Resebrev 1 Segling 2002-2003

Bogense torsdagen den 11 juli 2002

Nu har vi till slut kastat loss. Efter tusen och en förberedelser lämnade vi Gottskär i söndags eftermiddag. På kajen stod Martin och Anna med Elin och Anette och Magnus med Ella, Oliver och Jonna och vinkade av oss. Vädret var strålande och vi hade just druckit kaffe och ätit läckra smörgåsar på uteserveringen till Jönssons café. Barnen bjöd och det var perfekt att få en stund för samtal och umgänge innan vi gav oss iväg.

 

Medan vi seglade ut ur fjorden i frisk sydvästlig vind gick tankarna till de sista dagarna före avfärden. Förra söndagen hade vi avskedsfirande med familj och vänner. Barnen hade fixat läcker mat. I blåst och sol kom först alla till båten och sedan fortsatte vi på tomten med trevlig samvaro ackompanjerat av Svens härliga dragspelsmusik. Under veckan har vi fixat en massa med båten och bunkrat och stuvat. Årets bär kom tidigt så vi har smakat på blåbär, hallon och körsbär. Vi hann också med ett par kvällar hos Mamma i hennes fina lägenhet på Morängatan.

 

Vi följde kusten söderut, men efter ett par timmar blev det allt svårare att hålla avstånd till Hallands långgrunda stränder, så vi lade ut ett långt kryssben i riktning mot Danmark. Vinden ökade alltmer och vi fick den rätt i stäven. Vid tiotiden på kvällen startade vi motorn och fick med stor möda ner segelstället i de branta oregelbundna sjöarna. Trots relativt höga varv på motorn gjorde vi mestadels inte mer än en till tre knop. Det var en kamp mot vädergudarna. När vi passerade grundbankarna mellan Läsö och Anholt fick vi några särskilt branta och höga vågor över båten. De lyckades bräcka fästet till utombordaren och pressade via sittbrunnsstuven ner ett par spänner vatten i kölsvinet. Trots vågor och vind var vi i relativt god form, när vi, efter 28 timmars överfart, förtöjde utanför en holländare i Grenå hamn. Vi hade ätit vid rätta tider och vi hade båda fått några timmars sömn i våra kojer.

 

Från Grenå fick vi två soliga dagar med gång för segel och motor omväxlande. På nätterna låg vi tryggt i mysiga danska hamnar medan åskan dundrade och blixtarna lyste upp det regnvåta landskapet.

 

Vi ligger nu i en jättestor marina i Bogense på norra Fyn. Danska och tyska båtgrannar är mycket trevliga och har gett oss många tips för den fortsatta färden. Hiltrud har virkat nät för att förvara grönsaker och jag har lagat fästet till utombordaren. Den lilla hamnstaden med låga hus och slingrande gränder präglas av danskt gemyt och inbjuder till avkopplande flanerande.

 

Kiel söndag den 14 juli 2002

Vågorna bryter mot stenvallen tio meter från oss och kastar upp skummande vatten mot den gråa skyn. Vinden pinar genom riggen, men vi ligger tryggt vid bryggan i Kiels Olympiahafen. Det är kanske vädergudarna som hjälper fransmännen att fira årsdagen av stormningen av Bastiljen.

I går kväll gick vi i frisk vind och vågor som reste sig i uppgrundningen utanför hamnen in i smult vatten bakom den skyddande piren. Då hade vi haft två segel- och motordagar genom Lilla Bält och Alssundet ner till Kiel. Det är en omväxlande sträcka med både smala kanaler, där man kommer inpå kulturlandskapet, och bredningar där vinden sveper och vågorna växer. En höjdpunkt var att se tumlare med sin skarpa ryggfena i svarta bågar skära upp genom vattenytan. Det var gott om dem i strömmarna norr om Lilla Bält. En skön minnesbild var också förra kvällens stämning, när vi låg för ankar i en spegelblank vik, med skogsryggar och sädesfält runt om.

 

Nu skall båten ligga här några dagar, medan vi åker på begravning i Solingen. Det är Hiltruds glada, snälla Tante Resi som gått ur tiden. Vi blir hämtade med bil i eftermiddag.

 

Hooksiel, utanför Wilhelmshafen, lördag den 27 juli 2002

Mycket har hänt under dessa elva dagar. Men vi sparar det mest dramatiska ett tag. Det har varit starka, kontrastrika miljöbyten och många möten med helt olika och mycket intressanta människor.

 

Först hade vi tre dagar i Solingen med ett mycket intensivt släktumgänge. Alla fyra syskonen med familjer var där. På måndag var det begravning. Tante Resi hade varit mycket omtyckt av alla och det blev en ljus och stämningsfull mässa på ålderdomshemmet. Vid själva jordfästningen på kyrkogården blev det något sorgligare, när även himlen lät sina tårar strila över oss.

 

Oma hade nyss kommit in på ålderdomshem och det gamla föräldrahemmet skulle upplösas. Det blev alltså ett mycket bra tillfälle att se till så att hon fick det hon behövde av omsorg och materiella ting. Då alla var där fördelades också det som man ville ta vara på i lägenheten mellan syskonens familjer.

Eftersom vi hade bilskjuts ända fram till marinan i Kiel, passade vi också på att bunkra. På Karstadt tömde vi en hylla konserverat rent ox- och fläskkött, på rekommendation av Heinz och Miriam. Aldi Markt försedde oss bland annat med konserver och våta varor. De har ett begränsat sortiment, men god kvalitet och allt är oerhört billigt.

 

Från Rhenlandets hektiska stadslandskap susade vi i omkörningsfil upp till vår lugna marina i Kiels Olympiahafen. Silvia och Frank delade stickkojen i båten och sov gott, trots att regnet vräkte ner utanför. På land var det katastroflarm på grund av vattenmängderna, men vi var ju redan i vattnet så mycket det gick. Med sovsäckarna över sig sprang ungdomarna efter frukosten till bilen för att åka femtio mil och sedan arbeta på eftermiddagen. Vi fick stanna i båten under dagen. Det var stormvindar och sikten var obefintlig. Först nästa morgon kunde vi lämna marinan.

 

Slussningarna och färden genom Kielkanalen var okomplicerade. Det är ett brett, djupt vatten och man tuffar lugnt genom det platta schleswig-holsteinska landskapet. Två minnen från kanalen har särskilt fastnat.

 

Det fanns få platser vid kanalen för övernattning, men vi fann en mycket trivsam någon timmas färd efter Rendsburg. Det är en vik med sandstrand och vindskyddande skog. Där låg vi tillsammans med sex tyska båtar mellan pålar längst in i viken. Vi var där ganska tidigt och det var långa uppehåll mellan skurarna, så det blev ett bra tillfälle att vädra och torka ur båten. Av en teakbräda från en möbelsnickare i Solingen monterade jag också ett nytt fäste för utombordaren.

 

Stort intryck gjorde också kriminalaren Kent från Bålsta utanför Stockholm. Efter många motgångar i livet hade han nu gett sig iväg på en liknande resa som vi i sin Laurin 32. Nu låg han i Yachthafen i Brunsbüttel innanför slussarna vid Elbemynningen och väntade på besked från sin medseglare om denne kunde fortsätta resan. Kompisen hade sluntit på vått kakel i en affär i Brunsbüttel och skadat rygg och höfter. Nu låg han inne för undersökning på sjukhus i Stockholm. Blir det negativt besked fortsätter Kent ensam. Vi hade en berikande kväll tillsammans, när vi delade en flaska Riojavin från Aldi i vår sittbrunn. Vi hade ett intressant skådespel framför oss, när man lyckades klämma in båt efter båt, tills man praktiskt taget kunde gå tvärs över hamnen.

Dagen efter, i söndags morse, var lätta vindar. Vi stack ut ur slussen vid halv elvatiden och följde strömmen av segelbåtar mot Elbemynningen i en till två knops motström. När vi passerade Cuxhaven hade tidvattnet vänt och vi gick med tolv knops fart över grund medan regnet öste ner. Medan vi avverkade boj efter boj blev vädret bättre under dagen. Vinden hade gått över på nordväst så vi hade den som vanligt i vindögat och gick för motor, som vi gjort under cirka åttio procent av den här färden hittills.

 

Mot kvällen ökade vinden. Prognosen hade sagt vindstyrka fem till sex med sju i byarna, men blev, vilket vi fick reda på senare, sju till åtta med nio i byarna, vilket innebär upp till 21 – 24 sekundmeter. Det var svårt att hålla ut från kusten och upp mot de stegrande sjöarna, som började bryta. Vi rullade in genuan helt och tog in båda reven i storseglet och skotade det hårt. För att vinna sjörum arbetade vi oss utåt. Klockan tio hände det som inte fick hända. Plötsligt smällde det till och motorn stannade. Vi lirkade in reglaget i friläge och lyckades starta motorn igen, men när vi skulle gå framåt blev det återigen stopp. Vi gjorde direkt ett försök att sätta en bit genua och slå oss ut från kusten, men insåg snabbt att det var omöjligt i den hårda motsjön och motströmmen. Vi fattade omedelbart beslutet att skicka ut ett Mayday och fick genast svar från Sjöräddningen i Bremen. När vi förklarat situationen för dem meddelade de att ett Seerettungsschiff skulle avgå direkt. Efter en stund blev vi anropade av fartyget och de meddelade att de var på väg och att de skulle vara hos oss om en dryg timma.

 

Medan vi väntade drejade vi bi, så gott det gick utan fock. Vi drev med en till en och en halv knop in mot kusten och borde ha några timmar på oss innan vi var där. Medan vi drev över infarten till Bremen kom ett stort passagerarfartyg med, som det verkade, skärande kurs. Som svar på ett securitymeddelande svarade de lugnande direkt att de redan hade sett oss och lagt om kursen.

 

Så småningom dök Seerettung upp med sitt starkt upplysta fartyg. De föreslog att vi skulle försöka segla efter dem, så skulle de visa vägen in. Strax före tolv på natten startade vi färden in. Under de närmaste timmarna ökade vinden till sin maximala styrka. Det tjöt i riggen och vågorna tornade upp sig allt högre, när de pressades in i Jadeflodens mynning mot tidvattenströmmen. Efter en stund rycktes revlinan av och storseglat fladdrade åt sidan, fortfarande fastsatt vid bommen. För riggen och ett löst fladdrande segel intill masten gick vi med drygt fem knop genom vattnet över skummande vågryggar. Med fyra knops motström blev den verkliga farten bara en dryg knop.

 

Det blev flera timmars surfande utför vågorna genom regn och kolmörker. Det var tryggt att slippa navigera och bara behöva följa det upplysta akterskeppet på Seerettungs fartyg. När vi längre in hade bojar utan ljus på sidorna lyste de på dem med sina starka strålkastare. Det var ganska tungt att hålla upp aktern mot de efterföljande vågorna, så att vi inte skulle lägga oss tvärs brytande sjöar. Men efter ett tag fick man in en rytm så att rorkulten hela tiden låg i läge innan trycket började komma.

 

Vid femtiden kom gryningen och då var vi inne på under fem meters vattendjup och våghöjden avtog till cirka en meter. Vindstyrkan var fortfarande lika stark och vi hade ändrat kurs något så vi hade halvvind rakt in från sidan. Vårt storsegel hade blåst sönder och rullgenuan hade släppt ut ett par flikar och börjat fransa sig i kanten. Därför bad vi om bogsering och det fick vi strax därefter. De släppte i en mindre båt med två man som stod i aktern. De skickade över en lina och drog oss sedan in mot Aussenhafen i Hooksiel. Bogseringen gick bra eftersom vi kunde dra trossen genom en stark peke och sedan lägga öglan runt ankarspelet. Moderskeppet lade sig först bredvid och skapade sjölä medan jag tog hand om resterna av storseglet. Sedan gick de i förväg in mot hamnen. Där tog befälhavaren emot våra tampar och vid sjutiden hade vi förtöjt mot ett oljeupptagningsfartyg. Då var det skönt för oss och sjöräddningens besättning att få gå till kojs.

 

Vi var trötta, efter att ha varit helskärpta under många timmar. Jag hade styrt fram till bogseringen och sedan hade Hiltrud tagit över tills vi var förtöjda. Vi hade inte varit rädda utan arbetat lugnt hela tiden, men när vi låg i våra kojer kom tårarna hos Hiltrud.

 

Två dagar låg vi i Aussenhafen. Den består av två pirar som formar en hästsko ut mot Jadebukten. Förutom Sjöräddningen och fartyget vi låg förtöjda mot fanns där bara några räktrålare och katamaranen till Helgoland. Tidvattnet är ungefär fyra meter, så det var skönt att slippa ligga mot kaj, särskilt som det fortsatte att blåsa hårt. Jag skall berätta om de båda dagarna genom några intressanta personporträtt.

 

Först kommer de fyra i sjöräddningspersonalen, och särskilt Tom, befälhavaren, som hjälpte oss redan på eftermiddagen, när vi vilat upp oss, med att få tag på segelmakare och en dykare för att ta hand om den lina som fastnat i propellern. Dagen efter var vi ombord på Rettungsschiff och blev bjudna på frisiskt te. De bor ombord i fjortondagarspass och har för det mesta gott om tid, men nu hade de haft några hektiska dagar i det oberäkneliga vädret. Vi satt länge och pratade om deras jobb och inte minst när de hämtade in oss. Det var intressant att se på händelserna ur deras synvinkel. Det kändes betryggande att veta att de haft oss på sin radarskärm hela tiden, ända sedan de gick ut ur hamnen. I vissa lägen hade de haft väl så stora problem med vågorna som vi. Deras fartyg hade flera gånger lagt sig på tvären framför oss. Vi hade trott det var avsiktligt för att vänta in oss, men det var vågorna som hade slagit aktern åt sidan. De tyckte vår båt var mycket stabil och att vi hade handlat korrekt.

 

Det var också roligt att lära känna tjugotreårige Ulf. Han är någon sorts maskinist ombord på oljeupptagningsfartyget som vi låg utanför. Han gav oss elström och ordnade kontakt med ytterligare en segelmakare, så vi kunde jämföra priserna. Han körde mig också i sin bil till varvet innanför slussen, så jag kunde diskutera eventuellt lyft och möjliga skador på motor och axel. Ulf blev nästan som barn i huset och drack kaffe och åt lunch med oss. Han är den yngste av tre bröder och den ende som försökt bevara ostfrisisk dialekt och gamla seder. Vi fick lära oss att hälsningsordet hela dagen är ”moin”. Nationaldrycken är te som görs på en speciell ostfrisisk blandning. Vi tycker det smakar gott ”bar”, men de skall ha ”kuntjes”, sockerbitar, och helst även en ”Blume” bestående av en gräddklick i teet. Teskeden används bara till att sätta i koppen för att markera att man inte skall ha mer.

Vi får inte glömma Jochen, dykaren. Han kom glatt och villigt och lyckades med viss möda skära loss vår förtöjningslina från propellern. Linan hade snurrat sig runt propelleraxeln och allt tycktes helt oskatt. Han nästan skämdes för att ta emot pengar, men vi gav honom i alla fall 25 euro. Han åt sedan lunch med oss och berättade om de platser där han ägnat sig åt sin sportdykning.

 

Vi har också Hilda med sin virkade vita mössa och Otto. De är något äldre än vi och har en tolv meters stålbåt. De kontaktade oss när vi kom i land och frågade vad som hänt med våra segel. Vi fick direkt ett erbjudande att låna ett storsegel som de hade på vinden. Senare sökte de upp oss här i Alten Hafen. De ville absolut veta hur det gått med motor och segel. Vi fick en trevlig stund i sittbrunnen och ett erbjudande om att bli körda om vi behövde uträtta några ärenden.

 

En viktig person är Heinz Arians, segelmakaren. Han har ett gott rykte här och gjorde ett tillförlitligt intryck. Dessutom gav han ett rimligt pris, lika lågt som vi kunde fått på OS-segel i Gottskär. Han skall försöka ha seglen färdiga till nästa vecka.

Nu har vi passerat slussen och gått ett par sjömil över en uppdämd sjö till Alten Hafen i Hooksiel. Motorn tycks fungera oklanderligt, så nu får vi bara vänta på nya segel. Det är en otrolig kontrast mot den vilda Nordsjökusten här inne. Vi ligger i en liten hamn vid kajen i lä av en hög restaurantterrass. Innanför är ett tre våningars packhus som förvandlats till hotell. Orten är helt inriktad på turister med allt vad som därtill hör. Vi tar till oss musik och underhållning på kvällarna. Just nu har brandkåren Hafenfest i två dagar och det är många glada människor i hamnen. Vi tar också vara på cykelstigarna i alla riktningar. Idag skall vi ut till Nordsjön och bada. Redan igår började vädret bli bättre och idag vaknade vi till strålande solsken.

 

Till resebrev 2

 

 

Copyright 2015 © Ramnoe

Konsult webdesign Reine Torell