårsåldern och har en tolv meters stålketch. Vid en flaska rödvin i deras sittbrunn berättade de om sina många färder till skandinaviska vatten. Öckerö hade varit som en hemmahamn för dem och de kände Bohuskusten utan och innan. Helt prestigelöst berättade de om svåra situationer som de råkat ut för på sjön. Allvarligast var den gången han fick hjärtinfarkt på Elbe och själv lyckades ta båten in i hamn. Totalt har han haft fyra infarkter, men ändå fortsätter de det segelliv de älskar.

 

Riktigt goda vänner har vi fått i Rudi och Longina. Han har jobbat på svenska båtar i sin ungdom och vi hjälpte honom med papper från Försäkringskassan som skulle fyllas i för pensionen. Redan första dagen sökte han upp oss. Från sitt rökeri i Aussenhafen hade han sett vår svenska flagga och han hade frågat Ulf vart vi tagit vägen. Rudi och Longina har ett mycket ovanligt intresse, de lägger ner hela sin själ i att ta hand om igelkottar. Det finns många i Tyskland som ägnar sig åt detta och det har forskats fram speciella mjölkextrakt och mediciner just för igelkottar. De får in sjuka djur eller övergivna ungar från hela Ostfrisien. I garaget har de ett riktigt laboratorium, så de kan ställa diagnos och ge rätt behandling. Det var otroligt att se hur de kunde hantera djuren. När de tog dem i handen öppnade de sig och överlämnade sig helt i deras händer. De åt och tog mediciner villigt. Rudi kunde till och med skära bölder på dem och ge dem sprutor utan att de rullade ihop sig och spände ut taggarna.

 

Vi hade grillparty i deras trädgård och de åt middag hos oss i båten. Vi fick bilskjuts ett par gånger för att handla och besöka segelmakare och cykelverkstad. Det gick inte att säga att vi tyckte om något, för då fick vi det direkt. Så vi åkte därifrån med nya matknivar, ölglas formade efter tumme och fingrar, frukt och grönsaker ur trädgården, hemmagjord gelé, gott vin och ett skydd över utombordaren. Och till sist dök de upp vid slussen tillsammans med hunden Moses, när vi skulle segla iväg klockan åtta på morgonen. De hade med sig en påse med färskt bröd till frukosten och annat gott. De ordnade också så att herr Heidemann, slussvakten i sitt höga torn, fick nyckeln till marinan och vi återfick vår pant. Allra sist stod de längst ut på piren och vinkade av oss.

 

Heinz Arians, segelmakaren, är också en pärla. Redan på onsdagen hade vi storseglet och på torsdag förmiddag kom han med genuan. Han hjälpte oss att sätta an seglen och gav oss en del goda råd. Han är lugn och saklig och ger intrycket att vara en skicklig yrkesman. Efteråt tog vi en kopp kaffe och talade en stund om våra gemensamma intressen.

 

Med starkt förskjuten tidsplan seglade vi ut på Nordsjön. Vi förstår mycket väl dem som gett upp försöken att ta sig ut ur Elbemynningen och i stället lagt masten på däck och gått kanalvägen. Vi gick ut ur Jadeflodens mynning med fyra knops utgående tidvatten och cirka tio sekundmeter i stäven. Under ungefär fem timmar upplevde vi ett nästan overkligt scenario. Det var som i en tecknad film. Det tycktes som om båten lyftes av vågorna och sedan hängde en stund i luften med bara propellern vispande på vågtoppen. Sedan föll vi rätt ner och körde stäven in i nästa våg och sedan upprepades allt igen medan vattnet sköljde fram och tillbaka över däcket. Även ute på Nordsjön var det skumpigt ett bra tag innan det lugnade sig fram mot kvällen. Då var vi ganska så möra. Det är inte så konstigt att friserna säger ”die Nordsee ist die Mordsee”.

 

Nu är vi glada att vi har Nordsjön bakom oss. Vi hade några sköna timmar med sol och segling, men annars har det varit ganska krävande. Fartygstrafiken är intensiv och bojar och leder ligger tätt. Särskilt jobbigt var det på nätterna när det åskade och regnade och vi skulle passera leder, där fartygen går tätt i dubbelriktade köer. Inte blev det lättare av alla ankarliggare som låg starkt upplysta nära fartygslederna.

Det var lite pirrigt det sista igår. Vi visste inte om vi kunde lita på vår nya motor. Den hade stannat en gång och gått lite ryckigt. Vi drev ett tag med segel medan jag skulle byta filter, men det visade sig att jag bara fått motorfiltret hos Hjertmans och inget förfilter, så jag bara tömde behållaren på vatten och skräp. Men det visade sig att sedan gick motorn bra igen.

 

Vid ankomsten till Dover dröjde det ett tag innan vi blev insläppta. Vi kunde höra Port Control på kanal 74, men de kunde inte höra oss. Vi hade tydligen fått fukt in i mikrofonen, när vi höll kontakt med sjöräddningen. De hörde att vi försökte anropa och dirigerade ut oss från färjeleden. Det är världens starkaste färjetrafik här. Efter en stund kom en launch ut och visade vägen till marinan.

 

Egentligen skall man anropa Marina Office på kanal 80, men det kunde vi ju inte, så vi lade oss vid Reception Pontoon och gick själva upp till kontoret. Där fick vi en plats anvisad i Granville Dock, som var en handelshamn tills för ett par år sedan. Nu är det en fullt utbyggd marina, där man får sin egen ponton att ligga vid. Dockporten är öppen åtta timmar varje dag runt högvatten, vilket innebär att flytbryggorna åker några meter upp och ner under dagen.

 

När vi skulle lägga till kom ett svenskt par och tog emot våra tampar. Det visade sig vara Linnea och Jörgen på Shenandoah, Heinz och Miriams gamla båt, som de gjorde sin första jordenruntsegling med. Vi blev direkt inbjudna på en drink och satt och pratade länge, först i deras sittbrunn och senare, när det började bli kyligt, inombords hos oss. De har tillbringat åtta år i Karibien och var nu på hemväg. Jörgen hade ensamseglat från Haiti till Dover utan fungerande vindroder eller autopilot. En imponerande prestation. De hade haft en berikande tid i Västindien och hade mycket intressant att berätta. Många fina tips fick vi också.

 

Nu skall vi stanna här några dagar och då får vi ta ställning till hur vi skall fortsätta färden. Vi är sent ute och de första stormvarningarna över Biscaya finns redan på väderfaxen. Mer om detta kommer senare. Just nu är Hiltrud i tvättstugan och jag skall strax göra motorservice. Solen skiner och vi går shorts och har det riktigt gott.

 

Engelska kanalen onsdag den 14 augusti 2002

Äntligen seglar vi igen! Vi ligger sydväst om Isle of Wight med slör till läns och gör cirka fem knop genom vattnet och tre knop över grund. Vi har alltså ungefär två knops tidvatten emot oss, men det skall vända om ett par timmar. Himlen är blygrå, men sikten är god och vädret milt. Det är härligt att bara höra ljuden från skrovet mot vattnet och vinden genom riggen. Hittills har en dunkande motor sänt ut sina vibrationer genom båten och avskärmat oss från ljuden runt omkring. Sedan avfärd från Gottskär har vi gått för motor i 180 timmar och seglat i cirka 12 timmar. Vi säger att vi kunnat slopa all annan navigationsutrustning och i stället använda windexen. Den har inte bara legat utanför de segelbara 270 graderna utan pekat exakt i vår färdriktning nästan hela tiden.

 

Dover har vi lärt känna som en mycket fin liten stad med vackra omgivningar. Den centrala huvudgatan ligger med femton minuters gångavstånd från docken, där vi låg. Man följer strandpromenaden längs beachen, som ligger ut mot hamnbassängen. Det blev många besök i sta´n, både på dagen och på kvällen. Vi blev snabbt ”regulars”, om man kan bli det efter tre besök, på en högklassig pub med många glada gäster och dessutom en rökfri del. Det var också mycket festligheter i sta´n eftersom det var regattaweekend. Bland annat fick vi, från första parkett i vår sittbrunn, tillsammans med Linnéa och Jörgen, njuta av ett strålande fyrverkeri.

 

Omgivningarna är också fina. En dag tog vi oss upp på kritklipporna ovanför dockorna och följde två olika vandringsleder med skyltar som berättade om traktens krigiska historia. Inte minst gladde oss blomsterängarna. Hiltrud fick återigen ihop en praktfull blomsterbukett som pryder vårt gungande hem. På söndagen gick Hiltrud i mässan i S:t Paulskyrkan, som är byggd på ruinerna av murar från romartiden. Under tiden gick jag upp till Dover Castle. Hiltrud hade ont i ben och fötter, så hon ville inte ta sig upp för de branta backarna. Det är ett intressant fästningsområde med magnifik utsikt åt alla håll. Där finns bland annat ett gammalt slott, en normandisk kyrka och ett fyrtorn från romartiden.

 

Vi hann också med ett Londonbesök. Det var billigt och smidigt med bussen från National Express. Vi köpte det vi planerat och tog sedan till oss den kosmopolitiska metropolen på sedvanligt sätt. Det blev bland annat de obligatoriska färderna genom packade gator på första bänken i dubbeldäckarens övervåning. Nytt för oss var millennieområdet på Themsens södra sida mellan Westminster Bridge och Hungerford Bridge. Där var ett härligt folkvimmel och det var intressant att studera Londons öga, hjulet vid Themsenstranden som är ett under av ingenjörskonst.

 

På söndagen vinkade vi av Linnéa och Jörgen, medan vi fick vänta på att få båten lyft för att kunna täta propelleraxeln som hade en läckande packning. Reparationen var dyr men ändå överkomlig. Däremot var lyftet orimligt kostsamt. För att hänga en stund i travelliften tog de £152.

 

Falmouth torsdag den 15 augusti 2002

Nu har vi förflyttat oss till vår sista hamn före avstampet söderut. Den sköna seglingen fick avbrytas efter cirka tre timmar, när vinden dog ut. När den sedan kom tillbaka var den återigen stick i stäv, så motorn fick hjälpa oss till de fem knop i snitt som krävdes för att vi skulle komma fram till Falmouth på torsdag i dagsljus.

 

Det var förvånansvärt få fartyg under färden genom engelska kanalen, men dem vi såg var oberäkneliga. Det var riktigt dråpligt när vi råkade hamna i ett muddringsområde. När vi skulle passera bakom mudderverket backade det för att strax efter gå framåt när vi försökte komma förbi framför stäven. När vi väl passerat satte det återigen fart och låg framför oss så att det roliga kunde börja igen. När vi väl lyckats smita från slamsugningsfartyget gjorde jag en extra kontroll på sjökortet och såg att det faktiskt var ett muddringsområde utmärkt. Vi hade alltså lekt på fel gård. Även fiskebåtarnas kurs kan vara mycket överraskande. Den är lika slumpartad som den väg fiskstimmen tar. Svårast att veta hur man skall väja är det på natten. Även om man ser på lanternorna vilken sida som är närmast är det svårt att avgöra vinkeln. Men de har starkt lysande lanternor och är noga med korrekt belysning mot trålen, så man vet i vilken riktning den ligger. Vid ett tillfälle fick vi göra en rejäl undanmanöver i kolmörker för att inte hamna mitt i en stor snörpvad, eller vad det kunde vara, som drogs av fyra båtar med ganska stort avstånd sinsemellan.

 

Kanalen är känd för sin snabbt uppkommande dimma. Vi passerade flera dimbälten, men det värsta var under andra natten. Från månbelyst hav under en gnistrande stjärnhimmel steg plötsligt dimman ur vattnet och på några minuter befann vi oss på en fuktdrypande båt i kompakt tjocka. Runt lanternorna stod ångan som i forna tiders brygghus. Vi testade att blåsa i foghornet, men ljudet sögs upp av tjockan, så det slutade vi snart med. I stället höjde vi beredskapen genom att båda var uppe och spanade åt var sitt håll. Dessutom tog vi på flytvästarna för första gången under resan. Det var en lättnad, när dimman släppte vid halv fyratiden, så vi kunde återgå till vaktschemat.

 

Här blev vi väl mottagna av en seglande familj från Eskilstuna, som vinkade in oss till en ledig plats vid pontonen och tog emot våra tampar. De skall samma väg som vi och väntar på en gynnsam väderprognos för Biscaya. Nu har vi strosat runt och orienterat oss i den mysiga staden. Vi har köpt och monterat en ny lampa till toan. Dessutom har vi bokat tid för i morgon på datorerna i Library. Det skall bli roligt att läsa eventuella mejl. Ett stort TACK till alla som skickat hälsningar. Det är jätteroligt att få. Vi skriver ut och sparar allt som kommer. De som ännu inte fått något personligt svar kommer att få det så snart vi har tillräckligt med tid vid någon dator.

 

Nu skall vi bunkra och förbereda båten för språnget över stormvågornas hav till den spanska kusten. Vi väntar på en god väderprognos.

 

Till resebrev 3

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell